frokenlejon

Jag bara äter hela tiden, stänger av, eller försöker stänga av och bara äter. Trött hela tiden men för stimmig och orolig för att få ro. Gör saker bara för att jag måste, vill inte, vill inte, orka inte men måste. Orkar inte träffa människor men kan inte komma undan. Rädd för hur jag mår, beter mig, vart det kommer leda. Vägrar visa mig svag, aldrig så svag som när jag gick in i väggen samtidigt som jag känner hur jag banar vägen dit. Isolerar mig och känner mig stressad och ynklig i min ensamhet. Klarar inte av stora folksamlingar, stressar. Ingen julskyltning, ingen stor fest, vill inte fira jul då vi ska fira med släkten. För många männsikor, kan inte andas. Äter äter äter för att stänga av, bygger upp murar av mat för att slippa tänka, känna men funkar inte. Måste ta ställning till saker hela tiden, måsta ta tag i vardagen, måste hålla uppe fasaden. Får panik över ett möte ang pensionen men måste ta tag i det, vill inte, orkar inte, kan inte. Intellektet rasar, bara ett tomt skal, vart har all min kunskap och drift tagit vägen? Äter lite till, sätter mig i soffan med kladdkakan och känner hur byxorna spricker i baken men bryr mig inte, äter lite till, hinner känna och tänka faaan innan jag stoppar in en sked till.

Hej alla goa vänner!
Har fullt upp för tillfället vilket känns skönt. Och det är inte bara jobb för tillfället. Har ju böjat rida en häst här på gården och det är supermysigt. Det innebär att den mesta lediga tid är inbokad nu och det är ju bra då har jag inte så mycket tid över till att äta en massa eller tänka för den delen. Kanske, kanske att jag tom kan känna ett litet sug att kanske höra av mig till en kille vars nummer jag fått( för läääänge sedan).

Kan inte riktigt förklara varför jag inte skriver så mycket för tillfället, förstår det inte riktigt själv hur man kan gå från att babbla av sig minst en gång per dag till att inte ha nått att säga alls.

Har iaf adventpyntat hemma idag och varit och sjungit på adventsmässan. Så lite julstämning börjar så smått infinna sig. Kanske att jag tom får satt på vinterdäcken i vecka.

Hoppas ni har en mysig advent. Kram

Helg, solen skiner och jag kan faktiskt njuta och slappna av en stund. Har ridit idag och även om det var kämpigt så var det himla mysigt.
Hoppas allt är bra med er alla, ledsen om jag är lite fåordig just nu men har ingen riktig inspiration. Speciellt eftersom mitt internet krånglar och stänger av sig själv efter en timme eller så :(.
Nu ska jag nog ta och köra till Hööks och köpa mig ett par nya ridhandskar :)
Kram

Måste bara berätta vad min älskade j-vla hund gjorde igår. När jag var iväg på kören lyckades han öppna frysen!!! och har där tagit ut tre frysta kycklignfiléer och smaskat i sig+ lite färdiglagad mat i plastpåsar. Kan inte göra annat än att skratta lite åt honom och hans förmåga. Idag får han betala priset med magont men fö mår han bra.

Blev vaccinerad i måndags, så då var det gjort det var väl bra...

Var ute och red i söndags och vilken fin häst det är. Ska rida henne imorn och i helgen.
Annars är jag nog ganska blank just nu, känner inget särskilt, bryr mig inte riktigt, bryr mig inte tilläckligt för att göra nått. Äter äter äter men känner mest ingenting.
Antagligen därför jag inte har något större sug att skriva i bloggen, har inget att säga.
kram så länge

Diskat, städat, tvättat bilen, tvättar kläder, tränat inför musikgudtjänsten imorn men fina duktiga körvänner. Imorn hägrar ridning kl 10 sen iväg till kyrkan.

Såg en reklamsnutt eller en bit av en repris, vet inte riktigt vilket, från 5'ans nya serie Ullared. Där var det en kille som sa något som fick mig att hajja till och lyssna lite extra. Han sa ungefär:
"Vi som inte lyckas riktigt på jorden, vi kanske får det bättre i himlen........"
Blir så sorgsen när jag hör orden men jag kan ändå inte låta bli och känna att det är det jag vill tro på. Det ger lite hopp. Kanske att det finns en annan plats som är för mig. För här är jag inte lycklig.

Har erbjudande om att börja rida en häst på gården och då ev provrida den imorn och det har jag ju sagt javisst till, så klart. Det är något som jag bör göra det är bra för mig måste göra någo av mitt liv. Men..... just nu vet jag inte hur jag ska orka. Vill egentligen inte binda upp mig på några åtaganden just nu. Klarar ju inte ens av att ta hand om mitt hem. Inte idag heller har jag orkat diska eller städa. Eller orka jag vet inte varför jag bara inte tar tag i det. Jag bara blundar och går förbi skiten, tittar in i tv'n och fokuserar på att stoppa saker i munnen. Varit livrädd den senaste veckan att min hyresvärd av någon anledning skulle vilja komma in för att fixa något, det är så äckligt och jag skäms så. Skulle varit på fest med kören idag men det gick bara inte jag var sååå trött efter en helt otroligt hektisk dag på jobb. Sov när jag kom hem från 16-18. Men sen ikväll hade jag ju kunnat ta tag i det, men icke.
Men.... imorn bara måste jag, det finns inget annat alternativ.

