Mardrömmar :( Tjejkväll :)
Har säkert att göra med att jag sätter ut Stilnoct och Propavan men vill inte ge upp utan fortsätter som planerat och så får jag hoppas jag kan vila lite på dan istället. Vet ju att det inte är bra med för lite sömn men det är inte bra att knapra piller heller. Och.....jag är ju faktiskt sjukskriven och då är det kanske bättre att försöka vila när det fungerar och inte när det är plikskyldigt och rätt att göra det.
Ikväll tar jag sista Propavanen så ger det inatt också och kanske imorn natt, funkar det inte då så testar jag att ta en Imovane eller höja Zeldoxen.
Känner mig frustrerad men inte särskilt orolig över det, övertygad om att det är det bästa just nu. Sen hade jag ju hoppats att Zeldoxen skulle ha en större effekt på sömnen men det kanske är så att jag behöver en högre dos. Ja, ja en sak i taget först sätta ut propavan, en dags mellanrum och sen kanske prova 20 zeldox till på kvällen.
Mardrömmarna är dock ganska jobbiga, så otroligt känslosamma med massor av ledsamhet, frustrationer, ilska och rörighet. Typ som mitt liv är mest.
Ikväll kommer mina kära vänner hit för middag och mys :)
Har ingen katastrof här hemma nu så känns helt ok, ska bara damma och dammsuga så är det klart för lite tjejkväll med god mat, vin och förhoppningsvis massor av skratt men även allvarsamhet. Alla har vi våra ok att bära som behöver lite hjälp ibland.
ps. är sååå sugen på ballerinakex, hela tiden, ångrar men samtidigt glad för att jag inte köpte 3-pkt ds.
Kommit på 2 saker
Blir bättre och bättre på det och klarar av att sitta stilla allt längre utan att förstöra de nylackade naglarna alltför mkt. Man kan dra ut på det genom att bara måla en hand i taget och vänta tills den har torkat innan man målar den andra.
Kom faktiskt på en annan sak, när jag var ute i mörkret och promenerade innan, som min före detta läkare sa när vi pratade om att ta livet av sig och att tycka att livet är meningslöst och helt utan hopp. Han sa att jag var viktig för att allt ska gå runt, alla har vi en plats i alltet som vi måste ta hand om. Han nämde just det här att jag är väldigt mån om djur, natur och miljö. Om jag försvinner så försvinner en person som kämpar för det.
Då kunde jag inte riktigt ta det till mig men nu fattar jag ändå och kan känna mitt ansvar över att hålla mig vid liv.
tillägg:
Åt en rulle ballerinakex innan. Utan att få panik!!! Tyckte det var gott. Sen att jag inte kunde låta mig hejdas och åt upp hela är en annan sak. Och jag har ätit min middag och ska äta mitt kvällsmål som vanligt. Förstår det inte men försöker inte fundera så mkt utan bara inte tänka på det
Nää
Vad ska jag göra hemma på dagarna?
Vad ska jag göra på kvällarna när jag gjort allt som behövdes göras på dan.
Vem ska jag träffa på dagarna? Är van att ha kunder och arbetskamrater men nu är det bara jag och djuren. Inte så konstigt kanske att man längtar till läkar-, psykolog- och sjukgymnasttider så man har någon att prata med. Vill även in till stan och till Väla för att få klä på mig annat än mina lantiskläder och få se människor.
Inte ens maten finns där som min följeslagare. Har ett enormt sug men det är ingen mat som poppar upp även om jag tror det är det jag är sugen på, men då brukar det gå i 100km/h med allt jag är sugen på och vad jag ska kunna handla var och hur mkt. Är så sugen och kan visst komma på en del men det är efter att jag tänker efter och inte den sprutande vulkan av massor av gotte.
Hoppas snart mina piller börjar verka.
Zeldoxdags?
Mat mat mat och det värsta är att jag måste äta något tillsammans med Zeldoxen så rädd det ska trigga igång samtidigt som jag vill det lite ändå.
Höstglädje =)
Min älskade arbetskamrat ringde mig ikväll, har saknat henne och hennes röst så. Vi har inte hörts pga att hon har blivit så överhopad med jobb nu och inte orkat fokusera på något mer ang jobb än det, vilket jag absolut förstår. Därför blev jag så glad att hon ringde :)
Måste bara säga att jag älskar hösten med alla vackra färger, den friska luften och möjligheten att mysa inne med ljus.
Snart dags för kvällens pillertrillande med ett undantag idag -ingen Stilnoct :)
Hoppas ändå på en god natts sömn
ps. det är inte gott att ta honung på pannkakor, men vad gör man inte för lite socker ;) (inte så käck som jag låter om det, triggade igång ett hetssug som hette duga) ds.
Får man lov?
Tycker det är så skönt att orka och vilja ta disken direkt, sopa upp småsaker på golvet, stryka kläder istället för att inte ha dem på mig, att orka och vilja pyssla och göra det fint i mitt hem, att orka och ha motivation till att planera mina måltider och orka laga dem. Tycker om att jag tar mig tid att kela med djuren, att jag vill ut på skogspromenader, att jag inte får panik över en lunch med en vän som innebar en gräddig pasta och att vi satt kvar efteråt och sen köpte varsin kladdig kaka.
Får man lov att tycka det är underbart att inte jobba?
Tack så jättemycket alla för era ord, blir alltid lika glad när man ser att någon skrivit något.
Nu ska jag göra pannkakor :)
Kram
Hycklare
Så om en vecka, om allt går vägen, äter jag ingen stilnoct, ingen propavan, ingen cymbalta utan "bara" Zeldox, Lamotrigin, fluoxetin(som ska trappas ut helt) och så mina Levaxin, nästan ingenting ;).
Ska träffa henne igen nästa vecka vilket känns skönt att ha täta kontakter nu i början.
Tro nu inte att jag är en hycklare som på något sätt "hittat på" min äs, eller förminskar helvetet men någonting har faktiskt hänt. Tänker inte på mat i alls samma utsträckning har ju som sagt inte varit och handlat på nästan en vecka och även om det var jobbigt de första dagarna så har det inte varit jobbigt sen. Var och handlade idag och kände ingen ångest, alls!!! Det enda jag varit orolig för idag det var att jag hann bli lite för hungrig innan jag fick mat i mig !!!! hallå vad är detta?
Tror inte på det, vågar inte tro på det för jag fattar det inte. Vem är jag utan min mat som min bästa vän i vått och torrt, hur ska jag kunna hantera någonting alls om jag inte har maten som trygghet? Om det nu mot all förmodan skulle vara så som jag inte tror att det någonsin skulle kunna vara. Känns faktiskt lite skrämmande och saknar(förlåt nu alla alla vet hur irriterad jag blivit av dessa ord) mitt monster som talar om för mig vad jag ska göra, vad jag ska äta, om jag får äta
Älska mig
Låt mig få komma nära till era hjärtan så som den jag är.
Den jag försöker vara.
Ge mig min morgondag.
Min enda önskan nu och här:
Älska mig för den jag är.
Se fjärilns vingeslag i alla himlar fara.
Se alla ögon blinka stjärneljus.
Låt livet komma nära.
Se mig för här är jag.
Min enda längtan nu och här:
Älska mig för den jag är.
Stilnoct-effekt?
Hade liksom inte tid att skriva det förut...
Har haft en skrämmande och läskig natt.
Som det är nu tar jag Zeldox 40 mg + propavan 25 mg ca1 h före läggdags och stilnoct 10 mg när jag gått och lagt mig. Har sovit bättre igen de senaste dagarna faktiskt. Men inatt har det hänt otäcka saker som jag inte kan förklara eller komma ihåg.
