frokenlejon

Jag har verkligen världens bästa pojkvän, han är så snäll och förstående och säger så bra och kloka saker. Vill verkligen inte göra honom besviken men har så svårt att uppmana ork och vilja just nu. Är så rädd att han ska tröttna.

Innan har jag alltid haft jobb som en frizon med maten men nu är det värst där med alla mackor som jag smusslar med.

Hemma idag då jag knappt sovit något alls i natt pga att jag åt så mkt i går. Hade så ont i magen och låg bara och vred och vände på mig. Grubblade massor om och om igen. Tog tablett men det hjälpte inte så tog en till och slutligen någon gång vid 4 somnade jag. Vaknade när klockan ringde och ställde om den för att ringa jobb att jag inte kom. Kanske jag hade kunnat uppbringa lite energi och tagit mig dit men orkade bara inte. Orkar inte ens ha dåligt samvete för det, bryr mig inte.

 

Usch vad matintag får mig på tråkigt humör, orkar vill inte ens prata med A

Lite bättre idag, inte riktigt lika enorm överätning. Största problemet nu är att min mage inte är så glad, alldeles bubblig och uppblåst inte riktigt vad man önskar sig när ens fina pojkvän ska komma. Jag kan kanske acceptera att han kanske kan tycka om mig även med mer hull om magen men aldrig att jag skulle acceptera att jag släpte mig inför honom särskilt inte nu när de inte luktar hallon precis.

 

Har olika perioder i mitt liv och känner så väl igen dem. Just nu är jag i en period av ätande. Går upp några kilo men bryr mig inte så mkr har ingen vilja att kämpa emot. Men....Vill ju bara känna mig smal och fin med min fina pojkvän, rädd att han bara accepterar att jag lagt på mig lite men att han egentligen inte tycker om det. Inte rädd att han ska sluta älska mig pga det men rädd att han ska vara lite mindre attraherad av mig.

Hur är det möjligt att trycka i sig så vansinnigt mycket? Jag fattar verkligen inte hur allt får plats i mig utan att det sprutar ut ur alla håll. Visst har ont i magen och mår illa men det är inte outhärdligt. Och bra mår jag dessutom all oro är borta. Varför har jag ingen styrka eller ens vilja att stå emot? Därför att det känns så bra, som en lyckad fylla eller uppåttjack( om det nu får en att känna sig lycklig och bekymmerslös)

Somnade vid halv 9 igår kväll och vaknade imorse kl 6!!! klarvaken! Ingen feber längre och pigg i kroppen så gick upp och städade. Hade avbokat att jag skulle sjunga med kören idag men iom att det kändes så bra åkte jag dit. Orkade mig igenom hälften sen satt jag ner resten av tiden och bara lyssnade. Skulle träffa en vän på stan sen för att köpa lite delikatesser vi skulle ha ikväll när hon kom hit. Men var inte så pigg, alls så vi ställde in det. Ont i magen och trött körde jag till affären för att köpa lite gott till ikväll. Köpte lite god ost, kex, dadlar och lite mörk choklad och såg fram emot att få njuta ikväll. Kom hem och stekte på lite blodpudding och sen är det bara så himla typiskt, jag kunde inte sluta äta utan åt upp allt jag köpt i ett nafs. Så nu sitter jag här och har inget gott till ikväll och inte hann jag njuta särksilt mkt av det heller.

 

A oroar sig så mkt för mig, nu när jag inte mår bra är han på hela tiden och säger hur orolig han är. Han förstår inte att fyskig sjukdom är en fröjd jämfört med äs men försöker säga det till honom. Känner att jag blir irriterad när han är på hela tiden och ska fråga hur jag mår. Inte van vid att någon bryr sig så och oroar sig för mig. Får väl bara börja vänja mig, känner mig bara lite trängd.

Har haft så ont i magen hela dagen och den har känts alldeles uppblåst, trött, ont i huvudet och frossa :( har nog åkt på något. Har duschat och krypit till kojs känner mig helt färdig fryser och svettas om vartannat.

Faktiskt fungerat bättre idag, ingen hets och vågar kanske tro på att det vänt trots allt.

Datorstrul, skrivarstrul, internetstrul, en katt som kräks, en katt som pinkar på diskbänken det är vad jag har att göra med just nu. Är så frustrerad, irriterad och orolig hela tiden och vill bara att allt ska lösa sig och bli bra. Vill ju bara njuta av att vara kär och få lite lugn och ro. Går och grubblar hela tiden på allt och hur jag ska kunna lösa allt särkilt nu när A inte är hemma och kan hjälpa mig. Sen är jag ju inte van att vara beroende av någon annan att fixa saker till mig men detta övergår min förmåga, vad hade jag gjort utan honom. Det är hemskt att materiella ting ska påverka en så mkt. Sen att mina kisar inte mår bra är sååå jobbigt men jag kan inte hantera oron utan blir bara arg och frustrerad.

 

Hela helgen har varit fruktansvärd när det gäller maten, jag har bara inte slutat äta.... alls... Återigen sitter jag i soffan med en superspänd smärtande mage.

Skrivit med A på skype lite och så kom frågan: Har du ätit något idag? Vad ska jag svara på det? Vill ju inte ljuga men vill inte berätta sanningen heller, så svarar helt enkelt inte. Fegt jag vet men har inga ord att svara med just nu.

 

17:43

aj vad ont jag har i magen nu

 

18:53

åh vad jag vill göra bara en sak nu, vill så in i. Ska inte men fan vad det lockar. Tänk så lycklig jag kommer vara efteråt.

 

Sitter i soffan och summerar veckan som gått. Kanske ska säga att jag sitter i soffan med en värkande överfull mage och ett tomt inre.

Skötte mig ju bra tidigare i veckan och valde A framför en kvälll med för mkt mat. Har dock känt mig lite konstig i veckan, som avstängd och som att jag inte bryr mig. Har inte heller tyckt mitt jobb varit roligt och jag har varit rädd för att mina känslor för A hade blivit mindre. Inget har varit roligt.

Sänkte Lamotriginet lite till i måndags så hoppas det har med det att göra. Har iaf höjt den igen och kanske kanske det kännts lite bättre idag.

Fast nu har jag ju sabbat en massa genom att överäta något grymt. Som om jag bara längtat till att vara själv en kväll och bara kunna ge mig hän. A åkte till USA idag för att jobba en vecka så är säkert en effekt av det. Men hade hellre suttit här och gråtit och saknat honom än att sitta här helt känslokall och tom.