Vet inte hur jag ska göra med svininfluensevaccinationen, skall jag eller skall jag inte? Har möjlighet att gå på måndag men vet bara inte hur jag ska göra... Kan inte bestämma mig. Hade det bara hängt på sunda tankar så hade jag vaccinerat mig men nu snurrar det även en massa osunda, mörka tankar som strular till det för mig och som gör att jag inte kan bestämma mig.
Kommer säkert vaccinera sig eftersom det är det man "bör" göra, det är det som förväntas av mig. Det gäller att fullfölja sin plikt som den person man är, alltså kommer jag troligtvis vaccinera mig, strunt samma vad jag eg vill.

Har precis pratat länge med min lillasyster och vi pratade om livet och om hur vi mår och om hur lika vi mår i våra arbeten, våra frustrationer, våra dåliga självförtroende och hur man ska hitta sin identiet och ffa vad man ska göra för att må bättre.
Måste bara säga att jag älskar min syster så otroligt mycket och att jag nu idag insåg att hon är den jag kan hålla mig vid liv för. Hon ger mitt liv mening och det sista jag vill är att såra henne. Ni kan inte ana hur skönt det känns att ha något som är värt att hålla sig vid liv för.

Inte så mycket att tillägga idag.
Har provat att sänka T3-medicinen igen och kanske att jag känner mig lite lugnare och inte så stimmig i hela kroppen.
mkt mkt på jobb så trött men ikväll hägrar Greys och sen So you think you can dance, tur att jag har sovmorgon imorn.
Kram på er

Tack Elin för dina kloka ord och tips, funderar själv i samma banor. Känner mig bara så villrådig.
Satt faktiskt igår kväll och kollade en del på nätet och funderar på en klinik som har psykologer också, det är en capioklinik och jag vet ju att dem har en anorexiklinik i Stockholm så kanske att de har lite mer förståelse och kan hjälpa mig rätt. Det dumma är bara att just nu äter jag hela tiden, isolerar mig så mycket jag kan och stänger av. Men det räcker ju att jag bara läser i min blogg lite vad jag skrivit förut för att komma ihåg hur jag mår.

Sen vad det gäller jobb så är min arbetsituation inte bra alltid och jag är rädd att trilla dit igen. Men jag ska ge det en chans till nu i och med att det sker förändringar med olika behörigheter. Klarar jag det så har jag helt andra möjligheter att söka nytt jobb.

Ligger i sängen idag med ont i magen och mår illa. Kan ju bara drömma om att det är maginfluensa, det är trol helt självförvållat av all j-vla skit jag trycker i mig. Men det gav mig iaf ett skäl att inte åka hem till ma&pa för att fira fars dag. Lyckas inte riktigt stänga av känslorna av dåligt samvete och tycker inte om mig själv för att jag är så egocentrisk och självisk. Borde ju givetvis fira pappa idag men vill/orkar inte.

Får bli Harry Potter-maraton i sängen idag. Allt för att slippa ta tag i något.

Hur gör man för att be om hjälp?               Utan att dö eller springa därifrån?
Hur gör man för att ta emot hjälp?             Utan att få panik och inte lita på den?
Vad ska man göra av hjälpen man får?      Utan att bara slå den ifrån sig?
Hur ska hjälpen få en att må bättre?          ???????????????????????

Oroligt möte i mö, kul att träffa lite kollegor men mycket oro inför framtiden. Mycket förändring som ska ske inom yrket och vet inte om/rädd för att jag inte har kompetens nog för att hänga på.
Trött som attans och blir bara slappe i soffan ikväll med körslaget. Imorn är det ju fars dag så får väl ta mig ut till ma&pa trots att jag hellre velat bara vara hemma och kanske kanske få ordning på städning och promenixande. Fast jag vet att det jag allra helst vill bara är att sova och att en liten hustomte kommer och fixar och trixar med allt hushållsjox. Tänk vad skönt det hade varit om jag bara kunde ligga i sängen hela dagen och glo på film tex harry potter.

Stimm i kroppen. Känner hur hjärtat slår snabbt och hårt. Vet inte om det beror på allt jag ätit, mkt socker, eller om det är stress/oro inför imorn. Ska till mö för fortbildning och kommer träffa gamla kollegor. Kul men samtidigt inte så kul, lite nervöst. Inte för utbildningen och det ska eg bli kul att träffa kollegor men jag är så äcklig just nu. Gått upp i vikt, äcklig hud i ansiktet, håret är skit och det spelar ingen roll hur mycket jag skrubbar mig i duschen, jag känner mig inte ren, känns som det är en fet äcklig hinna på hela kroppen. Trött som attans men får ingen ro att krypa till kojs. Glor på Big Brother av alla program och funderar på att krascha i soffan fast jag egentligen är mer sugen på att ge mig ut på promenad. Hjärnan och hjärtat vill det men kroppen orkar inte.