Det började iaf igår kväll när en kompis ringde precis när jag tagit stilnoct. Vi pratade på om allt möjligt, men kommer inte ihåg allt.
I morse vaknade jag vid 07:00, tvärvaken och jättevarm. Ser då att jag tagit av mina sovkläder och tagit på mig en långärmad tröja och mysbyxor och dessutom satt på värmen. Inget minne av detta alls... ja ja tänkte jag jag har väl varit kall och gjort det halvt sovandes... men ändå var det lite obehagligt (brukar snarare vara för varm på natten och gillar att ha det lite kyligt när jag sover). Gick runt och kollade så jag inte gjort något annat konstigt men hittade ingenting.
Sen kom jag på samtalet med min kompis och att jag inte kom ihåg hur det hade avslutats, alls. Fick nästan lite panik över hur jag hade varit och vad jag hade sagt. Ringde upp henne (väckte henne..) och frågade om jag verkat konstig igår vilket jag hade. Jag hade börjat sluddra och pratat i väldigt låg ton men hade ändå pratat i ord som var normala. Fick fråga henne om vad vi hade pratat om i slutet och bad om ursäkt och förklarade om mina tabletter. Kändes ändå obekvämt då inte berättat riktigt allt för henne om mitt mående.
Sen har jag drömt något så infernaliskt inatt, så jäkla verklig dröm och ganska jobbig dessutom.
Tror själv att det har med Stilnocten att göra har hört talas om att den kan göra att man går i sömne och en massa annat.
Ska träffa min läkare idag så får nog lägga upp en plan om hur jag kan trappa ut sömnmedicinerna. Fram till nu skulle jag inte ändra något så att vi kunde se hur Zeldoxen verkar. Skönt med en läkartid idag efter denna natten.
Obehagligt och lite skrämmande.
Nu e det frukostdags, tror det får bli i sängen idag :)
Fortsatt spån om "normalt"
Tack för era kommentarer, det är otroligt vad man blir glad när man ser att man fått en kommentar :).
Har fortsatt spåna på det här om vad som är "normalt".
Är fortsatt stimmig och far runt utan att få ro. Igår var jag först hos sjukgymnasten (inte för bk utan för mitt knä) och kände där hur jag pratade en massa och fort dessutom. Bad om ursäkt om jag babblat på för mkt men sa som det var att jag känner mig lite toppad nu.
Sen var jag på min gamla gamla arbetsplats (alltså inte där jag sagt upp mig ifrån) och pratade med min gamla chef och likadant där kände jag hur jag var uppskruvad, käck och pratade mkt (i mitt huvud kändes det nästan som jag skrek fram orden), därefter träffade jag en vän och vi gick och åt en bit mat och återigen kände jag hur det stimmade i hela kroppen och att jag var skakig i händerna. Pratade på, var återigen käck och glad och kände nästan hur jag avbröt min kompis flera gånger(samma känsla hade jag hos sjukgymn och gamla chefen). Och det kändes även som om det enda jag pratat om heeela dan var om mig själv, kändes som jag riktigt tryckte in mig och mina besvär i nyllet på dem, givetvis på ett glatt och käckt sätt.
Är det så här att vara "normal", är folk så självhävdande och självupptagna som jag känt mig? En annan sak att vara deppig och självupptagen för sig själv är detta nästan hysteriska behov av att få prata och få gehör(de gångerna jag stannar upp och låter motparten säga nått)
Känner även nu hur uppe i varv jag är och hur jag den senaste tiden verkligen sprutat ur mig inlägg, har jag verkligen så mkt att komma med?
Till vilken nytta?
Det är ändå ingen som ser, ingen som uppskattar det.
Knappast så att vovven eller kisarna bryr sig.
Jag vill ha någon som känner mig på huvudet eller magen eller foten.
Någon som känner och frågar om det gör ont.
Någon som skulle bli glad över att jag gjorde det samma.
Någon som skulle bli glad över och uppskatta lite fix och trix hemma.
Kommit på att jag tyvär har försummat mitt fina lilla lyckopiller, min hund.
Mina kisar kelar jag med hela tiden, det är liksom det vi gör. De spinner och jag kelar.
Med vovven har jag liksom inte tagit mig tid till kel. Hon är med överallt och vi är ute mkt och det är mkt bus och glada tillrop men väldigt lite myskel. Men den senaste tiden har jag också kommit på mig själv att göra det så mkt mer. Vilket liv jag haft som inte låter sig ta tid eller har ork att kela med dem man vet är viktigast.
Känner mig lite liten och ensam idag.
Livets mening
och inte fråga varför.
Om du frågar varför är du dömd att svara
och då missar du livets ögonblick.
Nej gunga djärvt och himmelshögt,
som ett hissnande, lycksaligt lockomfladdrande flickebarn
med en munter spark åt jordens
alla grubbelsjuka hjärnor,
alla skuldbelagdda fjät.
Hittade denna sent igårkväll när jag gick igenom en låda med gamla minnessaker, faktiskt ganska tänkvärt.
"Normalt"?
Fått reda på att min chefs hund blivit avlivad, hon var min chefs trotjänare så det är jättesorgligt. Hon var gammal, fes förskräckligt illa ;) och hade ont i lederna. Antar att hon inte orkade mer, hon var superfin och en arbetskamrat. Sörjer henne trots allt min chef gjort.
Sen kommer vi då till ovanstående fråga.
Har skickat ett sms till min chef där jag beklagar att hunden gått bort och att jag är ledsen för hennes skull.
Ville verkligen göra det men kan hon på något sätt få det till att jag kryper för henne och ber om ursäkt för hur hon tycker att jag behandlat henne? Antagligen.
Ville iaf göra det och glad att jag gjort det, oavsett, räknar inte med att få svar.
Varit ute i solen hela dan och ömsom slappat med stickning och tfnprat (hur mkt vilande det nu är) ömsom fixat i trägårn. Fortsatt inne nu ikväll och har fixat och trixat med en massa och först nu tillåter jag mig att sitta ner och då med datorn och med en tanke att jag sen ska fixa naglarna och sticka lite till.
Visst inte riktigt så toppad som igår men varför kan jag inte koppla av och bara vila? Behöver jag kanske inte mer vila utan det är så här andra har det på helgen när de har tid, energi och lust att fixa och dona? Shit vad jobbigt i så fall och inte mkt till återhämtning från jobbeveckan.
Själv har jag ju mest spenderat helgerna antingen i sängen, i soffan och ätandes en jäkla massa skit och ibland(oftast) kräkt upp det igen eller så har jag varit totalt övernitisk och tränat satan, stimmat rundor (dock inte fått något gort, till skillnad till nu) och haft panik över minsta lilla tugga mat.
Hur ser livet ut för "normala" allmänheten? Hur ser en "normal" helg ut?
hoppas på sol idag
Vet inte om jag skrev det igår men jag försökte verkligen använda alla de verktyg jag fått av min sjukgymnast som att hoppa på pilatesbollen, rulla med piggbollen, gäspa, andas, hänga framåt och låta armarna löst pendla framför. Det fungerade precis när jag gjorde det men så fort jag slutade så kom ångesten tillbaka. Ska nog ändå göra lite nya försök idag och kanske innan det sätter igång, förhoppningsvis.
Ha en skön söndag goa vänner
Nått jäkla fel är det
Nått jäkla fel är det. Varit så toppad idag och det har bara blivit värre och värre under kvällen. Springer från den ena saken till den andra. Gör stora ändringar i inredningen men så kommer jag på något nytt jag kan göra så släpper det jag håller på med och börjar på nått annat. Så har det hållt på.
