Utbrändhet

För ungefär två år sedan, närmare bestämt den 10 april 2007 fick jag diagnosen "blandade ångest- och depressionssymtom". Jag gick in i "väggen", var utbränd.
Varför då?
Förutom mina tidigare problem som spökat genom hela livet med äs, kontrollbehov och höga prestationskrav  så tror jag att grunden lades för ca  7 år sedan. Om ni inte orkar läsa bakgrunden (skriver den mest för min egen del, lite terapi) så skrolla till slutet då jag skriver om själva utbrändheten och den behandling jag fick.

För sju år sedan bröt jag och min senaste pojkvän upp, jag var helt förstörd och kände mig så totalt övergiven trots att jag inte trivdes i relationen och inte såg någon framtid ihop med honom. Genom hela vårt förhållande, som var på distans, hade jag svårt att veta var jag hade honom och visste inte vad han kände för mig. Han var inte den som visade så mkt känslor däremot var han otroligt intelligent och verbal och jag kunde inte prata med honom om mina, våra problem eller problem jag hade med honom utan att han totalt pratade sönder mig och det slutade alltid med att jag bad om ursäkt. Mitt självförtroende var inte så bra när han gjorde slut och det i kombination med att jag faktiskt aldrig tidigare blivit dumpad gjorde att jag tog vårat uppbrott jättehårt. Jag fick nästan panik och ville fly från allt. Flydde bort från min familj och de få vänner jag hade til en storstad för att börja om.
Började jobba på ett större företag där jag kom i konflikt med flera av dem som arbetat där i många år. De ville inte acceptera att jag hade erfarenheter och kunskaper från tidigare och jag blev utsatt för mobbning (har jag förstått nu efteråt), inget jag sa eller gjorde var bra och det snackades skit i korridorerna. Jag mådde bara sämre och sämre och isolerade mig allt mer  och ville bara därifrån. Fick mkt problem med magkatarrer och var deprimerad och givetvis så gjorde min gamla vän bulimin entré. Blev ordinerad antidepp av en läkare men det vågade jag inte börja med, fick remiss till anorexicenter. Började kolla efter andra jobb närmare där jag bodde innan. Ville dock inte ge upp utan försökte rycka upp mig, kom till AC och gick där i några veckor men jag var inte mottaglig för deras hjälp. Trivdes inte alls med deras metoder som nästan bara inriktade sig på matdagböcker och inte mycket till proffesionella samtal. Tiden gck och en dag blev jag uppkallad till en högre chef som ville berätta om att det snackades om mig och att folk uppfattade mig som bufflig, en besserwisser och polis med vassa armbågar och att jag borde tänka på det och dämpa mig lite. Där fick man för att man försökte stå upp för det man kunde och den man var. Nedslagen igen tog jag tag i på allvar att hitta annat jobb. Började dock i samband med detta få olika stress-symtom och det visade sig att jag hade struma. Inte läge att säga upp ett fast jobb då. Gick igenom allt med struman (se under inlägget Struma) vilket tog ungefär 1 år innan jag på nytt började söka nya jobb.

