Jordgubbar
Fick sju jordgubbsplantor av min arbetskamrat idag. Så härligt! Det är så mysigt att gå och påta i trädgården. Har sått morötter, salladslök, sockerärtor och nu planterat lite jordgubbar bredvid smultronen. Det är inte mycket som slår känslan av att få gå ut i sin egen trädgård och plocka godsaker. Så fort det är garanti för att det inte skall bli frost skall tomatplantorna också ner i jorden och det är nästan det bästa av allt. Att plocka solmogna tomater och äta de direkt eller göra en grekisk sallad med mycket fetaost och oliver. Mums!
Haft lite dåligt samvete för mitt stackars gräs som skulle behöva en uppfräschning och jag tycker att jag ligger efter i det jag brukat fixa med i trägårn. Har helt missat allt vad beskärning heter... Sen kom jag på att jag ju faktiskt de senaste två vårarna varit sjukskriven helt och delvis och då haft mer tid att pyssla. Så bort med det dåliga samvetet!
På onsdag åker jag och min bästa vän på kortsemester till vår vackra huvudstad. Skall bli helt underbart, hoppas verkligen på fint väder så vi kan vara ute hela dagarna. Och så shoppa en del också förståss ;).
PS. Har gjort ett ganska bra dagsverk på jobbet idag, känns bra DS.
Tyst
Håll käften, orkar inte lyssna. Men ändå sjunker meddelandet in och gnager hela dagarna.
Livrädd för att bubblan skall brista och att någon annan inser vilket skämt och vilken loser jag egentligen är.
TYST!!! Jag är bra, jag kan!! Tänk positivt....vem försöker jag lura.......håll uppe fasaden.......
Kunskap=frisk?
Tack Malin för din kommentar, håller med. Vet ju hur hjärnan har snurrat även innan struman. Alltid alla dessa frågor och så få svar. Det har väl kanske med vårt behov av att ha kontroll på allt. Även det som man ibland inte kan kontrollera. Livet är ju inte bara svart eller vitt, det finns många gråzoner och mycket som man aldrig kommer få svar på. Genom terapin kan man få insikt i mycket till varför det blivit som det blivit, men att riktigt förstå det och komma till ro med de insikterna det är det som är det svåra om inte tom omöjligt.
Kan man bli emotionellt frisk genom intellektuell kunsap?
Struma
Hösten/vintern 2003 hade jag återkommande problem med magkatarrer, depressioner och blev allt mer stressad. Började efterhand få koncentrationssvårigheter, var konstant varm och såg nästan solbänd ut i huden. Min vilopuls låg på 115 (!), jag började få skakningar i ffa händerna, var konstant trött, när jag cyklade kändes det som om jag cyklade med punka och jag kunde inte gå ner för en trappa utan att hålla i ett räcke. Jag fick ett jävla humör och fick sagt en del sanningar jag annars inte skulle våga (på gott och ont). Till slut insåg jag att detta inte bara var stressymtom utan gick till läkaren som konstaterade att jag led av Hyperthyreos (giftstruma) med arrytmier på hjärtat som följd. Jag blev satt på medicin som skulle slå ut sköldkörteln och hjärtmedicin. Läkaren ville sjukskriva mig i väntan på remiss till specialist men det tyckte jag var onödigt, jag var ju inte sååå sjuk och definitivt inte svag. Kom hem och kollapsade....Blev halvtids sjuskriven och det var tur det för de medicinerna jag åt slog ut min ämnesomsättning totalt så jag gjorde inget annat än jobbade mina 4 timmar, sov, sov, sov och åt lite, lite. Jag gick upp 13 kg på 4 veckor!!!!!
Kom till specialist och vi började diskutera behandlingsmetoder. De alternativ som fanns var:
Radioaktiv jod-behandling
Medicinering
Operation
Han ville inte rekommendera någon särskild utan tyckte att det var mitt val. Vad gör man? Jag försökte kolla så mycket som möjligt på nätet och läsa mig till hjälp i detta svåra beslut. Kontrollmänniska som man är så såg jag detta som ett uppdrag som skulle utföras på bästa sätt och som jag skulle klara själv.