Nu ikväll var det riktigt jobbigt, kändes inte långt ifrån en panikångestattack, satt och kände hur händer, fingrad och hela kroppen vibrerade och händerna skakade.
Gjort en massa av sjukgymnastens övningar för att lugna ner kroppen och viss det fungerar för stunden men så fort jag slutat så kommer det igen.
Nu har det börja svaja rejält i huvudet och kroppen, medicinerna börjar verka :) hoppas hoppas på en god natts sömn em lång sovmorgon, känns det något liknande imorn ska jag ta en till Zeldox, eller jag kommer ta en i vilket fall behöver vila. Sen måste jag ta atarax om det blir lika imorn.
Har förresten fått lägga till ett nytt mantra : Andas
Är så dålig på det och det gör så gott.
Nu ska jag kravla mig till sängs
Natti
Tapetserat
På sovrumsspegeln, hallspegeln, toaspegeln, på datorn, vid matbordet, på kylskopet.
Tror ni jag skulle kunna komma ihåg dem då och ta dem till mig?
Man får lov
Sån jäkla tur att jag har mina djur, lilla vovven fick upp mig ur soffan och så satte jag på Beyonces "Single ladies" och så dansade vi bort det värsta och jag kunde tillslut komma till sängs ganska i balans. Sovit väldigt oroligt med mkt drömmar/mardrömmar men har ändå fått sova ganska många timmar.
Skrev i min skrivbok igår så att pennen glödde.
Man får lov:
att ta ett glas rött oavsätt om man äter mediciner
att pendla upp och ner och ner och ner och det får gå hur snabbt som helst mellan svängningarna
att känna ångest
att äta
att känna sig sorgsen
att vara sugen
att förlora kampen emellanåt
att leva
att leva även när det är åt helvete
att inte ha några andra livlinor än sina djur
att ge upp ibland
att känna även om det är det svåraste som finns
att inte känna alls
att endast vilja se hemska filmer för att de får en att känna, något alls
Man får lov att känna
Man får lov att leva
Jag vill falla
Hålet gapar så stort och jag står på kanten och kan inte hålla balansen, ingen håller i min hand, ingen kommer springande, jag faller, ser rep och stegar på vägen ner men når dem inte och de jag når rycker jag undan händerna för.
Jag vill falla.
Lyssnar på underbar musik för att hålla bort dementorerna men klumpen växer sig stor, så stor så snabbt. Känner mina handleder mot datorns kant och fantiserar och föreställer mig hur det skulle kännas att skära sig, skära sig riktigt djupt upp mot armen så att det händer nått, inte diagonalt det vet man ju, har ingen effekt. Kan inte föreställa mig någon smärta utan bara befrielse och lugn.
Tryckt in numret till psykakuten men vill inte ringa vill inte ta tag i den stegen, vill lida, vill falla.
Kliar vovven bakom örat och får en blick och en våt puss på handen. Vet att jag inte kan, att hon och kisarna är den livlinan, det repet, den stegen jag kan ta tag i och vet att jag aldrig kommer att släppa.
3 x mantra
Måste bara dela med mig av några jätteviktiga ord som en vän sagt:
"Jag tar mig själv på allvar"
Hörde ni!!
"JAG tar mig själv på allvar"
Sug på orden i munnen och känn efter så sällan man verkligen gör det. Ska bli mitt mantra hädanefter, bredvid Tokerinas "Känslor känns" och "tugga, tugga, tugga" ;). Riktigt bra mantra om jag får säga det själv...
8 saker
Vila, stänga ögonen en stund, andas, kela med kisarna och vovven och trol sticka lite.
Och en sak som inte står på listan, dricka ett glas vin :)
tack för era kommentarer
ps. vet ni att jag inte varit i någon mataffär på 3 dagar!!!! ds.
hehehe...lista
2 dagar utan....hehehe (lite nervöst skratt) skönt och bra men vågar inte riktigt tro på att det är beständigt. Och det värsta med att jag inte vågar tro är att jag blir så mkt mer kontrollerad och planerar min mat in i minsta detalj och tar hellre liite mindre. Men hoppas ju på att det ändå kommer vara lite mer avslappnat nu vill faktiskt verkligen inte varken gå ner eller upp just nu... och hur ofta känner man så!!!! Det enda jag vill är att tighta till magen lite lite ;)
Vi har ju pratat om det här med listor innan och dess vara eller inte vara men i förrgår skrev jag iaf en göralista...
plocka höstpynt X
göra krans X
höstpynta X
städa låda 1
2
klippa gräset X
studsa på pilatesboll X
rulla med piggboll XX
se Soryama M
se brother & sisters säsong 2
sticka handledsvärmare bruna X
grå
sticka benvärmare/raggsockar
laga klänning X
måla naglarna XX
skicka fråga till arbetskamrat X
meila körledare X
prata med mamma X
fixa kryssboll X
rensa ogräs
dammsuga
kamma vovven X
lägga ut annons på blocket
vila XX
reklamera mina fiiina eccoskor :(X
om sol:
läsa
sola
vila
ligga på rygg i gräsen eller mossan och titta upp
om osoligt:
allt som är skönt:
kela med kise X
kise X
vovve X
sluta ögonen för en liten stund
andas
sitta på en stubbe
Och ja man får lägga till saker, som är bra eller som man gjort som inte står på listan, i efterhand :)
Nu ska jag till sjukgymnasten och sen ska jag bli bjuden på lunch av en vän :)
Åh är så glad idag =)
Hade ett jättebra samtal hos psykologen jag babblade på om allt densenaste veckan och hon tyckte jag varit så duktig och hon var imponerad av mitt generositet i mona samtal/meil/meddelande och att jag inte en gång under vårt samtal var tveksam om vem jag var. Kände så jäkla bra efteråt.
Var hos frissan och det blev rak lugg istället för snedlugg som innan. Känns super måste bara tvätta det en gång för att se på riktigt hur det faller.
Sen.... fick jag ringt en mkt go vän, som jag inte haft kontakt med på för allt för länge förutom på fb och ngt enstaka meil och, och vi har bokat en dejt om några veckor då hon är fullproppad med jobb och bokningar och håller på att försöka säga nej ;). Och det vi ju allt om och hur svårt det kan vara ;).
Hemkommen och ganska trött fick iaf passat på att klippa gräset nu när solen är framme lite. Men nu ska jag inte resa mig ur soffan mer idag förutom för en skogspromenad i mystakt med mitt lyckopiller.
Kram alla och satsar och hoppas på ännu en matångestfri dag :)
Torsdagsmorgon
Ska snart in i duschen, äta frulle, morgonprommis med vovve sen ta blodprover, träffa psykologen och sen till frissan :). Har rel långt, mellanblont, självlockigt hår med sidbena men funderar lite på kanske rak lugg istället... vi får se vad min frissa säger.
Känner mig, trots att jag sovit så lite inatt, ganska lugn i sinnet. Får bli till att vila i eftermiddag istället, om jag kan.
Och vet ni....måste viska lite....jag varken hetsade eller kräktes igår och det utan någon större kamp...hihihi. Gör dagen idag lite extra nervös då jag inte vågar lita på att det håller i sig. Men jag ska försöka iaf.
Insikt ang scones
Jag-perspektiv
Pratat med mamma och det kändes riktig bra. Gjorde som du sa Jenny och pratade ur ett "Jag"-perspektiv och skrev ner allt jag ville säga innan.
Kändes bra och det tyckte mamma också till slut även om hon inte riktigt var förberedd på att se saker ur ett Jag-perspektiv utan körde lite Du-perspektiv ;) men något annat hade jag egentligen inte förväntat mig. Det är sådan hon är helt enkelt.
