Livet

Född och uppvuxen med min familj i en liten förort till Göteborg.
Har väl alltid varit lite av en ensamvarg som läst mycket men som alltid haft en strävan och önkan att få passa in och bli omtyckt och bekräftad av alla. Uppfostrad av föräldrar som gjort sitt bästa utefter det de tyckt varit bra. Och i deras värld visade man inga starka känslor, man var sjävständig och inte till besvär. Det har hos mig satt sina spår.
Flyttade till Skåne i början av tonåren med hela familjen. Blev först poppis med min coola dialekt men när de insåg att jag bara var en hästtjej föll jag snabbt i graderna. Ville dock så gärna passa in överallt så stod med en fot i stallet och en bland partyfolket, kände mig inte riktigt hemma någonstans...
Så kom gymnasietiden och hästeriet fick allt mindre tid och pojkarna desto mer. En ständig kamp om att hålla skenet uppe. Vara glad och duktig. Bubblan brast väl kan man säga för mig när jag var sjutton/arton och började banta. Alla gjorde det och en klasskamrat hade anorexi och jag kunde inte låta bli att vara avundsjuk på henne. Jag såg till att ha så mycket träning som möjligt inplanerat och äta så lite som möjligt.  Aldrig att jag skulle klara av att vara så disciplinerad som hon. När jag så insåg att jag var kär i min bästa kompis och att han flörtade med en annan tjej en nyår så löste jag alla de känslorna som kom upp genom att gå ut och kräkas. Och sen rullade det beteendet på, det var en enkel lösning tyckte jag och jag fick känna mig i kontroll och alla jobbiga och otäcka känslor försvann när jag kräktes.
Blev tillsammans med min bästis och efter gymnasiet gjorde vi upp stora planer om våra liv. Efter ett år av arbetslöshet och ungdomspraktik åkte jag till England för att jobba som aupair. När jag åkte dit vägde jag i mitt tycke perfekt, jag var smal och lycklig.....
Oroligheterna i familjen jag bodde i, osäkerheten i alla situationer runt omkring mig och tillgången till mat gjorde att jag började hetsäta och kräkas. Gick upp en hel del ändå och tillbaka i Sverige började bulimin slå sina klor om mig på allvar. Berättade för min pojkvän och han hotade att berätta det för mina föräldrar om jag inte sluta kräkas. Så fick jag göra det än mer i smyg....
Efter några år bröt vi upp och jag tog för första gången kontakt med en ätstörningsenhet. Gick där i två år och under den tiden träffade jag en ny man. Förälskelsen och kärleken gjorde att jag avbröt behandlingen, för jag mådde ju bra och var smal och lycklig.
Vi bröt upp efter två år och jag ville bara fly från allt, hade inga vänner jag kände var äkta och orkade inte bo kvar. Flyttade till Malmö i några år. Hade återigen ambitionen att en gång för alla se till att få slut på ätstörningshelvetet och tog kontakt med anorexicentrum. Funkade inte riktigt där och jag kände mig allt mer värdelös och ensam. Började titta efter jobb för att återigen fly och börja om på nytt. Blev dock dålig och fick diagnosen Hyperthyreos (struma) så fick skjuta upp alla planer på flytt. Blev operation men innan dess slogs min sköldkörtel ut av mediciner och jag gick upp 13 kg på 4 veckor!!!!! Inte så bra för en bulemiker... bad om hjälp men ingen hjälp fanns att få och jag var för dålig för att orka.
Friskförklarad efter 1 år och flyttade tillbaka hem när ett nytt jobberbjudande dök upp. Flyttade ut i skogen och skulle äntligen börja om, bli smal och lycklig. Ffa skulle jag träffa mr Right.
Men man kan ju inte fly från sig själv och historien upprepar sig om och om igen. Med depressioner och äs-perioder. Sökte än en gång hjälp och gick in i väggen................
Känslan av att vara patetisk och värdelös kom som ett brev på posten. 1,5 år senare är jag tillbaka på jobbet full tid igen.
Har genom mkt terapi lärt känna mig själv bättre, både på gott och ont . Vet och förstår mycket av hur jag blivit den jag är, rent intellektuellt. Sen genom att jag blivit äldre har jag blivit lite mer bekväm med min kropp. Har inga ambitioner att bli supersmal längre men jag är ändå aldrig nöjd.
Jag vet nu vad jag bör jobba med för att må bättre. Vet bara inte hur....
Jag är känslomässigt hämmad, har prestationsångest och har tillitsproblem. Vet att jag utvecklats mycket ffa under det senaste tre årens samtal, är mer öppen nu och är bättre på att bara vara. Men......mår inte bra.....känner fortfarande mig själv och mina känslor väldigt dåligt
Över 30, singel sedan många många år, inga barn, tjockare än jag vill vara, ingen motivation till livet. Ständigt dessa frågor och så få svar.
Vad ska det bli av mig?

RSS 2.0