Tack Simone för dina ord. Men hur vet jag vad jag vill, hur kan jag veta vilken hjälp jag vill ha och vart jag ska gå? Har både varit på ätstörningsenheten i min stad(iof för 10 år sedan) och på allmänpsyk (slutade där i våras efter 2,5 år dock mest pga utbrändheten) utan att må bättre i förlängningen. Nu senast tyckte de inte att jag var tillräckligt dålig med äs för att få hjälp där(3 år sedan).
SUCK

Kände mig lite peppad efter att ha läst Bullens kommentar om att det ska finnas läkare som faktisk är som i min dröm. Ringde min vårdcentral där jag brukar gå utan att säga vem jag var och frågade systern i telefon om de hade någon läkare där som man kunde prata med om man som jag mår dåligt psykiskt, sa att jag lätt känner mig stressad av att gå till läkaren. Hennes svar var att de läkarna de har där är allmänläkare. Det vet jag, svarade jag, men kanske att ni har någon som är mer inriktad på det? Nej, det hade de inte. Jag frågade då om hon kunde rekomendera någon av läkarna ändå men det kunde hon inte. Suck så där sjönk hoppet igen.
Har ju en läkare där som är helt ok så länge som det gäller fysiska saker men jag når inte fram eller får någon respons när jag försöker prata om mitt skitiga mående. Jag har svårt som det är att prata om det och det blir inte bättre av att han sitter och skruvar på sig och sänder ut signaler om att han inte vill ta hand om det eller hjälpa mig. Han vill att jag själv ska kolla upp vilken typ av hjälp jag vill ha och var den finns och så ska han hjälpa mig att skriva remisser.
Sen kan jag inte låta bli att reagera på att systern i telefon inte frågade något om hur hon kunde hjälpa mig eller om hon skulle boka en tid trots att jag sa att jag mådde väldigt dåligt psykiskt.
Känner att jag håller på att förbereda mig på och ställer in mig på att försöka än en gång söka hjälp men vet bara inte var jag ska vända mig. Hur ska jag orka ringa runt överallt och försöka hitta en bra läkare.
Vet ju som sagt inte egentligen vad jag vill med mitt liv men så här kan jag ine leva med att bara äta äta äta hela tiden så fort jag får en möjlighet.

Hade en helt underbar dröm precis innan jag vaknade i morse.
Jag var hos läkaren, inte min vanliga läkare, för en urinvägsinfektion eller nått. Men hon började inte med det utan hon började med att titta mig i ögonen och fråga; Hur mår du?
Sen gick hon igenom mig från topp till tå och ställde en massa bra frågor som hon krävde svar på. Jag kände mig sedd och att hon verkligen brydde sig om hur jag mådde. Hon var inte stressad över huvud tagen och hon såg mig i ögonen hela tiden. Hon lät det ta den tid det tog och lät mig välja tempot. Vaknade med en sån skön känsla och önskar verkligen att det vore som i drömmen när man gick til läkaren och inte som i verkligheten då det är stress hela tiden, de tittar på klockan och man känner att man nästan borde be om ursäkt för att man kommer med sina obetydliga problem.

Problemet är att jag inte kan se någon lösning på mitt/mina problem. Jag kan inte se hur det skulle vara om jag mådde annorlunda. Jag vet inte vad mitt mål hade varit om jag söker hjälp. Om jag själv inte vet om det jag allra helst vill är att få dö eller må bättre hur ska någon då kunna hjälpa mig. Jag vet inte vad som innebär med att må bättre. Jag kan inte visualisera eller känna känslan av hur det är att må bättre.

Tappar mycket nu igen, kan inte förklara mig kan inte sätta ord på saker jag vet jag kan. Blir skrämd av att jag vid några tillfällen nu stått och gjort saker jag gjort i över tio år och så helt plötsligt vet jag inte vad jag gör eller vad nästa steg är. Kan inte se klart vad det är jag har för händerna. Och jag tror det är det som skrämmer mig mest, att jag är så livrädd för att gå in i väggen, eller vad det nu är för något, igen. Vill aldrig aldrig vara så sårbar och känna mig så svag igen. Och att hamna där igen det vore höjden av förödmjukelse, det innebär att jag inte lärt mig något alls av de senaste årens hårda arbete. Vad ska alla tänka, vad ska min familj tro ,kommer inte kunna se någon i ögonen. Vägrar låta det ske samtidigt som jag känner att mitt sätt att förhindra det, med mat och isolering, bara tar mig närmre och närmre. Vill bara fly, säga upp mitt jobb, säga upp alla mina bekantskaper och bara fly ut i skogen långt bort och bara bli en med naturen.