Och tack tack tack alla ni goa för era kommentarer, tycker så mkt om er <3
jan-nu
Har tänkt en del(ovanligt va!) på det senaste 9 månaderna och vad som har hänt och hur jag har mått.
Då fram till nu:
jan-Jag vägde ca80 kg åt massor och orkade ingenting, hade stor ångest för tentan etc.
feb-Började med Cymbalta, massor av biverkningar. Ingen effekt.
mars/april-Klarade tentan och fick en självförtroendeboost av det men ingen glädje, började planera för uppsägning. Åt som attans.
maj- Började kräkas mer, skickade en spontanansökan till en annan arbetsplats, börjar med Lamotrigin.
juni-74 kg. Var på jobbsamtal men ingen tjänst ledig just nu. Började träna mkt mer, stressade runt i speedat tempo på mina motionsrundor och gjorde mina 200 situps om dagen, fick ångest över maten och om jag inte tränade tillräckligt, kräktes då. Semester så mer tid till träning och mindre mat.
juli- Skickade en spontanansökan till Göteborg.
aug-62 kg. Bestämde mig för att säga upp mig. Från det att jag bestämt mig började jag tröstäta mer och kräktes mer, ännu värre blev det efter att jag sagt upp mig den 30/8. Orkade inte röra mig som innan och började trappa ner på tempot rejält.
sept- 64 kg. Skadade knät vilket hindrade mig ännu mer. Fick besked om att jag fått jobbet i Göteborg och alla tankar om detta stora steg överväldigade mig. Det blev bestämt knappt 1,5 v e uppsägningen att jag skulle sjukskrivas och dagen efter att min psykolog och sjukgymnast bestämt att jag skulle byta läkare. Beslutade mig för att tacka nej till jobbet i GbgÄnnu mer hets och kräkningar men kräkningarna började avta och det var mkt frustrerande. Åt mer och tog det lugnare i skogen. Ökat i vikt, inte roligt men inte sådan panik som jag förväntat mig. Kunde ta sköna lugnare promenader och stanna upp och titta på saker. Skyllde på att jag måste ta det lugnare iom knät, behövde liksom konfermera mig om att det inte hade med lathet att göra. Träffade nya läkaren och i helgen har jag varit som ett jävla åskoväder (tja det vet ni ju).
NU-vet inte vad jag väger. I måndags kändes det själv som ett genombrott när jag bröt ihop så totalt hos sjukgymnasten och sedan jag började med Zeldox har jag sovit mkt bättre och både igår och idag har jag kännt mig så mkt lugnare. Stod säkert still i 15 minuter idag i skogen bara för att försöka se en fågel som lät lustigt och detta utan att känna minsta lilla stress :). Om det har med Zeldoxen eller att jag fick lätta på trycket så ordentligt i måndags vet jag inte men försöker intala mig om att det inte spelar någon roll även om det här med att medicinen skulle ha verkan skrämmer mig.
Igår skickade jag ett meil till min körledare om att jag inte ville fortsätta och med en massa bra argument och idag har jag skickat ett meil till en arbetskamrat som min chef pratade om när jag hämtade mina saker om att hon pga min otrevlighet har velat sluta flera gånger det senaste halvåret :( vilket har sårat mig jättemycket ffa efter som hon varken visat eller sagt något. Hoppas hon svarar.
Och sen att det ändå kändes bra att skriva om mitt liv och mående på Aftonbladet.
Har även bestämt mig för att ringa mamma och helt enkelt förklara för henne varför det blir som det blir och säga att det har med att göra när jag mått dåligt tidigare och verkligen försökt öppna mig och prata så har reaktionerna och responsen inte blivit något som gagnat mig eller fått mig att må bättre. Har för det mesta fått mig att känna mig stressad och med dåligt samvete.
Puh, om ni orkat läsa allt detta är jag imponerad och tacksam.
Kram
borde jag be mamma om ursäkt?
borde jag be min mamma om ursäkt?
Blev påmind igår från min bästis att det kanske ändå är bättre att hon hör av sig oavsett hur hon gör det eller hur hon beter sig och säger än att hon inte hör av sig alls.
Vet bara att om jag ringer och ber om ursäkt så kommer hon bara babbla på om hur jag måste förstå henne och hur jag får henne att må och oroa sig. Ingenting om varför hon får mig att säga det jag gjorde och hur hon får mig att må, jag kommer aldrig aldrig få en ursäkt från henne för hon är offret, alltid.
Eller kanske att jag inte ger henne tillräckligt med cred för hur hon kan vara och att jag redan innan bestämt mig för hur hon kommer att vara och vad hon kommer att säga och då blir det ofta så.
För så har det alltid varit, alltid.
?
Lite oro och rädd
Varför kan jag inte bara vara glad för det utan mest känna rädsla och osäkerhet om Zeldox och om den kanske eventuellt skulle ha effekt och fungera. Skitläskigt och känner mig så rädd.
Vad händer med en sådan sak som min sjukskrivning om den fungerar? Vad händer med mina kontakter på psyk? Kommer allting bara försvinna och ryckas undan med ett djupt tomt ensamt hål under med en massa saker som jag själv måste göra och stå till svars för.
Rädd.
Tack för alla era stötta ord känns faktiskt bättre med Aftonbladet efter det, lite pirrigt men inte mer.
Tar iaf en vilodag idag precis som jag sa igår, ingen depp ingen ångest (än) visst lite oro men inte mer dramatiskt än så.
Tänker fixa en höstkrans och kanske sticka lite, vill göra ett par handledsskydd verkar ju vara på modet nu ;)
Fast just ligger jag kvar i sängen och tittar på Brother & Sisters.
Ha en bra dag, det regnar ju :)
Vilken diagnos kommer jag att få nästa gång?
Men ändå....
Varför äter jag då????!!!!!
mer än ok
Haft en helt ok dag idag, eller kanske snarare mer än helt ok.
Har träffat nya läkaren och fått många frågetecken uträtade. Min nya medicin heter Zeldox och jag ska prova mig fram lite med den. Ska ta den på kvällen tillsammans med mina vanliga sömnmediciner och när jag känner att sömnen inte är "perfekt" så kan det vara dags att öka Zeldoxen.
Mkt tankar och känslor idag med men imorn är jag "ledig" :) från psyk och ska dit igen på torsdag för psykologen. Har satt mig på en strikt budget tills jag får nästa lön och av den har jag 50 kr kvar och jag har allt jag behöver hemma i matväg så behöver INTE handla nått. Började ju bra idag med att jag köpt en påse maränger och digestive bars men har inte ätit allt än och tror faktiskt inte jag kommer att kräkas även om/när jag ätit upp allt.
Lite rädd är jag allt för att denna medicin ska fungera, vem e jag då?
mamma
Men har gott hopp inför denna dag.
Sen har jag gjort mig "ovän" med min mor. Hon vet ju att jag är sjukskriven men hon tror att det är pga "lite deppighet" som hon själv uttryckte det :/. De gånger tidigare som jag försökt prata om mitt mående med mina föräldrar har det minst sagt varit en negativ upplevelse både med äs och senaste sjukskrivningen. Deras empati och försök till förståelse slår helt fel. Mamma får för sig att om hon bara tränger sig på och vänder allt till att prata om sina egna eller sina vänners problem. Etc etc. Och pappa säger som vanligt ingentint.
Det började väl nu senast i fredags då hon bad om skjuts och jag sa att jag hade svårt att hinna skjutsa henne dit men gärna kunde skjutsa henne hem. Hon frågade direkt varför och jag sa att jag skulle till sjukgymnasten. När jag lämnat av henne hemma kom frågan om vem jag gick till och varför jag gick till sjukgymnast. Ville verkligen inte säga nått men inte hellre ljuga. Så sa att jag inte ville prata om det utan i så fall en annan dag. Märkte direkt hur sur och tillknäppt hon blev så efter några minuter sa jag att det var basal kroppskännedom samma som jag gick på för några år sedan. Återigen denna tillknäpphet och sen säger hon -var det här den andra dagen? Och jag bara, ja det var det trodde du jag ljög? -Nä det vet jag inte.
