frokenlejon

Fått mejl av cdon att det nu går att beställa den sista twillight-boken i pocket. Jippie tänkte jag så jag har längtat så visar det sig att den först levereras i juni :( vill ju ha den nuuuuu. Och så är det ingen Greys ikväll, hmmm, ska jag orka vara uppe och se true blood eller ska jag satsa på sängen istället? Blir nog sängen om jag kommer upp från soffan.

Mår illa (JA JAG HAR ÄCKLAT MIG), saknar min gamla terapeut, vill att det ska funka med min nya. Vet inte riktigt vad jag vill med terapin men nått behöver jag, nån behöver jag. Känner mig ganska ynklig just nu.

Vill bara säga att jag ler idag :) inte för något särskilt, bara en bra dag.
kram

Är det en illusion jag skapat att jag inte mår bra? Är det så att jag egentligen vill vara sjuk och inte må bra? För att det är tryggt och gör att jag kan fly undan. Fly undan i deppigheten, ätandet och sömnen?

Tog ut en ny ask stilnoct idag, vet eg inte varför har några kvar hemma men vill inte riskera att vara utan. Har minskat sertralinet till 1½ och tar den på morgonen, funkar ganska bra är inte så trött på dan iaf. De hade ringt från Capio idag men hade inte lämnat något meddelande, undrar vad de ville, säkert en avbokning tíll nästa vecka eller tänk om psykologen ringt för att säga att han inte vill träffa mig mer. Får ringa dem imorn och höra vad de villle.

Känner mig lite nervig just nu, orolig för det mesta men förskjuter oron med hjälp av mat och tv. Orolig för hur min chef ska vara, orolig för hur jag ska vara, orolig för min framtid, orolig för min vovve, orolig för att inte vara välkommen hos psykologen, orolig för att jag inte ska hitta något nytt jobb. Orolig för att jag ska bryt ihop för då kan jag inte söka något nytt jobb, orolig för att inte bryta ihop för då kanske jag förtrycker allt och så exploderar det en dag.

För att återkoppla till mitt tidigare inlägg om att det är mitt fel så kändes det inte bra när jag skrev det, efteråt och ju mer jag har tänkt på det så är itne det jobbiga att jag tycker att det är mitt fel utan att jag inte vet vad som är mitt fel. Är det pga mig och mitt sätt som jag och min chef inte funkar, är det pga mig som jag känner mig missförstådd oftast, är det pga mig som jag inte mår bättre trots terapier och mediciner? Och varför är det så? Varför kan jag inte känna inom mig vad som är rätt och fel utan måste ifrågasätta varje liten känsla, tanke, reaktion som jag själv har och som andra har?

Såg andra delen på svt idag om sluten avdelning. Är jag för fokuserad på allt som har med sjukdomar och sjukvård att göra och då kanske ffa inom psykiatrin? Är jag egentligen inbillnings"sjuk"? Skapar jag själv mina monster och gör dem ännu värre med den information som jag hittar? Identifierar mig med och avundas, hur sjukt det än låter, dem som jag läser om och ser på tv.

Vem e JAG? vem e jag?

Efter 40 minuters samtal med psykiatrikern då hon verkat visa intresse och verkat bry sig hon ställde de rätta frågorna och jag fick sagt mycket så slutar hon med att säga att hennes ansvar är ju den medicinska biten och om vi återgår till antideppen hur tycker du det nu fungerar vill du fortsätta? Prata får du göra med psykologen....

Hur blir jag av med känslan att allt är mitt fel, mitt fel MITT FEL? Allt beror på att det är fel på mig? Jag tar inte till mig terapin pga mig själv, jag fungerar inte på jobb, inget jobb pga MIG MIG MIG....................... Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig själv att jag kan och vill, jag är inte bra och kan inte vill uppenbarligen inte. Värdelös.

Såg precis Skavlan på datorn där bla Ola Salo var med och han sa att han tidigare, innan han träffade sin fru, levde efter devisen och målet att vara älskad av alla och lämnad ifred och att artisteriet uppfyllde just det för det mesta. Sen sa han ju att det inte var ett bra liv att leva på det sättet men det får mig ändå att fundera. Kanske att man skulle satsa på att bli artist ;). Älskad av alla och lämnad i fred... visst låter det underbart?

