Dr struma

Var ju hos strumadoktorn idag och även om jag kanske inte kände att jag fick så väldigt mycket gehör eller förståelse för alla mina tanka och känslor om mitt mående så fick jag ändå svar på många frågor som gör att jag kan lägga mycket grubbel bakom mig och stryka struman som orsak till mitt mående just nu. Bara det att han fick mig att  lite mer förstå varför jag fick struma från början och varför operation var det bästa valet för just mig och varför den dos och medicinering jag står på är bra för mig. Hans teori med tanke på min historia och säkert även pga min utbrändhet är att jag är en stresskänslig människa  och att det var just stress som satte igång hypertyreosen. Det känns ganska logiskt när jag tänker tillbaka på mitt liv då och hur jag mådde. Jag var verkligen superstressad över i stort sett allt i mitt liv och fick ständigt återkommande magkatarrer, var deppig och trivdes inte alls med min livssituation. Det är ju dessutom lite de funderingarna jag haft själv men aldrig fått konfirmerat, men nu har jag det :) även om jag har svårt att ta just de orden i min mun. Erkänna att jag är en stresskänslig person, det låter så fult och svagt.

Han föreslog att jag skulle prata med min husläkare och prova någon typ av kbt. Så det blir nästa projekt, fast orkar inte just nu. Inbillar mig att jag faktiskt mår lite bättre just nu och då är det svårt att boka tid till läkaren när man inte har så mkt att säga.

Sen det värsta av allt! Vet ni vad sjuksköterskan gjorde när jag blev invisad till rummet? Hon började med att jag skulle vägas(blundade och ville inte se) och mätas och sen tog hon fram måttbandet för att ta ett midjemått!!!!!!!! Trodde jag skulle sjunka genom jorden. Ville bara hålla in magen allt jag kunde men det hade ju blivit ganska löjligt. Ingen trevlig upplevelse kan jag meddela.

Snälla jag ber, om någon läser detta och inte håller med om vad läkaren sa så låt mig få vara ovetande om det, jag behöver få lägga iaf grubbleriet ang struman bakom mig och fokusera på vad som gör att jag mår dåligt nu. Hoppas ni förstår. Kram

Struma

Kände att detta behövde en egen rubrik.
Hösten/vintern 2003 hade jag återkommande problem med magkatarrer, depressioner och blev allt mer stressad. Började efterhand få koncentrationssvårigheter, var konstant varm och såg nästan solbänd ut i huden. Min vilopuls låg på 115 (!), jag började få skakningar i ffa händerna, var konstant trött, när jag cyklade kändes det som om jag cyklade med punka och jag kunde inte gå ner för en trappa utan att hålla i ett räcke. Jag fick ett jävla humör och fick sagt en del sanningar jag annars inte skulle våga (på gott och ont). Till slut insåg jag att detta inte bara var stressymtom utan gick till läkaren som konstaterade att jag led av Hyperthyreos (giftstruma) med arrytmier på hjärtat som följd. Jag blev satt på medicin som skulle slå ut sköldkörteln och hjärtmedicin. Läkaren ville sjukskriva mig i väntan på remiss till specialist men det tyckte jag var onödigt, jag var ju inte sååå sjuk och definitivt inte svag. Kom hem och kollapsade....Blev halvtids sjuskriven och det var tur det för de medicinerna jag åt slog ut min ämnesomsättning totalt så jag gjorde inget annat än jobbade mina 4 timmar, sov, sov, sov och åt lite, lite. Jag gick upp 13 kg på 4 veckor!!!!! 
Kom till specialist och vi började diskutera behandlingsmetoder. De alternativ som fanns var:
     Radioaktiv jod-behandling  
     Medicinering 
     Operation
Han ville inte rekommendera någon särskild utan tyckte att det var mitt val. Vad gör man? Jag försökte kolla så mycket som möjligt på nätet och läsa mig till hjälp i detta svåra beslut. Kontrollmänniska som man är så såg jag detta som ett uppdrag som skulle utföras på bästa sätt och som jag skulle klara själv. 
Vad jag kom fram till var att som ung kvinna som inte fått barn än så rekommenderades inte jod-behandlingen. Det jag också kom fram till var att merparten av de som gick på medicinsk behandling ändå fick operera bort sköldkörtlen till slut. Pratade med min läkare om hur jag tänkte och ville ha stöttning i beslutet, hans kommentar var: Jag själv skulle ju inte vilja att någon skar i mig, men det är ju ditt beslut!!! VA!?! 
Det slutade iaf med att jag skulle få en remiss till en operation och jag skulle få äta levaxin resten av livet. Men det skulle inte vara några problem, allt skulle bli precis som vanligt. När jag var korrekt inställd på levaxinet skulle min ämnesomsättning bli normal igen och jag skulle gå ner mina kilon. Inget skulle vara förändrat....
Jag bad ändå om hjälp att få prata med någon eller om de iaf kunde påskynda remissen till anorexicenter som varit under behandling i 1 år. Jag mådde som ni kanske kan förstå inte sämst av struman just då utan av viktuppgången och maktlösheten inför den och ffa var jag livrädd för vad det skulle ge för följdeffekter längre fram. Ingen hjälp fanns att få, dietisterna var till för diabetikerna och deras egen kurator var upptagen.....

Genom hela den här utredningen om min struma så kvarstod hela tiden frågetecknet till varför jag fått struma? Det finns inte i släkten och jag har aldrig rökt (man hade tydligen hittat ett samband mellan kvinnor som röker och struma). Men aldrig att det togs upp som ett skäl till att kanske avvakta med operation.
Jag blev opererad och satt på levaxin.

Tog 1,5 jävla år innan jag någotsådär var inställd på en levaxindos där jag mådde ganska bra. 
Har dock inte varit så lätt att gå ner i vikt och har fortfarande en bit kvar. Sen är det många frågor som inte fått något svar. Hur påverkad har jag egentligen blivit av sjukdomen och operationen? Jag vet att rubbningar i sköldkörteln påverkar serotoninhalten i kroppen men kan det bli bestående men? Har sedan operationen förändrats, jag är med nedstämd, varit deprimerad, utbränd, tappat en del av gaisten/energin/viljan och har jättesvårt med mina känslouppfattningar vilket leder till att jag har svårt med min självkänsla och därav mitt självförtroende. Jag vet inte vem jag är längre. Kan det blivit en bestående rubbning på något sätt mellan mina känslor och min kropp? Blev jag utbränd pga att jag hade en stress i kroppen som tog sig först i uttryck genom struman? Skulle jag inte blivit opererad? Blev jag utbränd pga struman?  Har försökt prata med läkare om detta utan att fått några svar. De vet inte. Skall dock göra ett nytt försök nästa vecka när jag får mina provsvar. Måste veta och kanske få råd i vad jag skall göra för att må bättre, kanske jag skulle prova antidepp igen trots att jag inte gillat det innan?
Det är en lurig och inte alls särskilt självklar sjukdom. Känns ibland som om jag har blivit berövad en bit av mig själv. Hade man bara kunnat få lite svar så vore det kanske lättare att komma vidare ffa om det finns något som kan hjälpa.

Provtagning

Var och tog nya sköldkörtelprover i torsdags. Hoppas nästan att jag ligger för lågt för det skulle kunna förklara min håglöshet, trötthet och viktuppgång den senaste tiden. Får väl se nästa vecka vad det visar.

RSS 2.0