Vad jag kom fram till var att som ung kvinna som inte fått barn än så rekommenderades inte jod-behandlingen. Det jag också kom fram till var att merparten av de som gick på medicinsk behandling ändå fick operera bort sköldkörtlen till slut. Pratade med min läkare om hur jag tänkte och ville ha stöttning i beslutet, hans kommentar var: Jag själv skulle ju inte vilja att någon skar i mig, men det är ju ditt beslut!!! VA!?!
Det slutade iaf med att jag skulle få en remiss till en operation och jag skulle få äta levaxin resten av livet. Men det skulle inte vara några problem, allt skulle bli precis som vanligt. När jag var korrekt inställd på levaxinet skulle min ämnesomsättning bli normal igen och jag skulle gå ner mina kilon. Inget skulle vara förändrat....
Jag bad ändå om hjälp att få prata med någon eller om de iaf kunde påskynda remissen till anorexicenter som varit under behandling i 1 år. Jag mådde som ni kanske kan förstå inte sämst av struman just då utan av viktuppgången och maktlösheten inför den och ffa var jag livrädd för vad det skulle ge för följdeffekter längre fram. Ingen hjälp fanns att få, dietisterna var till för diabetikerna och deras egen kurator var upptagen.....
Genom hela den här utredningen om min struma så kvarstod hela tiden frågetecknet till varför jag fått struma? Det finns inte i släkten och jag har aldrig rökt (man hade tydligen hittat ett samband mellan kvinnor som röker och struma). Men aldrig att det togs upp som ett skäl till att kanske avvakta med operation.
Jag blev opererad och satt på levaxin.
Tog 1,5 jävla år innan jag någotsådär var inställd på en levaxindos där jag mådde ganska bra.
Har dock inte varit så lätt att gå ner i vikt och har fortfarande en bit kvar. Sen är det många frågor som inte fått något svar. Hur påverkad har jag egentligen blivit av sjukdomen och operationen? Jag vet att rubbningar i sköldkörteln påverkar serotoninhalten i kroppen men kan det bli bestående men? Har sedan operationen förändrats, jag är med nedstämd, varit deprimerad, utbränd, tappat en del av gaisten/energin/viljan och har jättesvårt med mina känslouppfattningar vilket leder till att jag har svårt med min självkänsla och därav mitt självförtroende. Jag vet inte vem jag är längre. Kan det blivit en bestående rubbning på något sätt mellan mina känslor och min kropp? Blev jag utbränd pga att jag hade en stress i kroppen som tog sig först i uttryck genom struman? Skulle jag inte blivit opererad? Blev jag utbränd pga struman? Har försökt prata med läkare om detta utan att fått några svar. De vet inte. Skall dock göra ett nytt försök nästa vecka när jag får mina provsvar. Måste veta och kanske få råd i vad jag skall göra för att må bättre, kanske jag skulle prova antidepp igen trots att jag inte gillat det innan?
Det är en lurig och inte alls särskilt självklar sjukdom. Känns ibland som om jag har blivit berövad en bit av mig själv. Hade man bara kunnat få lite svar så vore det kanske lättare att komma vidare ffa om det finns något som kan hjälpa.
Provtagning
Får man lov att ge upp ibland?
Får man lov att ge upp kampen emellanåt? Jag är så trött på att kämpa, ta tag i saker och jobba med mig själv. Efter struman för 5 år sedan och utbrändheten de senaste 2 åren har jag inte gjort annat än att jobba med mig själv, se till att få mig sjäv på fötter igen. Jag är trött nu och vill inte mer. Orkar inte jobba på att tänka positivt, har läst "Att välja glädje" och "självkänsla nu" mfl och det är jättebra böcker men jag har tappat gaisten, får bara ångest när jag tänker på alt jag borde göra. Då har jag ändå kämpat mig upp från djupaste hål med panikångest och allvarliga självmordsplaner. Kan jag inte bara få vila nu? Få känna ro?