Veckan har varit helt jävla skitjobbig, ursäkta mitt språk, allt har rasat på jobb med chefen som är elak och gör mig så ledsen, arg, irriterad etc etc och inte går att prata med hon bara går i försvar. MÅSTE DÄRIFRÅN... Var hos psykologen i torsdags helt uppriven och inte mottaglig för något positivt. Pratade givetvis om jobb och om hur min chef påverkar mig och hur jag ska hantera det. Kunde inte, ville inte ta till mig det han sa då men efteråt när det fick sjunka in lite så vet jag ju att han har rätt och planen är nu som följer:
Försöka i största möjliga mån igorera chefens beteende och inte låta det äta upp mig, inse att det är hon som har problem och utifrån det bygga upp min självkänsla och mitt självförtroende igen vad det gäller min yrkesroll och yrkesstolthet och sedan söka nytt jobb. Inte fly nu med noll självkänsla utan se till att jag kan söka ett jobb jag förtjänar. Och så inte glömma bort detta när hon är på bättre humör utan använda positiviteten då till att stärka mig själv till att söka jobb.

Vet inte riktigt hur det ska gå till då jag egentligen bara vill skrika och försvinna och SOOOOOVA.

Tack Bullen för din kommentar och det är klearat med doktorn sedan innan. Men funkade inte så bra iaf, varit helt slut hela dan, igen, och bara velat gå och lägga mig. Sen tär slitningarna med min chef väldigt mkt just nu och var nog extra känslig idag då gått lite längre tid mellan tabletterna, inbillar jag mig iaf. Fattar inte hur jag ska orka stå ut men kan inte se någon utväg än iaf.
Så, får väl återgå till att ta antideppen på kvällen istället fram till tors iaf då jag ska träffa doktorn.
Inge glad alls idag, ont i huvudet, trött och nere så säger god natt för mig kram

Tror faktiskt jag skippar antideppen ikväll och tar den imorgonbitti istället, känner mig så skönt sömnig och vill inte bli stimmig.

Ninnaninnaninanna..... ;)
Har kanske tipsat om den innan kommer inte ihåg men håller just på att läsa Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och den är så bra, rekommenderas starkt.
Sen har jag sett några underbara filmer i helgen och måste bara tipsa om dem:
Flickan- helt fantastiskt vacker och gripande
Prinsessa- så jäkla bra
och så lite mer lättsmält (kanske) men ändå med ett skönt djup:
Inglorius Basterds

Försöker tänka på uppgiften jag fick av psykologen senast, tänker på den ofta men vet inte riktigt hur jag ska göra, vad jag ska göra, när jag ska göra? Tanken är ju att jag ska ändra mitt tänk och mitt agerande i situationer där jag brukar reagera med undvikande och negativt tänkande. Visst försöker jag det, nästan hela tiden, men att visa på tre exakta tillfällen är jättesvårt. Får väl se vad han säger på tors.

Har börjat bli stressad på kvällarna om jag inte kommer isäng vid 8-9 (!?!), vill ha tid att läsa och varva ner. Det är ju jättetidigt. Nog för att jag aldrig varit någon kvällsmänniska men jag brukar lägga mig så att jag har en 8 timmars sängliggande innan det är dags att komma upp, men nu är det inte nog, jag vill att jag går och lägger mig så fort som möjligt. Och oftast är jag ganska trött men jag somnar sällan utan struntar i min bok som jag längtat till och ligger istället och stressar med sudoku. Sen vet jag inte om antideppen påverkar också. Just nu är jag skönt trött, känner hur ögonen är lite tunga och kroppen går ner i varv. Men så ska jag snart ta mina antidepp och då vet jag att jag inom några minuter kommer känna mig rastlös, fortfarande trött men med stimm i kroppen, därav sukokandet.
Kanske ska prova att ta dem på morgonen igen men då blev jag ju så himla trött heeela tiden. Fattar inte hur de kan ha sådan omvänd effekt beroende på om man tar dem på morgonen eller kvällen. Hade önskat att verkan hade blivit tvärt om så att jag hade blivit pigg om jag tog dem på morgonen och trött om jag tog dem på kvällen. Men varför ska livet vara enkelt? Det är ju sällan det.

Douglas e hemma!!! Alltså denna hund, jag har varit ute först en runda i säkert 20 min och ropat och letat och sen nu i 30 min och så helt plötsligt står han på trappen hemma som om inget hänt. Superglad att se honom men man undrar ju vart han varit och om han bara stått bakom hörnet och ignorerat mina rop och visslingar. Älskade hunden nu kan vi sova gott.

Vill förresten tipsa om dokumentären som visades på svt ikväll om psyk, kommer en 2a nästa sön.
Sov gott.

