frokenlejon

Gjorde allt rätt i söndags, det fick mig inte att må bättre men det var iaf det rätta.

 

Igår gjorde jag allt fel. Köpte hetsmat i mängder, åt och kräktes, åt och kräktes. Kände mig lätt, tom och lycklig efteråt och sov som en prinsessa inatt. Slängde allt som blev över och skulle aldrig göra om det. Vad har jag gjort idag? Jodå, förnedrat  mig själv genom att rota fram det ur soporna igen och så en ny runda ikväll om än inte lika uttalad.

 

Funderar alvarligt på om det ändå kan ha med den sänkta lamotriginen att göra. Skulle eg sänka den ytterligare denna vecka men avvaktar med det. Känns det inte bättre höjer jag den igen. Har liksom tappat lite av lusten. Ingen lust till träningen i söndags, ingen lust till yogan i måndags och igår kom jag inte ens iväg till kören, hade ingen lust och hade fullt upp med maten. Jobbet är inte heller så kul just nu ser bara det negativa och jobbiga. Nej ska höja lamotriginet igen, måste testa iaf vill inte ha det så här, har haft det så här alldeles för många gånger. Måste känna lust till livet.

Oj  vad det stimmar i hjärnan idag. Fantasierna härjar fritt och det är jättesvårt att inte ge sig hän och köra och handla allt. Reklamen på tv gör ju inte saken lättare. Är sjukt sugen på risifrutti, choklad, bullar, kakor i alla dess former, pannkakor, kladdkaka, smågodis etc etc. Var stark innan idag när jag var och handlade och motstod men just nu är jag ett svagt vrak som bara vill skita i allt förnuft och sätta mig i bilen och köra tillbaka till affären och tom till några olika så jag verligen kan buffra för en stor hets. Försökt att lugna ner mig med det jag har hemma så har blivit 2 korvar med bröd, en jäkla massa vindruvor, lite yoghurt med flingor och 2 honungsmackor men vill bara ha mer. Känner hur det bubblar i magen efter alla vindruvor och vill skita i träningen vilket ger mig ytterligare skäl till att åka och handla. Har jag redan skitit i träningen kan jag lika gärna skita i allt idag. Tankarna går fram och tillbaka om jag ska eller inte. Fördelar och nackdelar. Känslor och sunt förnuft.

Känner mig ensam ikväll och vet inte hur jag ska göra med maten. Borde kanske äta något, tror jag, vet inte, och har satt på stekpannan och tagit fram blodpudding men vill helst inte äta alls, vill inte förstöra något. Som att det skulle lösa allt. Som om att det skulle göra mig mer älskad en mer lyckad människa. Har inte ätit något snask på en vecka nu och det känns i kroppen, det känns bra.

Fy på mig...

Har egentligen planer på att träffa dejtingkillen imorn men vill egentligen inte, har inte känt för det på hela veckan. Måste säga till honom men orkar inte det just nu och nu är jag världens hemskaste människa men jag har inget annat planerat imornkväll och jag vill inte inte ha något att göra, litar inte på mig själv, tycker inte om mig själv i mitt egna sällskap.

Fy på mig...

 

tillägg

Har nu ätit två bitar blodpudding med lingonsylt och lite yohurt efter, känns bra

Ledig idag, kompledig för att jag jobbade i lördags.

Känner en oro i kroppen, ett stimm en rastlöshet. Skulle kanske jobbat i dag iaf. Har fått gjort en del hemma, tvättat lite, städat lite, diskat lite, rensat en massa papper, städat lite i trägårn. Orkar inte göra mer än lite, orkar inte ta tag i saker till fullo, tappar lusten. Vill att klockan ska gå så att jag kan hoppa in i duschen och ge mig iväg på lite ärenden och sen kören. Har 4 timmar kvar innan jag ska iväg. Känner inte ens för att gå ut med hunden idag, visst får man väl ta en dag ledigt från det, bara hon får komma ut och lufta sig lite emellanåt? Har ingen lust till långpromenad idag.

Ska jag vara orolig över det här? Ska jag vara orolig över att det har med min minskade lamotrigin att göra?

Visst får man väl ha en lustlös dag utan att behöva oroa sig?