Trött och tom
Mätt mätt mätt och inte så belåten
Söndagskvällarna är alltid fulla med intentioner om förändring och förbättring. Måndagsmornarna likaså, mkt positivitet och planer för hur dagen, veckan och framtiden skall lyckas. Och jag tror verkligen på mig själv, nu jäklar ska jag börja med att klara av denna dag bra. Sen går dagen och jag blir tröttare och tröttare och börjar i min hjärna fantisera om vad jag är sugen på, vad kan jag äta...men jag ska gå med hunden direkt efter jobb ialla fall. Absolut. Sen är jobbdagen slut och jag är såå trött och hungrig, orkar inte, måste äta, borde sova men måste äta.
Tycker inte om personen jag ser i spegeln, därför undviker jag att spegla mig. Ser hur jag den senaste tiden förstört mig själv. Från att vara lite mullig börjar jag nu snart svämma över. Har i stort sett slutat med att kompensera med kräkningar men önskar att jag kunde börja igen. Ser ju hur det sätter sina spår. Det är bara det att jag insett att det är ganska otrevligt att kräkas. Tänk att jag inte sett det innan.
Nu är det sen kväll igen och hoppet och viljan börja komma tillbaka, gick en skön kvällsprommenad med hunden och ena kisen. Andades och kände hur kroppen och livet sakta vaknade till liv igen.
SUCK! Mår så illa och vet ju vad jag helst av allt skulle vilja göra.
Gud
Mätt och belåten
Nått har hänt, tror jag, kanske, hoppas. Vet inte om det är för att jag haft min fina bästis hos mig i helgen, solen som äntligen börjar få en positiv effekt på mig, kanske att bloggandet kan ha nått med det att göra, jag vet att det som "Tant Malin" och "Pee" skriver ger mig inspiration eller är det bara är dags för denna period att vända. Vet inte vad, men känner i kroppen en inspiration och tom en motivation till att börja använda mina stavar igen, komma igång och röra kroppen mer och inte äta mer just nu. Har ätit en god middag, med ett gott glas vin och lite glass med varma hallon och jag är nöjd så!! Mätt och belåten. Har tom en skål med cashewnötter framför mig som jag inte bryr mig så mkt om. Ska nog ändå ta ett tuggumi för säkerhet skull.
Har ffa de senaste sju åren haft en sinnestillvaro som varit väldig svajande och som gått upp och ner (dock oftast ner) i ständiga återkommande perioder. Innan dess var jag mer eller mindre konstant sjuk med äs innan jag lyckades ta mig ut ur träsket och då mådde ganska bra i några år. För sju år sedan bröt jag och min senaste (!!!) pojkvän upp. Det var han som gjorde slut och trots att jag var överens med honom om det och jag trol hade gjort slut dagen efter så tog det jättehårt på mig. Jag var helt förtvivlad över att ha blivit lämnad. Detta trots att jag genom hela vårt förhållande ständigt gått med en osäkerhet och tvivel inför vad han kände då han inte visade mycket känslor eller var särskilt empatisk. Gjorde något som jag nu i efterhand kanske kan inse inte var det bästa egentligen, jag flydde. Flydde från de vänner jag hade, flydde från familj och allt som jag kände till. Ville bara börja om och vara ensam. Mådde inte så bra och blev ganska destruktiv i mitt levene, tog inte hand om mig själv eller mitt hem. Hade givetvis en fantastisk och stark yta utåt. Droppen blev nog när min lilla mamma en dag kom förbi oanmäld!!!!!!!!! DET FÅR MAN INTE GÖRA!!!!!!!!! och såg mitt helvete med disk, kläder och mat överallt. Jag hade fått slut på nya tallrikar och bestick så hade köpt hem engångs. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv, kände mig så förödmjukad och äcklig. Mamma sa inget utan hjälpte mig städa upp och sen pratade vi aldrig om det mer. Vi skrattade efteråt och låtsades som ingenting. Jag fortsatte att säga att allt var bra om hon undrade. Det var alltid och har alltid varit bra.