Hur e det möjligt att man kan äta så mycket, stoppa i sig sådana ofantliga mängder utan att sprängas? Äter, äter, äter tills det inte går i mer, knäpper upp byxorna och äter lite till. Mår illa och dämpar illamåendet med vatten, hur får det plats? Vill kräkas, vill vara tilbaka i kompensation och kräkas kräkas kräkas men vill inte, går inte, kommer ihåg att jag ätit glass och det värsta jag vet är att kräka glass.

Hur vet man om antideppen funkar eller inte? Har ju ätit det ett tag nu och även höjt dosen men vet inte riktigt om jag känner någon större effekt. Kanske lite, eller inte kanske en del tror jag jag känner. Jag undviker inte riktigt lika mycket allt längre och kanske att det känns lite lite lättare men jag vet inte. Ska träffa psykiatrikern på tors men vet inte vad jag har att säga.

Ska ju även träffa psykologen på tors men vet inte hur jag känner inför det heller, vet inte om jag vill fortsätta. Ger jag upp nu? KBT e kanske inte nått för mig iaf? Inte så att det är jobbigt eller jo jobbigt för att jag inte kanske riktigt förstår. Är kanske inte mogen att ta till mig det. Hans uppmaning om att tänka mer positivt har fått mig att tänka på alla mina negativa tankar och hur tanken kan påverka allt, kropp, känslor och själ. Det innebär att jag även kan påverka min kropp negativt med hjälp av tanken dvs jag kan framkalla *tabu* genom tanken. Sen visst tänker jag inte så hela tiden, jag tänker positivt också och tar till hjälp även Kay Pollacks bok och de övningarna där. Men......... känner mig mest likgiltlig.

Öppnade min Spraydatesida för första gången på 6 månader för jag tänkte att det skulle ge mig en liten skjuts framåt. En liten kick att börja dejta igen, se positivt på framtiden etc. Men jag kände precis tvärt om, jag kan inte stå för mycket av det jag skrivit i min presentation. Det låter så käckt och lätt och det är jag inte längre. Jag kan inte stå för att jag är en tjej med glimten i ögat. Så jag ska nog plocka bort den istället och i så fall göra en ny när det känns bra. Den som finns där nu är en falsk bild av vem jag är.

Varit hos psykologen idag och kände mig verkligen helt tom när jag skulle dit. Hade ingenting att komma med och hade inget att berätta om veckan som gått, brydde mig inte ens om att titta på det jag skrivit i veckan. Vill inte eg erkänna det men det börjar bli ett problem med språket. Han bryter ganska kraftigt och jag får fokusera hela tiden på att förstå vad han säger istället för att höra vad han säger, förstår ni vad jag menar? Jag förstår ju också det mesta han säger och jag frågar om jag inte förstår men det känns lite jobbigt och hackigt i samtalen då han ju inte förstår mig heller hela tiden så jag måste tänka på hur jag formulerar mig och inte flumma iväg för mycket. Känner inte riktigt att jag gör mig förstådd eller så förstår han men klarar inte av att förmedla det till mig.
I alla fall så pratade han mycket idag om orsak och symtom och att det är orsaken som man måste komma åt och inte symtomen för mot symtomen kan man aldrig vinna eftersom orsaken finns kvar. Suck.... och mååånga symtom har jag och vad är den egentliga orsaken. Han vill få det till att det grundar sig i min brist på kärlek i mitt liv under så många år. Det kanske är sant men jag har ju mått dåligt ffa med äs redan innan mitt singelliv.
Jo och så sa han att symtomen är ett sätt att förtränga orsaken och det kan faktiskt stämma om man tänker på hur jag ser på mitt liv och då kärlekslösa liv. Jag tillåter mig aldrig att vara ledsen eller arg för att jag är ensam. Aldrig att jag gråter över att jag inte har kärlek i mitt liv. Jag kan grubbla över det men jag tillåter mig inte bli ledsen.
Mitt uppdrag till nästa vecka är iaf att han vill att jag ska ta tre olika situationer och agera annorlunda mot vad jag brukar göra i positivitetens, öppenhetens och det sociala livets tecken. Med andra ord får jag inte gömma mig. När han sa det kunde jag inte begripa i vilka situationer jag skulle kunna göra det på men som av en händelse så frågade mamma om jag ville komma till dem imorn. Och instinktivt svävade jag på målet medans jag letade efter en lögn att använda. Men..... jag tog tillfället i akt och svarade tillslut ja, dock efter en halvlögn och flera timmars betänketid. Men jag försöker även tänka positivt och tror det kommer bli trevligt. Så en är avklarad iaf. Sen vet jag inte om jag får lov att använda en sak som hände igår. Jag har nämligen haft en frissatid inbokad och avbokad och ombokad flera gånger om men så igår bestämde jag mig för att gå och såg fram emot att få håret klippt. Och är glad efteråt att jag gick trots att luggen blev lite skev, men det fixar hon snart. Kan ju tillägga att mitt hår är allt annat än lättlippt med självfall och virvlar som ställer till det.
Låååångt inlägg idag, nu ska jag se om Willy äntligen åker ut ur Lets Dance.
Kram

