Solen skiner
Var på Jazzfestival igår och njöt av god musik i goda vänners sällskap och idag har jag varit hos föräldrarna och grattat mamma på mors dag. Hemma igen och planterar lite tomatplantor och ska sätta fötterna i ett vattenbad så att de kan få bi lite sommarfina. Till middag hägrar nypotatis med löksill och gräddfil. Mums.
Hoppas ni också har en skön dag i solen.
Utbrändhet
Varför då?
Förutom mina tidigare problem som spökat genom hela livet med äs, kontrollbehov och höga prestationskrav så tror jag att grunden lades för ca 7 år sedan. Om ni inte orkar läsa bakgrunden (skriver den mest för min egen del, lite terapi) så skrolla till slutet då jag skriver om själva utbrändheten och den behandling jag fick.
För sju år sedan bröt jag och min senaste pojkvän upp, jag var helt förstörd och kände mig så totalt övergiven trots att jag inte trivdes i relationen och inte såg någon framtid ihop med honom. Genom hela vårt förhållande, som var på distans, hade jag svårt att veta var jag hade honom och visste inte vad han kände för mig. Han var inte den som visade så mkt känslor däremot var han otroligt intelligent och verbal och jag kunde inte prata med honom om mina, våra problem eller problem jag hade med honom utan att han totalt pratade sönder mig och det slutade alltid med att jag bad om ursäkt. Mitt självförtroende var inte så bra när han gjorde slut och det i kombination med att jag faktiskt aldrig tidigare blivit dumpad gjorde att jag tog vårat uppbrott jättehårt. Jag fick nästan panik och ville fly från allt. Flydde bort från min familj och de få vänner jag hade til en storstad för att börja om.
Började jobba på ett större företag där jag kom i konflikt med flera av dem som arbetat där i många år. De ville inte acceptera att jag hade erfarenheter och kunskaper från tidigare och jag blev utsatt för mobbning (har jag förstått nu efteråt), inget jag sa eller gjorde var bra och det snackades skit i korridorerna. Jag mådde bara sämre och sämre och isolerade mig allt mer och ville bara därifrån. Fick mkt problem med magkatarrer och var deprimerad och givetvis så gjorde min gamla vän bulimin entré. Blev ordinerad antidepp av en läkare men det vågade jag inte börja med, fick remiss till anorexicenter. Började kolla efter andra jobb närmare där jag bodde innan. Ville dock inte ge upp utan försökte rycka upp mig, kom till AC och gick där i några veckor men jag var inte mottaglig för deras hjälp. Trivdes inte alls med deras metoder som nästan bara inriktade sig på matdagböcker och inte mycket till proffesionella samtal. Tiden gck och en dag blev jag uppkallad till en högre chef som ville berätta om att det snackades om mig och att folk uppfattade mig som bufflig, en besserwisser och polis med vassa armbågar och att jag borde tänka på det och dämpa mig lite. Där fick man för att man försökte stå upp för det man kunde och den man var. Nedslagen igen tog jag tag i på allvar att hitta annat jobb. Började dock i samband med detta få olika stress-symtom och det visade sig att jag hade struma. Inte läge att säga upp ett fast jobb då. Gick igenom allt med struman (se under inlägget Struma) vilket tog ungefär 1 år innan jag på nytt började söka nya jobb.
Fick ett jobb på ett mindre företag med 4 anställda och började där för ca 4 år sedan och flyttade då tillbaka till de gamla hemtrakterna och upp i skogen. Det nya jobbet verkade först toppen men ju längre tid jag var där desto struligare blev det. Mkt skitsnack om chefen och chefen snackade skit om de andra anställda. Ytterligare en ny person började arbeta där och vi jobbade jättebra ihop. Sen började det hända saker, först sades två upp (bla den nya tjejen), en annan tjej sade upp sig mitt i sin semester och det var allmänt kaos, jag var ensam kvar med chefen och massor att göra. Det kändes som om alla runt mig ljög hela tiden och jag vågade inte lita på någon. Allt detta hände inom ett halvår från det att jag började. Mådde inte bra alls och kände panik inför att behöva byta jobb igen. Började tappa livsglädjen och hade stora problem med maten. Gick till en underbar AT-läkare som verkligen gick igenom mig från topp till tå och som tog mig på allvar. Han skickade mig direkt till äs-teamet i stan och fick där prata med min gamla psykolog som tyckte att jag inte behövde vara kopplad till äs-teamet men rekommenderade ändå en kurator som hade erfarenhet av äs. Hennes terapi utgick ifrån relationsperspektiv och jag började gå hos henne 1 gång i veckan.