Orkade bara inte med henne och efter en stund körde jag hem efter att ha känt hur pulsen ökade och ångesten stegrades snabbt.
Sen igår skrev jag på facebook att jag var trött efter en känslomässigt tung dag. Givetvis ringer hon på kvällen och inte frågar utan ifrågasätter vad som hänt idag och varför. Jag sa att det varit en tuff dag och återigen kom frågan om varför och mitt svar blev bara att det är så det är ibland det finns en anledning till varför jag är sjukskriven ibland blir det extra tufft. Jaha, säger hon men varför då? Mitt svar blev då att jag inte ville prata om det och att jag inte hade mer att säga och att om hon ska reagera så här på vad jag skriver på fb så kan jag inte ha henne där. Sur som ättika blev hon och sa att som mor var det ju hennes plikt att bry sig(kanske hon inte sa så men så hörde jag det). Har inte tagt bort henne på fb men har lärt mig av läxan och inte skriva nått där... Suck.
Gomorron
Sovit faktiskt riktigt gott inatt :)
Tog min nya medicin iaf igår, man skulle ta den en timme före sänggående då den också gör en trött. Så kombinationen med den, stilnoct och propavan gjorde att jag somnade vid 9 och sov ända till 8 :) såå skönt och behövligt.
Dessutom lyckades jag stå emot monstret igår :) ingen hets eller kräkning, gav inte efter för den inre kampen.
Sen ringde de från psyk och jag har fått en tid till min läkare i dag kl 15 vilket också känns himla skönt, lite läskigt men skönt. Hoppas jag kommer kunna prata och förmedla alla frågor och ifrågasättningar jag haft när jag varit så arg. Har ju det nerskrivet så kanske jag kan komma ihåg det då.
Nu ska jag gå upp och duscha, äta frukost så får vi se vad jag gör fram tills det är dags att köra. Den tiden är lite jobbig att den inte är fullspäckad men det får jag försöka lösa på ngt sätt.
Kram på er alla fina
Grät och grät och grät
Jag ville inte göra nått alls men vi började lite på bollen vilket inte funkade alls jag blev bara än mer frusterad. Sen la vi oss på golvet på rygg och började sparka med fötterna och armarna och jag föll totalt. Tårarna bara sprutade och jag kunde inte sluta gråta. Låg där på rygg och bara grät och grät i en evighet kändes det som. Det var såå skönt och jag kände riktigt hur ilskan och frustrationen bara rann av mig. Min fina sjukgymnast bara satt vid mina fötter och hade ett tryck mot dem ner mot mattan vilket var så skönt, hon sa ingenting utan bara satt där.
När jag till slut lugnade ner mig, kunde nog hållt på ett tag till men kände att det ändå blev ett naturligt avslut, föreslog min sjukgymnast att vi skulle ta en promenad då hennes sista patient hade avbokat. Det var så gulligt av henne och så skönt.
Fick pratat med min psykolog också då vi gick förbi henne på vägen ut. Fick typ 5 minuter av snabbterapi som ändå kändes bra.
Innan i förmiddags ringde jag och bad min läkare att ringa mig då jag kände mig väldigt tveksam och förvirrad inför att börja med den nya medicinen. Skulle bara vilja sluta med alla piller.
Men när jag körde från psyk kändes det ändå rätt ok även om jag fortfarande har många frågor. Hon har inte ringt idag men hoppas hon ringer imorn. Har tagit ut mina mediciner och kommer trol ta dem ikväll.
Hoppas på lite mer lugn och ro nu så jag kan få lov att vila och återhämta mig lite.
nu börjas det igen
Måste försöka få tag i min läkare vill inte börja med ny medicin om den andra får mig att må såhär.
:)
Var sååå nära igår natt att klippa av mig allt håret men var för arg och stressad för att klara av att göra det. Vilken tur...
.
VILL BE ALLT OCH ALLA ATT DRA ÅT HELVETE JUST NU, INKLUSIVE MIG SJÄLV!!!!
!!!!!
ÅT HELVETE MED ALLT, ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. Förstår verkligen de som säger att de flesta självmord är spontana och inte planerade. Ska inte absolut inte ta några sådana beslut idag men har en helt annan förståelse för det nu.
Måste bara, MÅSTE!!!!
kan inte samla tankarna
Det är så mycket jag inte fattar just nu, förstår ingenting om mitt liv just nu men hela tiden snurrar hjärnan för svar utan att kunna få ihop det eller kunna bromsa upp och faktiskt få tag på någon tanke eller känsla. Mår så illa och är så arg för att jag förstör så för mig själv både i alla tankar, i mina handlingar i alla situationer och hur jag än en gång låter mig förfalla till en degig äcklig klump.
Sängen e såå skön idag
Ligger kvar i sängen ätit upp resterna från gårdagens hets och delat med mig till vovven. Funderar på om jag överhuvudtaget ska gå upp idag. Tur man har vovve ändå som tvingar en upp och ut för lite luft iaf. Orkar inte duscha än så blir mysisar på och en runda hemmavid.
Läste färdigt Bulimibibeln i fredags, otäckt bra bok. Nu ska man bara försöka komma ihåg lite också och fram för allt minnas det när man är på väg in i hets för av någon anledning försvinner alla verktyg man fått av psykologer, sjukgymnaster och från böcker och är puts väck.
Ska dock försöka med en sak och det är att börja tugga maten bättre. Tugga tugga tugga och inte bara svälja svälja svälja.
Behöver nog denna dag för lite skön återhämtning efter en jäkla intensiv vecka utan tillstymelse till vila, tänker inte ens ha dåligt samvete om jag inte gör något alls idag.
ps lyckades faktiskt somna ifrån ångesten över ofullständig uppstötning igår, sov 2 timmar och gick sen och la mig i sängen direkt utan att passera gå, tog mina piller och sov gott :) en liten liten seger iaf
Förlorade kamper och misslyckande
Haft ett, visst alldeles för hektiskt men ändå väldigt positivt och mysigt dygn med min bästa vän. Vi har pratat massor, druckit mkt vin, ätit gott och idag varit på höstmässa och Väla/IKEA. I slutet var jag verkligen heelt färdig och såå stressad. Hade sovit kanske max 4 timmar hemma hos min vän ochdet efter att jag vid 3 tog en halv stilnoct.
Var hungrig när jag lämnat av henne och såg fram emot att komma hem och värma köttfärspaj men kände samtidigt suget efter ballerina och skyllde på att jag behövde fil... Slutade med 3 rullar ballerina och 6 stora kanelbullar. Åt ändå min köttfärspaj någonstans i början av hetsen men kunde inte hejda hetsen och sen till toan. Den förlorade kampen bleknar i jämförelse med misslyckandet av kompensationen som bara inte gick över huvud taget nästan. Som om den äckliga stora degklumpen blivit så stor att den inte kommer igenom övre magmunnen. Försöker försöker finna mig i det och acceptera tröttheten istället och inte försöka igen. Samtidigt livrädd för vad det kommer innebära för min kroppshydda. Har redan gått upp 2 kg.
Saknar era kommentarer om så bara för ett hej, förstår om ni inte tycker så mkt om mina inlägg just nu men känner mig så trött, ensam och förvirrad i allt just nu. Är så mkt tankar som kretsar kring det här om det bipolära, förstår det inte och vet inte vad som kommer hända med medicinerna.