Vågar inte säga nått så har inte sagt det men kanske kanske att antideppen har lite effekt, känner mig lite piggare till humöret och lite mer positiv. Vet ju inte om det är en vanlig uppgång som kommer emellanåt eller om pillren kanske ändå har nått med det att göra. Sen att det gick kanon på kören gör ju sitt till. Skit samma vad som är hönan eller ägget, det viktigaste är att jag känner mig lite uppåt. Men jag har inte sagt nått, så ni har inte hört mig säga nått.

Godkväll, har gjort mig sängklar och myser i sängen med datorn i knät. Börjar bli lite mer rutinerad datanörd nu så har ett bra böckerlexicon under datorn så att den inte ska slockna av överhettning. Man lär av sina misstag. Fick ju i uppdrag av psykologen att skriva aktivitetsdagbok och jag fick presentera den i torsdags. Han tyckte jag hade gjort ett bra jobb (!?!) och ville att jag skulle fortsätta skriva och även läsa det jag skriver. Berättade att jag hade en blogg och det tyckte han var jättebra.
Det ända nu när jag skriver i min bok på kvällarna är att jag inte känner att jag har samma känslomässiga driv i det jag skriver här så jag tänkte vara lite tråkig och kopiera lite vad jag skrivit de senaste dagarna. Vill ändå på nått sätt ha det här också. Alla tankar och känslor som yr omkring.
Har börjat läsa Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö jag vill bara inte leva".Är det någon som läst den? Har bara läst några sidor men den verkar bra och intressant.
Puss och kram på er nu ska jag se om jag kan hitta Oscarsgalan på någon sida.

Dokumentären heter "Green den sista orangutangen" och kan ses på svtplay. Vill uppmana alla att se den. Otäck men behöver ses.
kram

Tittar just nu på ett helt fruktansvärt program om orangutanger och djur i djungeln och hur fruktansvärda vi människor är som helt har tappat all respekt för liv. Hur är det möjligt att människan har kunnat bli så grym. Så ofantligt egoistisk utan att ta någon hänsyn till naturen eller djuren och vi utnyttjar den på ett sätt som gör mig spyfärdig. Har inte sett hela programmet och inte heller början så vet egentligen inte exakt vad den handlar om  men det jag sett berör mig djupt och får mig att inte vilja leva som människa längre.

Tänk vad livet kan vända och kännas hoppfullt bara av att man tar tag i disken, tvätten och städningen. Trots en tung helg då jag mest varit sovandes så känns det helt fantastiskt att inte titta på berget av disk, se dammråttor i storlek som kaniner och veta att jag har strumpor att ha på mig imorn.

Ikväll börjar äntligen Greys Anatomy och True Blood :) Får se om jag orkar se båda annars är det suveränt med svtplay där man kan se True Blood i efterhand.
Ska till psykologen imorn och e lite nervös eller ganska mycket faktiskt. Har i stort sett ätit bort hela denna vecka. Bra dagar på jobb men kvällarna är mest suddiga. Igår var jag iof på kören och det var riktigt kul, känns som det var längesedan det kändes så bra.
Känns mycket bättre nu sedan jag tar antideppen på kvällen istället, visst sover kanske inte så mkt bättre och har inte lika mkt härliga drömmar men jag är betydligt piggare på dagarna och kanske kanske lite gladare ocskå ;)... sen säger jag inte mer.

Fick ju i uppdrag att skriva en aktivitesdagbok av min psykolog. Vad svårt det är, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vad räknas som aktivitet? Är det allt som händer på jobb? Eller bristen på det som händer efter jobb? Äter ju bort alla min känslor på kvällarna så kan inte skriva hur jag känner. Jag bara färtränger, förtränger, förtränger. Trots att det bara är måndag så är jag redan nervös över mötet med honom på torsdag. Är rädd för vad han ska säga och vad han ska läsa ut av det jag skrivit. Vad han ska dra för slutsatser.
Mycket av det han pratar om känner jag väl igen från Kay Pollaks bok "Att välja glädjen" om att vi kan påverka hur vi tänker och då också hur vi känner. Försår det rent ordligt men förstår det ändå inte. Hur gör man så att det blir beständigt?