På jobbet började 2 nya tjejer som båda verkade jättetrevliga. Det var ett tufft jobb att få det att fungera igen och mitt förtroende och min respekt för min chef var ordentligt naggat i kanten efter mkt lögner och dumheter. Men jag ville ju bara få lite lugn och ro i mitt liv. Livet kretsade väldigt mkt omkring jobbet och allt som hänt där. Tog ansvar för att allt och alla skulle fungera. Men så småningom kändes det som om det började lugna ner sig lite och inför julen-06 kändes det bättre även om jag inte släppt på mitt ansvarstagande. Hade koll på allt som hände och allt som alla gjorde, tog det som mitt ansvar att verksamheten skulle fungera. Min livsglädje hade dock fått sig en rejäl törn och jag hade svårt att hitta meningen med livet. Ingen passion, inget att leva för. Ytligt sett var allt bara bra, började umgås med nya vänner och det hände mkt. Svarta tankar började dock komma om att avsluta mitt lidande och mitt liv. Och min terapeut var på mig om att känna känslor, inte vara så mkt i huvudet och intellektuallisera allt och att våga öppna mig mer för dem som fanns i min närhet och min familj.
Runt den här tiden börjar mitt minne bli allt suddigare, vet inte riktigt när var och hur saker hände. Kan mycket väl blanda ihop när i tiden saker skedde. Fick allt svårare att sova och hade jättesvårt att ta mig till jobbet på mornarna. Var i kontakt med en läkare på psyk och fick sömntabletter som inte hjälpte. Fick nästan panik när jag skulle träffa och umgås med folk. Hade jättesvårt med ljud och ljus, allt förstärktes och jag var jättetrött hela tiden. Tappade kunskaper som jag visste satt i ryggraden och började får svårt med ord. Började fantisera om hur jag skulle ta mitt liv. En dag fick jag ett panikångestanfall i bilen. Jag fick svårt att andas och världen krympte, fick hjärtklappning och trodde jag skulle spy. Blev livrädd och fick verkligen panik.
En dag gick det bara inte längre. Jag hade inte sovit eller ätit ordentligt på flera veckor kanske månader och jag var helt utmattad och hade vansinning magkatarr. Jag kom helt enkelt inte upp ur sängen. Blev först sjukskriven 1 vecka och när den var slut och jag hade, kändes det som, sovit konstant och med ständig ångest så skulle jag köra till jobbet. Men det gick inte, jag hade inte förmågan att sätta mig i bilen och köra iväg. Fick total panikångest.
Blev sjukskriven och fick då ovanstående diagnos. Blev ordinerad antidepp(Fluoxetin) och började äta de trots att jag tyckte det var läskigt. Jag och min terapeut fortsatte jobbet med att få fram känslor och att känna och att öppna mig mer. Det jobb vi lagt det senaste året kändes som bortblåst och som att vara tillbaka på ruta ett. Fick stränga order om att "bara vara". Det svåraste som finns...
Min chef skickade en dag ett supergulligt sms med ett uppdrag till mig. Jag skulle lägga mig ner i gräset och ligga där stilla tillräckligt länge för att det skulle ta minst 30 minuter för gräset att resa sig igen när jag gick upp.
Gillade inte känslan som de antidepp gav, det kändes som om de lade locket på mina känslor ännu mer och det var ju precis det jag försökte jobba på att inte göra. Så efter ca 2 månader avslutade jag den behandlingen i samråd med min terapeut.