Hoppas ni har en fin lördag i goda vänners sällskap och njutning.
Är det lagom?
Svampen är stekt i smör och pajdegen är också gjord på smör, keso, vanligt mjöl och fil sen är det blandfärs och på toppen skivade tomater och riven ost.
Är det för mkt? Så svårt att veta.
totalt en ganska bra dag ändå
Fått städat färdigt och ordnat en pärm med alla mina nya papper om allt som hänt på psyk sen jan, känns skönt med lite ordning och reda, blir med ordning och reda i hjärnan då också.
Totalt en ganska bra dag, lite upp och ner med ångest men ändå överkommligt. Imorn ska jag ta lite blodprover på morgonen för att se om mina blodfetter och blodsocker är ok innan ny medicin, sen blir det till sjukgymnasten :) och på kvällen till min bästa T för lite tjejmys med vin och övernattning för på lördag ska vi på någon höstmarknad. Känns skönt att ändå ha en del inplanerat.
Sen e min ekonomi helt katastrofal just nu, har spenderat såå mkt pengar på mat i onödan. Hur ska det då gå när jag inte får hel lön? Hoppas hoppas mitt ätande kan ha vänt tills dess, måste försöka tro på det.
22:00
Träffat ny läkare idag
Varit så jäkla uppvarvad hela dan och flängt rundor hemma med städning(behövligt), diskning(väldigt behövligt), tvättning och lagat mat. Satt sen i väntrummet säkert 30 min för tidigt för att jag inte orkade vara kvar hemma längre. Hade sån ångest när jag satt där och det hjälpte föga att knipa mig och varför ska folk alltid sätta sig i närheten av där jag sätter mig. Flera gånger har jag känt mig tvungen att flytta på mig för att de kommer för nära, kan inte andas.
Nåja läkaren kändes ok, så svårt att veta men hon hade snälla ögon och verkade ha koll. Såååå ska ta lite blodprover imorn och sen ska vi sätta in fler mediciner som ska vara stämningsstabliliserande och det kan ev sluta med Litium(!!!!!) om inget annat funkar. Ska även sen trappa ut både Lamotriginet och Cymbaltan då de ju uppenbarligen inte haft någon effekt. Vet inte vad jag känner för allt men det är svårt att veta nått alls när ångesten river i en eller så har man ätit och kräkt bort alla känslor. Vet ju att min psykolog har förtroende för henne och henne har ju jag förtroende för. Var massor av frågor givetvis och hoppas jag sagt det som behövdes säga, kommer knappt ihåg.
Nu ligger jag iaf här i sängen med mina rödsprängda ögon, illaluktande mun och skrikande mage.
2 scones, dvs 8 fjärdedelar, dvs 16 mackor med mkt smör, ost och marmelad + 8 gräddbullar. Hoppas inget finns kvar längre. Har iaf bestämt mig för att senare när magen är lite lugnare komma igång och göra mina situps igen.
Hatar
Har inget att komma med imorgon till läkaren, har inget att säga, är ingenting bara ett äckligt monster hela jag.
Hatar hur det ser ut här hemma, hatar att jag inte kan hålla iordning efter att jag städat i förra veckan, hatar att jag låter allt förfalla. Hatar att jag inte tar mig i kragen och gör mina situps, hatar att jag inte kan sova utan tabletter, hatar att inte veta nått om nått.
Hatar mig själv och mitt sätt att förstöra mitt liv och mig själv.
Hade kunnat ligga kvar i sängen hela dan.
Imorn ska jag träffa min nya läkare, lite nervöst men min psykolog ska vara med iaf vilket känns tryggt.
Går igenom mötena
Ang chefens man så är han också delägare till företaget även om han inte arbetar aktivt på vår arbetsplats speciellt ofta och då bara med ekonomin. Men mötet med mig var heeelt personligt, inget proffesionellt där inte trots att han varit chef över 200 antällda. Det handlade bara om hans känslor och vad han tyckte om hur jag hade betett mig.
Vet inte riktigt vad jag ska känna om mötena, var det bra? Vad kommer hända med allt nu? Vad kommer de säga? Vad tänker de nu? Vad säger de till varandra ikväll? Vet inte längre nått känns det som vill bara kura ihop mig och försvinna för alltid. Vill inte fortsätta äta så här vansinnigt äckligt mycket, vill bara sova bort allt men kör i 200 km/h inombords. Vill bara kräkas men orkar inte riktigt men måste tvinga mig har redan gått upp en del av det jag gått ner.
Kan inte släppa mötena samtidigt som jag inte riktigt kan samla och komma ihåg allt, känner mest osäkerhet. Önskar jag kunde ha det inspelat så jag hade kunnat spela upp allt så det inte blir förvrängt av min förvrängda hjärna.
Kan inte släppa det...........
tillägg
Går till sängs utan att kräkas och har borstat tänderna. Känner mig så äcklig så jag spyr inombords men orkar bara inte kräkas, orkar inte se på slöseriet.
Hämtat mina grejer
Åkte till havet och gick där i blåsten och grät bort allt och pratade med nägra vänner. När ledsamheten gått över kände jag mig lugn och ok.
Hade möte med min psykolog några timmar senare som kändes bra.
Har dock fortfarande en känsla av att jag inte har rätt till denna sjukskrivning och har dåligt samvete för min "enkla" utväg även om sjukskrivningen för mig är allt annat än enkelt.
Efter 3(!) rullar ballerinakex och 1 påse kanelgrifflar doppade i pärlsocker känner jag mig lite lugnare, ont i magen men lugnare. Tror inte det blir till att kräkas idag, tror det mest blir till att sova är helt färdig.
Eclipse
Tack för era kommentarer och att ni orkat läsa det jag skrivit. Ser att solen valt att titta fram igen och ska väl upp och börja dan så snart filmen e slut.
Just nu är det kärleksdravel och det orkar jag inte se på. Alla är så vackra och smala.
Kommer nog åka in till jobb imorn bitti innan min chef kommer, blir typ vid 7 men det kan det vara värt. Vet inte riktigt hur jag kommer göra med det... men just nu känns det som inte, vill inte ha det hemma, tror jag. Sätter mitt hopp till att det kommer hända och lösa sig ändå.
Bloggomania
4 inlägg idag, detta nr 5, vet inte var alla ord kommer ifrån och varför jag känner att det inte räcker att bara tänka på dem utan att jag vil printa ner dem. Är väl bara det att det är så vansinnigt mkt, ofattbart mkt som händer just nu och dettta är enda sättet att på något sätt strukturera upp hjärnan lite. Hinner liksom inte med att skriva för hand på papper innan tankarna är på väg någon annanstans och nya tankar dyker upp.
Hoppas ni har tålamod med mig, kommer nog snart lugna ner mig...kanske ;)
kan man göra så?
sovasött/drömmadött/vaknatrött
Kram
Tillägg:
Min kropp sviker mig, den gör inte det jag vill, den gör inte det jag vill i den utsträckning jag vill.
Går ifrån toaletten otillfredställd, ser mig på vägen ut i spegeln, har på mig svarta tights, svart linne och svart diadem med håret i en knut. Inbillade mig att jag ville se ut som en ballerina men det enda jag ser är en svart valross med blodröda kinder och utåtstående våta ögon och allt annat än en smäcker vacker ballerina. Med den bilden står jag i valet och kvalet att ge upp eller försöka igen. Inget val är glädjande eller positivt.
Lika bra...
Så nu är jag tillbaka i drömmar om cancer eller annan dödlig sjukdom eller någon olycka som inte drabbar någon annan och som inte är något jag kunde råda om.