Men just idag är det ju faktisk en bra dag och jag kan säga det som blivit det svåraste av allt. Jag kan svara på frågan hur det är och känna att jag kan ge ett ärligt svar; det är bra.
Saknad
Sjuk?
PANIK! Fick precis ett sms från min allra bästa vän. Hon har läst min blogg!! Puckot jag missade att min bloggadress syntes när jag skrev ett inlägg på hennes blogg. Fast det är kanske inte så farligt ändå det mesta jag skrivit här känner hon ju till. En del av det iaf. Men jag hade ju tänkt att detta skulle få vara mitt lilla anonyma andningshål där jag kunde öppna mig och kanske få råd och stöd av andra som kan känna igen sig utan att man behöver möta personen och ffa möta dess blickar.
Så, min kära bästis. Om du läser även detta, så har paniken nu lagt sig och det känns ganska ok. Vi hörs lite senare.
Puss och kram
Sköna vårkvällar och förälskad bästis
På tal om nått helt annat så är min allra bästa vän nykär. För mig är det nytt sedan ca 1,5 år att ha en sådan nära vän som hon. Har nog aldrig haft det förr och det är ju ganska fantastiskt och samtidigt lite läskigt. Har inte riktigt lärt mig än hur man gör men jag blir bättre och bättre på att klara av att vara öppen tillsammans med henne. Vi är väldigt olika men samtidigt väldigt lika i mycket. Som sagt så har hon nyligen träffat en ny man och hon är KÄR. Så fantastiskt, hon är verkligen värd varje stund av lycka. Men...sen kommer det ju ett litet men, jag är för det första rädd att förlora något så viktigt som en bästa vän, för det andra är jag så otroligt avundssjuk. Varför hon men inte jag? De träffades via nätet och det har jag också testat men inte lyckats så bra eller gillat det så mkt. Har jag varit singel så länge att jag är låst och inte klarar av att släppa in en ny man i mitt liv? Hur flörtar man? Försöker så gott jag kan (tror jag iaf) när tillfälle väl ges. Men fan vad svårt det ska vara. Det är ju inte svårt för fåglarna, de bara kvittrar lite och så kommer en trevlig maka. Eller det är kanske lika svårt för dem, det gäller ju att kvittra så att motparten hör.
Kram
Puh!!
Så har jag ätit för mkt igen..... Hatar att jag inte kan hålla mig i skinnet. Just nu spelar det ingen roll om jag har en bra dag eller inte. Det räcker att jag är trött eller törstig för att jag ska börja äta.
Har ju precis avslutat en terapikontakt. Visserligen inte på mitt initiativ och jag har så många gånger funderat på om jag skulle byta terapeut. Ändå saknar jag min senaste terapeut mkt och tänker på henne varje dag. Hon tycker att jag måste låta allt vi pratat om och kommit fram till få sjunka in och landa. Hon har trots allt hjälpt mig genom utbrändheten men jag känner ändå att jag står och stampar på samma plats som när jag först sökte hjälp för tre år sedan (!). Min självkänsla och mitt självförtroende känns inte bättre. Men jag får väl kanske ge det tid som hon säger och låta allt landa lite. Sen tycker hon att om jag ska söka hjälp igen så bör det ej bli via samtalsterapi eftersom jag bara hamnar i hjärnan och intellektualiserar allt och snurrar bara in mig i ännu mer analyserande och ifrågasättande. Jag behöver hjälp att få tag i mina känslor och tillåta dem att komma fram och faktiskt känna dem. Låter kanske självklart, men inte för mig. Jag kan känna igen känslor som irritation, frustration etc men känslor som att vara ledsen eller glad är mycket svårare och jag kan inte återkalla minnen av de känslorna. Jag kan minnas det rent fysiskt men jag kan inte minnas det känslomässigt. Tacksam för alla tips.