Fick ett jobb på ett mindre företag med 4 anställda och började där för ca 4 år sedan och flyttade då tillbaka till de gamla hemtrakterna och upp i skogen. Det nya jobbet verkade först toppen men ju längre tid jag var där desto struligare blev det. Mkt skitsnack om chefen och chefen snackade skit om de andra anställda. Ytterligare en ny person började arbeta där och vi jobbade jättebra ihop. Sen började det hända saker, först sades två upp (bla den nya tjejen), en annan tjej sade upp sig mitt i sin semester och det var allmänt kaos, jag var ensam kvar med chefen och massor att göra. Det kändes som om alla runt mig ljög hela tiden och jag vågade inte lita på någon. Allt detta hände inom ett halvår från det att jag började. Mådde inte bra alls och kände panik inför att behöva byta jobb igen. Började tappa livsglädjen och hade stora problem med maten. Gick till en underbar AT-läkare som verkligen gick igenom mig från topp till tå och som tog mig på allvar. Han skickade mig direkt till äs-teamet i stan och fick där prata med min gamla psykolog som tyckte att jag inte behövde vara kopplad till äs-teamet men rekommenderade ändå en kurator som hade erfarenhet av äs. Hennes terapi utgick ifrån relationsperspektiv och jag började gå hos henne 1 gång i veckan.
På jobbet  började 2 nya tjejer som båda verkade jättetrevliga. Det var ett tufft jobb att få det att fungera igen och mitt förtroende och min respekt för min chef var ordentligt naggat i kanten efter mkt lögner och dumheter. Men jag ville ju bara få lite lugn och ro i mitt liv. Livet kretsade väldigt mkt omkring jobbet och allt som hänt där. Tog ansvar för att allt och alla skulle fungera. Men så småningom kändes det som om det började lugna ner sig lite och inför julen-06 kändes det bättre även om jag inte släppt på mitt ansvarstagande. Hade koll på allt som hände och allt som alla gjorde, tog det som mitt ansvar att verksamheten skulle fungera. Min livsglädje hade dock fått sig en rejäl törn och jag hade svårt att hitta meningen med livet. Ingen passion, inget att leva för. Ytligt sett var allt bara bra, började umgås med nya vänner och det hände mkt. Svarta tankar började dock komma om att avsluta mitt lidande och  mitt liv. Och min terapeut var på mig om att känna känslor, inte vara så mkt i huvudet och intellektuallisera allt och att våga öppna mig mer för dem som fanns i min närhet och min familj.

Runt den här tiden börjar mitt minne bli allt suddigare, vet inte riktigt när var och hur saker hände. Kan mycket väl blanda ihop när i tiden saker skedde. Fick allt svårare att sova och hade jättesvårt att ta mig till jobbet på mornarna. Var i kontakt med en läkare på psyk och fick sömntabletter som inte hjälpte. Fick nästan panik när jag skulle träffa och umgås med folk. Hade jättesvårt med ljud och ljus, allt förstärktes och jag var jättetrött hela tiden.  Tappade kunskaper som jag visste satt i ryggraden och började får svårt med ord. Började fantisera om hur jag skulle ta mitt liv. En dag fick jag ett panikångestanfall i bilen. Jag fick svårt att andas och världen krympte, fick hjärtklappning och trodde jag skulle spy. Blev livrädd och fick verkligen panik.
En dag gick det bara inte längre. Jag hade inte sovit eller ätit ordentligt på flera veckor kanske månader och jag var helt utmattad och hade vansinning magkatarr. Jag kom helt enkelt inte upp ur sängen. Blev först sjukskriven 1 vecka och när den var slut och jag hade, kändes det som, sovit konstant och med ständig ångest så skulle jag köra till jobbet. Men det gick inte, jag hade inte förmågan att sätta mig i bilen och köra iväg. Fick total panikångest.
Blev sjukskriven och fick då ovanstående diagnos. Blev ordinerad antidepp(Fluoxetin) och började äta de trots att jag tyckte det var läskigt. Jag och min terapeut fortsatte jobbet med att få fram känslor och att känna och att öppna mig mer. Det jobb vi lagt det senaste året kändes som bortblåst och som att vara tillbaka på ruta ett. Fick stränga order om att "bara vara". Det svåraste som finns...
Min chef skickade en dag ett supergulligt sms med ett uppdrag till mig. Jag skulle lägga mig ner i gräset och ligga där stilla tillräckligt länge för att det skulle ta minst 30 minuter för gräset att resa sig igen när jag gick upp.
Gillade inte känslan som de antidepp gav, det kändes som om de lade locket på mina känslor ännu mer och det var ju precis det jag försökte jobba på att inte göra. Så efter ca 2 månader avslutade jag den behandlingen i samråd med min terapeut.
Efter någon eller några månader tyckte jag att nu fick det räcka och ville tillbaka och börja jobba eller iaf arbträna så smått, till Försäkringskassans stora förtjusning ( FK är ett helt kapitel för sig och deras sätt att hantera människor som behöver hjälp, men det orkar, vill jag inte gå in på nu). Hade så smått börjat klara av att sätta mig i bilen och köra till jobb och nästan in på gårdsplan utan att få panikångest. Tog mig till jobb ett par gånger och rasade tilbaka till ruta ett igen, det var alldeles för tidigt. Jag tog på mig allt ansvar igen och körde på.
Fick gå till en underbar sjukgymnast för att jobba med basal kroppskännedom. Skitsvårt men precis vad jag behövde. Började efterhand må bättre och kunde til hösten börja arbetsträna lite. Det gick långsamt framåt men det gick framåt och jag fick ett otroligt stöd av mina arbetskamrater och min chef. Av mina vänner var det några som inte pallade och som försvann men de som fanns kvar vet jag än idag att de är riktiga vänner. Började så småningom jobba lite igen, hela tiden med veckliga möten med min terapeut och sjukgymnast. Sömntabletterna började fungera för mig och jag hade alltid med mig mina ångestdämpande (atarax) för säkerhets skull. Tog totalt ca 1,5 år från det att jag blev sjukskriven tills att jag var tillbaka på heltid igen, på samma arbetsplats.
Har varit en fruktansvärt kämpig tid och och jag unnar ingen det samma. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jobbar fortfarande vidare. Det är inte så att det är över utan det är ett ständigt arbete med sig själv.