Äter ännu mer med en förvirrad tanke om att när jag kräks upp detta sen så borde det vara lättare att kräkas upp resten från innan också, det ska liksom bara följa med.
Äter lite till och känner lite lugn, vet om att jag inte kommer kunna sova utan tabletter inatt heller. Ska jag fördriva min sjukskrivning med att medcinera mig till ett dåsande spöke? Just nu känns det som ett väldigt attraktivt alternativ och vet inte hur något annat skulle kunna vara möjligt.
Mental anteckning; måste ordna mer Atarax så även dagarna kan gå som i sömne. Bättre det än att äta och känna. Ingen behandling är ju för mig i vilket fall. Lika bra det....
Lördagskvällssummering
Äter sååå mkt mer än jag vill men kan inte låta bli.
Vill bara ge upp.
Inget är lönt, inget är lönt med mig, är oförbätterlig.
Hur, hur, hur ska det någonsin kunna bli något annorlunda?
Dricker ett glas vatten, väntar lite för då kanske kanske jag kan få upp lite till om en liten stund...
Alltså varför kan det inte kännas bra? Har ju varit iväg sedan igår med kören, sjungit massor, pratat och skrattat mkt, druckit vin och sjungit ännu mer. Men all eventuell positiv känsla från det är som bortblåst, som om det aldrig funnits... alls...
Kan inte släppa tankarna om att det är mitt fel alltihop, det är bara mina lögner, min överkänslighet och mitt sätt att suga åt mig allt och tolka allt ut alla möjliga synvinklar som gör och gjort att jag är där jag är idag. Mina lögner och mina överdrifter dvs MITT EGET FEL. Jag är inte ett dugg bättre än min chef.
Jag går inte att lita på.
Och irriterad och arg e jag också mest hela tiden.
Hur trevligt är det då på en skala?
Sen vet jag egentligen inte riktigt varför jag gjort det egentligen men vet inte om jag heller ångrar det heller egentligen men vet egentligen inte riktigt nyttan med det eller vad jag egentligen tror att det ska ge egetnligen men i onsdags skickade jag en länk till min blogg till min psykolog, sjukgymnast och min uppenbarligen numera "gamla" läkare. Varför det? Vill å ena sidan bara skita i det och inte kommentera det vet ju samtidigt att jag kommer få kommentarer som att det är ju inget de har tid med eller möjlighet att ta del av och är det säkert att jag verkligen vill det, vad gör det med vår kontakt etc etc (givetvis, herregud det är ju 2½års bloggande med oändliga sidor upp och ner).
Som sagt vet inte riktigt varför jag gjorde det, kanske för att jag känner att jag inte gåt att lita på och förhoppningsvis så finns det någonstans ett uns av sanning här i bloggen i mina ord. Nånstans borde det väl finnas lite sanning om mig?
När jag satt där på mötet i torsdags med läkaren, psykologen och sjukgymnasten var jag tvungen att sitta och knipa mig och trycka in mina naglar i armen eller läpparna för att ha något att sätta emot stressen, pressen och oron. Var helt röd på hela armen efteråt. Och så en helt befäng tanke.... var det ingen som såg? ÄR DET INGEN SOM SER?
Ny läkare
Varit hos sjukgymnasten idag och fick lite chockartade nyheter. Hon och min psykolog tycker inte alls att mötet gick bra igår och de har bestämt att jag ska ha en annan läkare. Det kan ju låta lite oroväckande att byta läkare men det är något jag och psykologen prata om förut och hon har velat byta ett tag för att han inte är bra för mig eller för min behandling. Tufft och lite läskigt men lite intressant också. Ska träffa henne på onsdag.
Nu väntar helg med kören fredag och lördag och det är precis vad jag behöver just nu.
svårt
skubbar
Känns lite jobbigare med sjukskrivningen idag, känns som om jag skubbar från något jag egentligen hade klarat av. Kännd dock lite bättre efter att ha läst era kommentarer.
Sjukskriven
Jobbigt men ändå lugnt och tryggt på något sätt.
Bra möte idag med alla mina behandlare.... skitjobbigt men bra.
Trött som jag aldrig varit förr känns det som och ligger redan i sängen.
Har bestämt mig för att tacka nej till jobbet.
Jobbigt men ändå lugnt och förankrat och det ända rätta(tror jag).
Ska se på film nu och somna.
Egetligen?
Varför skickade jag iväg denna spontanansökan egentligen?
- För att jag borde göra det iom att jag planderade att säga upp mig?
- För att det var det som jag och andra förväntade att jag skulle göra eller snarare att mitt sätt att vara föväntades göra så?
- För att jag faktiskt ville?
Varför har jag funderat på att flytta egentligen?
- För att komma bort från folk som gör mig besviken, vänner, föräldrar, arbetsgivare, terapeuter etc?
- För att fly både från mig själv och andra (gjort det förut)
- För att jag verkligen vill?
Är inte en sjukskrivning egentligen en enkel utväg på en lte jobbig situation?
Trots att jag inte känner någon vilja eller lust, borde jag inte egentligen ta jobbet och flytta?
fastnat
Natti
Neejjjj!!!! eller?
Just nu väger nog att jag inte ska tacka ja mer än att tacka ja. Magkänslan om det nu är något jag kan lita på säger eller snarare skriker NEJJJJJ!!! Eller är det bara för att jag är rädd? Vad ska jag lita på, vad är rätt? Känner väl just nu att det är ett alldeles för stort steg att ta beslut om flytt och uppbrott i det läget jag är just nu med mitt mående vilket just nu är katastrofalt fast samtidigt ingenting, äter bort allt och kräker motvilligt upp det igen. Blir iaf av med det utan att ta tag i det. Kan dock inte sova, stressad som attans etc etc.
Min sjukgymnast ringde innan idag och det var superskönt att prata med henne och dryfta allt hon e så himl go. kan ju också prata med henne på ett annat sätt än med vänner då jag kan ta upp saker om mina vänner och familj med henne. Som att en del av mina vänner och mina föräldrar är ett skäl till att jag vill bryta upp, inget som håller mig kvar och jag vill bara bort från själviska krav och besvikelser.
På tal om en annan sak, en ganska äcklig sak så upptäckte jag igår att jag visst kräkt mig till ett stopp i toan :(. Den klara tydligen bara så mkt.... fick dock rätt på det utan att behöva säga till fastighetsskötaren, puh. Men gick ut i skogen för att kräkas istället, inget kunde få mig att inte kräkas. Inte ens stopp i toan. Galet
Har inte rätt!!!
Har inte rätt till att bli sjukskriven!!!
Har inte rätt till att ta ett nytt jobb!!!
Har inte rätt att må dåligt!
Har ingen rätt att tro att jag kommer må annorlunda!!
Har inte rätt att någonsin tro att jag kommer må bättre!
Har inte rätt att må bra!!
För och emot
Ska jag däremot tänka smart och klokt och gå efter det som är eventuellt kan vara bäst för mig i längden, så ska jag tacka ja. Om jag ska tänka på vad som kan bli kul och spännande, utmanande, lärorikt och utvecklande så ska jag tacka ja.
Men kommer ju aldrig att kunna njuta av allt det där om jag inte börjar må bättre........
Tack för era råd, hmm hyra ut i andra hand... Kan bli svårt då jag hyr stuga halvt svart. Veckopendla har jag inte råd med och det kommer jag definitivt inte orka. Ska jag ta jobbet blir det att jag flyttar.
Om någon vet något om att hyra hus/stuga i skogsmiljö någonstans utanför Göteborg får ni gärna höra av er.
Nu ska jag fylla på i mn redan fulla mage med smulpaj och vaniljsås, ganska lätt att kräkas upp sen...
???????????