Ha en skön kväll
1a kommentaren
Kollisionskurs med chefen
Är så trött på att hon hela tiden skall ifrågasätta och ändra det jag säger och tar beslut om. Fattar hon inte hur hon underminerar mig hela tiden. Har tom frågat henne om hon inte litar på mig, men hon fattar inte vad jag säger. Idag har bara varit för djävligt på jobb, fått sådana blickar så fort jag gått förbi henne. Vad vill hon egentligen? Om hon nu retar sig på någor jag gör så får hon väl säga det. Precis som jag borde säga till henne......Inte så lätt till en chef som går till försvar direkt och sällan gör det hon säger hon skall göra.. Trött på att inte lita på henne. Nervös inför morgondagen då vi trol kommer att jobba själva tilsammans bara hon och jag. Rädd för att jag inte kommer kunna vara tyst längre och rädd för att jag kommer vara tyst och fylla på med ännu mer frustrationer under ytan.
Är det konstigt att man blir förvirrad och inte kan se sitt eget värde?
Livet
Har väl alltid varit lite av en ensamvarg som läst mycket men som alltid haft en strävan och önkan att få passa in och bli omtyckt och bekräftad av alla. Uppfostrad av föräldrar som gjort sitt bästa utefter det de tyckt varit bra. Och i deras värld visade man inga starka känslor, man var sjävständig och inte till besvär. Det har hos mig satt sina spår.
Flyttade till Skåne i början av tonåren med hela familjen. Blev först poppis med min coola dialekt men när de insåg att jag bara var en hästtjej föll jag snabbt i graderna. Ville dock så gärna passa in överallt så stod med en fot i stallet och en bland partyfolket, kände mig inte riktigt hemma någonstans...
Så kom gymnasietiden och hästeriet fick allt mindre tid och pojkarna desto mer. En ständig kamp om att hålla skenet uppe. Vara glad och duktig. Bubblan brast väl kan man säga för mig när jag var sjutton/arton och började banta. Alla gjorde det och en klasskamrat hade anorexi och jag kunde inte låta bli att vara avundsjuk på henne. Jag såg till att ha så mycket träning som möjligt inplanerat och äta så lite som möjligt. Aldrig att jag skulle klara av att vara så disciplinerad som hon. När jag så insåg att jag var kär i min bästa kompis och att han flörtade med en annan tjej en nyår så löste jag alla de känslorna som kom upp genom att gå ut och kräkas. Och sen rullade det beteendet på, det var en enkel lösning tyckte jag och jag fick känna mig i kontroll och alla jobbiga och otäcka känslor försvann när jag kräktes.
Blev tillsammans med min bästis och efter gymnasiet gjorde vi upp stora planer om våra liv. Efter ett år av arbetslöshet och ungdomspraktik åkte jag till England för att jobba som aupair. När jag åkte dit vägde jag i mitt tycke perfekt, jag var smal och lycklig.....
Oroligheterna i familjen jag bodde i, osäkerheten i alla situationer runt omkring mig och tillgången till mat gjorde att jag började hetsäta och kräkas. Gick upp en hel del ändå och tillbaka i Sverige började bulimin slå sina klor om mig på allvar. Berättade för min pojkvän och han hotade att berätta det för mina föräldrar om jag inte sluta kräkas. Så fick jag göra det än mer i smyg....
Efter några år bröt vi upp och jag tog för första gången kontakt med en ätstörningsenhet. Gick där i två år och under den tiden träffade jag en ny man. Förälskelsen och kärleken gjorde att jag avbröt behandlingen, för jag mådde ju bra och var smal och lycklig.