Känner hur irritationen river i mig och vill bara skita i allt och köra och handla. Försöker intala mig själv att det är bättre att köra till träningen trots allt men vill verkligen inte. Tvingar mig kvar i soffan tills det är dags att byta om till träningskläder. GRRRRRRR!!!! :Z

Ang killen jag dejtat i några veckor nu. Vi har träffats ungefär en gång per vecka, han har velat mer men jag har haft saker inplanerade de andra dagarna, har nog aldrig varit så uppbokad som den senaste tiden vilket varit trevligt men då behöver jag lite lugn och ro och bara vara med mina kisar och min hund ibland. Idag vill han ses och tycker att vi inte har tillräckligt med tid tillsammans för att lära känna varandra. Men jag känner verkligen inte för det. Vi sågs igår och inget hände då heller, vi har inte ens pussats och jag måste erkänna att jag inte har känt för det heller. Försökte ändå krypa närmre honom i soffan och när vi sa hejdå stod jag kvar nära honom och tittade honom i ögonen. Visst jag pussade inte på honom heller men han tar inge initiativ alls. Känner mig nog inte attraherad av honom, ändå kan jag längta till vi ska ses och fantisera om att vi ska mysa ihop men när vi väl ses känner jag inte för det eller så är det för att jag inte får något gehör för det jag försöker.

Vågar jag lita på mina känslor om att det inte är rätt man jag ska vara med eller är det något som lägger locket på? Mina tabletter, min depression(som jag för övrigt inte känner så mkt av, tror jag) eller är det jag själv som inte vågar släppa taget om kontrollen? Vill jag egentligen inte ha någon så nära inpå? Men sen är det också så att vi inte har så mkt att prata om, det blir att vi ser mkt på tv eller film ihop förutom att vi är ute och promenerar, han är dessutom inte så mkt för att prata i tfn vilket jag försökt. Vet inte hur jag ska göra.

 

På tal om något helt annat så har jag bestämt mig för att ni får det vara slut med allt snask och skit jag stoppar i mig. Har gått 2 dagar utan så mkt som en liten godisbit, är sjukt sugen och fantiserar om allt men vägrar att köra till affären. Sen har det ju varit ganska lätt att låta bli dessa två dagar då jag varit fullt upptagen varje minut med jobb och socialt umgänge. Förhoppningsvis ska de närmsta dagarna också bli någorlunda lätta då jag kommer vara upptagen på kvällarna efter jobb. Så tidigast på torsdag kan det bli svårare och då hoppas jag att det värsta sockersuget ska ha gått över.

Ingen särskild sorg idag faktiskt, inte så mkt känslor alls faktiskt, trodde det skulle kännas konstigt att träffa min psykolog för sista gången(förhoppningsvis) eller lite sorgligt iaf. Ingen människa har någonsin vetat så mkt om mig och stöttat mig så mkt. Hon har aldrig svikit från min sida. Önskar att jag träffat henne mkt tidigare så hade jag kanske sluppit alla dessa turer in och ut inom psykvården med alla dessa olika terapeuter och läkare.

Kunde tom prata om en hel del positiva saker idag, saker som blivit bättre och bra. Det var nästan det läskigaste av allt, rädd att det ska slå tillbaka på mig och att det bara är lögner. Om jag säger att saker är bra, om jag yttrar de orden så kanske det försvinner och det gör att jag inte vet vad som är sant. Är det sant att jag verkligen mår bättre? Jo bättre kan jag säga men bra vågar jag inte. Undrar om jag någonsin kommer kunna säga det eller ens känna det?

Var ju hos läkaren igår. Var sådär sjukt trött som jag kan bli och kunde knappt hålla uppe ögonen. Bra att det hände där men mkt frustrerande då det innebara att jag inte var så närvarande som jag hade önskat. Hon tyckte iaf inte att jag skulle sluta med Lamotriginet utan att jag ska börja med att ta den på kvällarna istället och succesivt se om vi kan sänka dosen men inte sluta helt. Hon påminde mig om hur dåligt jag faktiskt mått för ett år sedan och jag kan väl till viss del ge henner rätt. Är bara så trött på alla piller och har svårt att se mig som en pillertrillare, att det ska vara nödvändigt för att jag ska kunna må bra. Men jag får väl bara inse fakta att det är så. Det är bara det att det känns som om de bedövar alla känslor inte bara ångesten. Känner mig som en ofullständig människa, en tom människa. Försökte prata lite med henne om det men kommer inte ihåg vad hon sa. Hon tyckte att skall vi ta bort någon medicin så är det att försöka med Zeldoxen men det får bli längre fram i så fall.