Jag tror att det som fick mig in i utbrändheten var mitt kontrollbehov, ansvarstagande, min osäkerhet och känsla av att det jag gör inte är bra nog därav en ständig strävan till att göra bättre/perfekt och ett missnöje med det jag gör. Min dåliga självkänsla spelade och spelar än en stor roll i mitt dåliga befinnande. Och att jag dessutom inte delade/delar med mig av mitt liv med någon. Jag höll den glada fasaden stenhårt. Sen vet jag inte hur mkt struman har spelat in men en del skulle jag ändå tro. Jag har om möjligt ännu svårare med min självkänsla och känslor sedan operationen och jag har tidigare inte varit så djupt nere i depression som efter sjukdomen. Vet ju att seretoninbalansen rubbas och den styr ju lyckokänslor etc. Hade kanske hamnat här ändå, vem vet?

Den behandling jag fått och som jag  själv upplever har hjälpt mig allra bäst är arbetet med basal kroppskännedom, till viss del samtalsterapin men kanske en annan form av terapi hade hjälpt mig bättre, mediciner i form av insomningstabletter (stilnoct) och ångestdämpande (atarax). Men det som varit oslagbart i min väg till att må bättre är mina underbara djur, mina arbetskamarater , skogen och naturen och mina vänner i den mån jag släppt in dem.

Tror inte det finns EN rätt väg att gå när man blir utbränd utan behandlingen måste anpassas individuellt och utefter vad som gjort att man hamnat där.

Det jag kan råda alla som mår dåligt oavsett av vad så är det att försöka vara sann mot sig själv och verkligen lyssna på sig själv. Våga säga nej och lita på att andra klarar det ändå, det gör de. Våga vara öppen mot sin familj och/eller vänner. Dela med sig av allt både gott och ont. Man är ingen god vän om man alltid bara finns där för andra men inte låter andra finnas där för en själv.
Och sist men inte minst; andas frisk luft! Gå ut i skogen och sätt dig på en stubbe, eller gå ner till stranden och sätt dig på en sten och bara andas och känn hur luften fyller hela dig. Det är mitt allra bästa vadagstips, andas och känn efter.

Kram på alla som orkat lyssna/läsa

RSS 2.0