Vi bröt upp efter två år och jag ville bara fly från allt, hade inga vänner jag kände var äkta och orkade inte bo kvar. Flyttade till Malmö i några år. Hade återigen ambitionen att en gång för alla se till att få slut på ätstörningshelvetet och tog kontakt med anorexicentrum. Funkade inte riktigt där och jag kände mig allt mer värdelös och ensam. Började titta efter jobb för att återigen fly och börja om på nytt. Blev dock dålig och fick diagnosen Hyperthyreos (struma) så fick skjuta upp alla planer på flytt. Blev operation men innan dess slogs min sköldkörtel ut av mediciner och jag gick upp 13 kg på 4 veckor!!!!! Inte så bra för en bulemiker... bad om hjälp men ingen hjälp fanns att få och jag var för dålig för att orka.
Friskförklarad efter 1 år och flyttade tillbaka hem när ett nytt jobberbjudande dök upp. Flyttade ut i skogen och skulle äntligen börja om, bli smal och lycklig. Ffa skulle jag träffa mr Right.
Men man kan ju inte fly från sig själv och historien upprepar sig om och om igen. Med depressioner och äs-perioder. Sökte än en gång hjälp och gick in i väggen................
Känslan av att vara patetisk och värdelös kom som ett brev på posten. 1,5 år senare är jag tillbaka på jobbet full tid igen.
Har genom mkt terapi lärt känna mig själv bättre, både på gott och ont . Vet och förstår mycket av hur jag blivit den jag är, rent intellektuellt. Sen genom att jag blivit äldre har jag blivit lite mer bekväm med min kropp. Har inga ambitioner att bli supersmal längre men jag är ändå aldrig nöjd.
Jag vet nu vad jag bör jobba med för att må bättre. Vet bara inte hur....
Jag är känslomässigt hämmad, har prestationsångest och har tillitsproblem. Vet att jag utvecklats mycket ffa under det senaste tre årens samtal, är mer öppen nu och är bättre på att bara vara. Men......mår inte bra.....känner fortfarande mig själv och mina känslor väldigt dåligt
Över 30, singel sedan många många år, inga barn, tjockare än jag vill vara, ingen motivation till livet. Ständigt dessa frågor och så få svar.
Vad ska det bli av mig?
Ljuva vårtid
Varit i skogen med hunden, så ljuvligt...Satte mig en stund vid sjön och reflekterade över vad som än kom över mig. Vad vill jag med blggen? Kommer jag verkligen kunna öppna mig och skriva om det jag så sällan vågar prata om. Min bästa vän kallar mig ju inte för inte för musslan...
Känner verkligen hur jag kan andas när jag är ute i naturen. Då kan jag ana att det finns liv i mig och att jag kan få fatt i någon känslor.
Var och handlade lite innan och motstod en impuls att köpa hem kanelbullar och wienerbröd (det är ju så bra att ha hemma i frysen om i fall att någon skulle titta förbi...). Kändes bra då men nu vill jag bara ha dem allihopa och bara trycka i mig. Först när jag kände impulsen försökte jag göra det som är klokt; jag åt middag, jag var nog egentligen hungrig....men nu är suget ännu större trots att jag är mätt på middagen. Motstod inte impulsen att köpa glass och känner redan nu att jag vet hur det kommer sluta. Är det att vara lat och ge upp kampen? Att kapitulera? Vet ju egentligen att jag just nu bara vill att solen ska gå i moln så att jag med gott samvete kan träffa mina bästa/värsta vänner. Tv´n och maten.....
Ska ta ett tugummi men känner redan att det är för sent, kvällen kommer sluta i skit. Orkar inte vara stark idag heller. Känner hur jag börjar närma mig hålet igen och att jag förr eller senare kommer att kräkas. Fast inte idag, inte idag, inte idag.
Hej!
Har så mycket som bubblar i hjärnan som jag skulle behöva få ut och kanske få lite respons till. Har en rätt brokig bakrund med bullimi, struma och utbrändhet och det är fortfarande mycket som hänger i luften trots att jag är "kliniskt" frisk (vad nu menas med det?)
Men just idag är en bra dag med sol och en hund som bara längtar till att matte ska ta sig i kragen och ge sig ut i skogen. En bra dag för att försöka "bara vara".
Ha en bra dag i solen och ett skönt slut på Påskhelgen.
