frokenlejon

Hatar samtidigt som jag älskar bilden av mig själv i spegeln. Rödgråten och svullen i ansiktet. Sköljer fingrarna och påminner mig själv att jag måste dricka ordentligt efteråt. Vänder mig åter mot toaletten och tömmer mig tills jag känner den välbekanta smaken av galla. Känner mig lätt som en fågel i både sinne och kropp. Förtränger känslan av magkatarr, min stackars mage som gör uppror utan att någon hör. Känner mig över min kropp, de försvunna filéerna på ryggen, de växande "filéerna" runt magen, slappheten i ben och överarmar. Saknar mig själv, men orkar inte just nu. Längtar efter motivation som varar mer än några minuter men orkar inte kämpa just nu.

Får man lov att ge upp kampen emellanåt? Jag är så trött på att kämpa, ta tag  i saker och jobba med mig själv. Efter struman för 5 år sedan och utbrändheten de senaste 2 åren har jag inte gjort annat än att jobba med mig själv, se till att få mig sjäv på fötter igen. Jag är trött nu och vill inte mer. Orkar inte jobba på att tänka positivt, har läst "Att välja glädje" och "självkänsla nu" mfl och det är jättebra böcker men jag har tappat gaisten, får bara ångest när jag tänker på alt jag borde göra. Då har jag ändå kämpat mig upp från djupaste hål med panikångest och allvarliga självmordsplaner. Kan jag inte bara få vila nu? Få känna ro?