Vi ska ses igen i december för uppföljning, känns bra.

 

Börjar allt bli lite nervös över att träffa min psykolog imorgon, vet inte om hon riktigt förstått att jag vill avsluta kontakten men det tror jag var ganska tydlig med det. Känner mig lite fånig som kommer med en blomma och kort, vet inte riktigt vad jag ska säga. Har trots allt gått hos henne i över 1½ år så blir en stor sak att avsluta kontakten.

Har bestämt mig för att köpa en orkidé till min psykolog och så ska jag lämna med ett kort där jag tackar för allt.

 

Var på dejt igår(ja samma kille) och det var riktigt trevligt, vi var ute och åt en bit mat och gick på bio. Sen tog vi en promenad i mörkret när vi kom hem. Fortfarande har vi inte tagit något steg framåt. Vet inte varför egentligen men blir liksom inte av, känns bara konstigt. Men kramar är ju också mysiga. Ska väl ses till helgen igen funderar på om jag ska föreslå en övernattning hos mig eller hos honom. Då kan man ju ta något eller några glas vin innan kanske jag kan koppla av lite då och inte vara så spänd som jag känner att jag blir när det är dags att säga hejdå.

 

Ska träffa min läkare imorn, ska bestämma hur jag ska sluta med Lamotriginet. Ja det vet ju inte hon om än. Alltid nervöst att träffa henne.

Trött, väldigt mätt och känner mig lite irriterad men bryr mig inte orkar inte.

Har börjat kännas ganska meningslöst att gå till min psykolog, har liksom inget att säga. Ska träffa henne nästa vecka men det blir nog den sista eller iaf med ett uppehåll, hoppas jag kan kontakta henne igen om det skulle skita sig.

Ska man ha något med sig som tack för allt? Vad i så fall? Känns lite futtigt med en blomma till en människa som står en så nära. Vet ju inte mkt om henne men hon vet allt om mig. Vill ge något som betyder något.

 

 

 

Varför kan jag inte bara nöja mig med den mat jag ska äta? God mat som mättar bra, ändå tvingar jag mig i en massa godis och annat sött varje dag. Hade jag bara struntat i det och fortsätta röra på mig som jag gör nu så skulle jag kunna ha en jättefin kropp och inte denna sladdriga svullna kroppshydda som inte passar i några kläder. Och inget gör jag för att kämpa emot heller. Tre fria dagar har jag i veckan och det är de dagar jag tränar och sjunger i kören såvida jag inte har något kvar från dagen innan (vilket jag sällan har).

 

Har varit flitig idag. Först släppt ut grannens hästar, städat, promenerat, lagat en massa mat och släppt in hästarna igen. Nu ska jag iväg på coreträning och zumba.

 

Några som frågat om ljuslampan, den köpte jag på öb för 299 kr.

Har gått upp till heltid nu sedan i måndags, fungerar riktigt bra. Har dessutom tagit fram min ljuslampa och hoppas att den ska hjälpa mot min morgontrötthet. Idag var första dagen och det fungerade, tror jag iaf gick bra att köra till jobb. Det är inga problem att komma upp på morgonen, gå morgonpromenaden, göra vid mig, äta frukost och köra hemifrån. Det är när jag kommer till motorvägen det blir totalstopp, kan knappt hålla upp ögonen. Frukansvärt obehagligt och farligt. Hoppas verkligen att lampan ska kunna hjälpa där inget annat fungerat. Har tex provat koffeintabletter i dubbel dos utan att jag känt något alls.

 

Med dejtandet så träffar jag fortfarande samma kille. Vi har träffats ganska många gånger nu men det går inte framåt precis. Inget sug efter det heller, tror jag. Orkar inte tro på att det är något fel på mig men det känns så, orkar inte heller tänka på att inte han heller är den rätte.

 

Ikväll är det premiär för både en ny säsong av Glee och Greys anatomy, kommer sitta bänkad framför tvn.