Har precis haft ett samtal från ett jobb jag sökt och de vill ha mig!!!!!!!!!!!!!!
men.......
Det är ju det att det inte bara är ett jobb det rör sig om utan även en flytt 20 mil, byta boende, hitta nya vänner, avsluta psykkontakter...
Vad vill jag????????? Vad orkar jag???????? Vad ska jag göra???????????
:) eller ??
under 1 timme
På under 1 timme:
1 kebabrulle
2 kanelbullar (det innersta som är godast)
1 kanellängd
1,5 vaniljbulle
1 fp ballerinakex
och vill bara ha mer.....
varför köpte jag inte mer?
men tillåter mig inte att kräkas, inte ska jag få den tillfredställelsen.
Hör att jag skrivit den sista meningen förut, denna eviga cirkel
Tillägg:
Läste precis Mys blogg och om att hon gjort så bra saker igår som var snälla mot henne själv. Så otroligt bra gjort. Försöker själv komma på när jag gjort något snällt mot mig själv men med min sprängfyllda mage är det svårt att komma på något alls. Känns som mitt liv bara är fyllt av beslut och förpliktelser just nu, vet inte vad jag skulle kunna göra för att vara snäll mot mig själv, tar gärna emot tips.
Otäckt nära mig
För ungefär 1 år sedan tog Marcus Jannes sitt liv och sände det live på fb, läste om det några dagar efteråt och var inne på fb och kollade allt alla skrivit. Där var också länkar till videon men vågade inte se den då men såg den som jag skrivit innan härom dan.
Var inne på Expressens hemsida som skrev om det och om familjens uttalanden, de sa bla annat:
"Han var social och glad och han var så känslosam. Han hade en sådan enorm empati och det var svårt för honom. Han såg allt hemskt i världen och det plågade honom."
Otäckt nära mig.
Ännu mer otäckt att faktiskt skriva ner dessa orden.
Förlåt.
...
Life is harder
ångestlindring
Axplock
Solen skiner ute och det enda jag har i huvudet är Bruno Mars "Lazy song". Inga planer på att gå upp ur sängen på länge än, skiter i solen.
Ett axplock ur mitt liv just nu med allt som händer och alla beslut som måste tas och är tagna.
Kise skurit upp tass och tar lång tid att läka, stackarn måste vara inne med tratt och en jäkla massa behandlingar
Jag sagt upp mig
Sökt nytt jobb (för tidigt)
Anställningsintervju
Skadat knät
Ont i handleden
Har kontakt med en kille, telefonväges och träffade honom i helgen
Hetsar
Kräks
Osäker på mina psykkontakter
Jobbet fram till nov
Flytta? Stanna kvar?
Söka fler jobb?
Sjukskrivning?
Väg ut....?
ORKAR INTE!!!!
Det är okej att känna
Hur lägger man upp en länk på bloggen, alltså en länk jag vill dela med mig av till er under ett inlägg? Min ikon för länk här på "nytt inlägg" går ej att markera.
Tacksam för svar och kopierar klistrar in länken istället.
Det är okej att känna:
http://www.youtube.com/watch?v=162gYmyiGrU&feature=player_embedded
skakig
kram
Ledsen men ett inte så positivt inlägg
Trevlig kille men mer än trevlig? vet inte kanske var så tom i huvudet och trött så var kanske inte mottaglig egentligen och så åt vi pizza, godis och ostbågar och det var sååå svårt tittade hela tiden på honom och hur mkt han åt och ville äta mindre men kände hela tiden att jag låg före och åt mer ångest över det och samtidigt ville jag bara slänga mig över allt allt allt. Var helt färdigt på kvällen men kunde inte sova av oro och ångest över all mat.
Sen jag kommit hem har jag rört mig massor.... från bordet med pizza smågodis maränger nougatsås till toastolen fram och tillbaka fram och tillbaka. Hatar att jag tappat kontrollen så här, hatar det, hatar den äckliga magen som degar sig. Saknar min platta mage som var där för bara en liten liten stund sig, väl?
Är föööör mkt på gång, varför har jag gjort så att det är sååå mkt på gång? Varför har jag gjort så här? Varför förstör jag? Gör jag det medvetet? Vill jag förstöra för mig själv? Det enda som jag gjort rätt är att säga upp mig men allt annat då??? Kan bara inte.........
Mår så jääävla illa och vill bara få upp resten men det är en sån jäkla kamp att kräkas just nu det kommer så lite och är så svårt att få upp blir aldrig riktigt tom.
Ledsen att jag inte skriver så mkt hos er men läser och det är så många som har så kloka saker att säga även bland era kommentarer och jag känner inte att jag har något klokt att komma med, har inga smarta lösningar, har inga peppande ord som hjälper utan kan bara skriva att jag finns där för er, läser och känner med er. Fram för allt känner jag så väl igen mig i er när ni inte mår bra.
Stor Kram finaste ni
äter min gröt
Äter ändå min gröt nu och hoppas att magen ska lugna sig till i em.
Vill inte ha denna dagen idag.
Har skrivit en massa att ta med mig till nästa möte med psykologen, läkaren och sjukgymnasten (fast inget gäller egentligen henne) då vi ska ha ett gemensamt möte på torsdag.
Hur kan jag inte reagera?
Vet att det var längesedan det hände men har först nu vågat se den just för att jag inte visste hur jag skulle reagera på den.
Men som sagt mest tomt.
jaha så var det torsdag
Vill bara säga åt alla att dra åt h-vete!!!!
Orkar inte med denna skiten längre, orkar inte med alla opålitliga människor, alla som ger dubbla budskap, säger en sak och gör en annan, alla som går i försvar, alla som låtsas bry sig men som inte gör det, alla alla alla.
Helt slut men orkar inte gå och lägga mig.
Tappat all lust och vill vill vill verkligen inte iväg imorn men finns ingen utväg.
Vet inte om jag vågar lita på min psykolog mer och ffa om hon över huvud taget bryr sig och finns tillgänglig.
Vill inte längre, vill inte men vill så himla mkt få känna att jag har någon som vill hjälpa mig.
Vill bara äta ihjäl mig.
Drömmar om verkligheten
Har drömt en massa otäcka saker inatt. Det började rel bra med att mitt ex hörde av sig och hade separerat från sin fru pga av mig och att han inte klarade sig utan mig, glädje över det samtidigt som villrådighet då det fanns en annan som jag knappt hunnit träffa än och som jag gärna ville ge en chans. Men uppmärksamheten och kärleken från exet gjorde mig svag för det enda jag ville ha var just att någon ville ha mig, sa fina saker och tyckte om mig. Slutade iaf givetvis hemskt med en massa konstigheter först innan jag blev ihjälslagen av en full kille och i ögonblicket jag föll kände jag lycka och att jaha det var så här jag skulle sluta, vad bra då behöver jag ju inte göra det själv...!!! Men sen ändrades det och det var mitt ex som hade dött och all sorg över det. Konstigt (som de flesta drömmar) men samtidigt med ett stråk av min verklighet i.
Har inte promenerat ordentligt på flera dar nu och inte gjort mina situps på 2 dgr och det äter mig och ger mig ånger samtidigt som jag inte orkar bry mig-Samma känsla som igår när jag inte orkade kräkas efter den stooora hetsen. Sen att jag kräktes ändå var liksom bara för att jag tvingade mig till det, orkade däremot inte kräkas fullstädigt färdig och så har jag då givetvis ångest över det.
Känner att jag börjar få svårare och svårare att kunna kräkas, får köra ner fingraran i halsen så långt ner det bara går nu för att få en reaktion. Har aldrig förstått folk som använder redskap för att kunna kräkas men nu kan jag förstå det mer.
E lite nervös inför mötet med psykologen idag