Efter någon eller några månader tyckte jag att nu fick det räcka och ville tillbaka och börja jobba eller iaf arbträna så smått, till Försäkringskassans stora förtjusning ( FK är ett helt kapitel för sig och deras sätt att hantera människor som behöver hjälp, men det orkar, vill jag inte gå in på nu). Hade så smått börjat klara av att sätta mig i bilen och köra till jobb och nästan in på gårdsplan utan att få panikångest. Tog mig till jobb ett par gånger och rasade tilbaka till ruta ett igen, det var alldeles för tidigt. Jag tog på mig allt ansvar igen och körde på.
Fick gå till en underbar sjukgymnast för att jobba med basal kroppskännedom. Skitsvårt men precis vad jag behövde. Började efterhand må bättre och kunde til hösten börja arbetsträna lite. Det gick långsamt framåt men det gick framåt och jag fick ett otroligt stöd av mina arbetskamrater och min chef. Av mina vänner var det några som inte pallade och som försvann men de som fanns kvar vet jag än idag att de är riktiga vänner. Började så småningom jobba lite igen, hela tiden med veckliga möten med min terapeut och sjukgymnast. Sömntabletterna började fungera för mig och jag hade alltid med mig mina ångestdämpande (atarax) för säkerhets skull. Tog totalt ca 1,5 år från det att jag blev sjukskriven tills att jag var tillbaka på heltid igen, på samma arbetsplats.
Har varit en fruktansvärt kämpig tid och och jag unnar ingen det samma. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jobbar fortfarande vidare. Det är inte så att det är över utan det är ett ständigt arbete med sig själv.
Jag tror att det som fick mig in i utbrändheten var mitt kontrollbehov, ansvarstagande, min osäkerhet och känsla av att det jag gör inte är bra nog därav en ständig strävan till att göra bättre/perfekt och ett missnöje med det jag gör. Min dåliga självkänsla spelade och spelar än en stor roll i mitt dåliga befinnande. Och att jag dessutom inte delade/delar med mig av mitt liv med någon. Jag höll den glada fasaden stenhårt. Sen vet jag inte hur mkt struman har spelat in men en del skulle jag ändå tro. Jag har om möjligt ännu svårare med min självkänsla och känslor sedan operationen och jag har tidigare inte varit så djupt nere i depression som efter sjukdomen. Vet ju att seretoninbalansen rubbas och den styr ju lyckokänslor etc. Hade kanske hamnat här ändå, vem vet?
Den behandling jag fått och som jag själv upplever har hjälpt mig allra bäst är arbetet med basal kroppskännedom, till viss del samtalsterapin men kanske en annan form av terapi hade hjälpt mig bättre, mediciner i form av insomningstabletter (stilnoct) och ångestdämpande (atarax). Men det som varit oslagbart i min väg till att må bättre är mina underbara djur, mina arbetskamarater , skogen och naturen och mina vänner i den mån jag släppt in dem.
Tror inte det finns EN rätt väg att gå när man blir utbränd utan behandlingen måste anpassas individuellt och utefter vad som gjort att man hamnat där.
Det jag kan råda alla som mår dåligt oavsett av vad så är det att försöka vara sann mot sig själv och verkligen lyssna på sig själv. Våga säga nej och lita på att andra klarar det ändå, det gör de. Våga vara öppen mot sin familj och/eller vänner. Dela med sig av allt både gott och ont. Man är ingen god vän om man alltid bara finns där för andra men inte låter andra finnas där för en själv.
Och sist men inte minst; andas frisk luft! Gå ut i skogen och sätt dig på en stubbe, eller gå ner till stranden och sätt dig på en sten och bara andas och känn hur luften fyller hela dig. Det är mitt allra bästa vadagstips, andas och känn efter.
Kram på alla som orkat lyssna/läsa
Helg och ordning och reda
Midsommar
Varje år tänker jag att jag vill inte utstå förödmjukelsen att säga att jag inte är bjuden någonstans utan jag planerar att fly fältet och gömma mig uppe i skogen med vovven hela kvällen. Så patetiskt egentligen.
Rädd för denna veckan som gått, haft lite väl mycket jobbiga tankar och beteende. Så jäkla rädd att hamna i utbrändhetens klor igen. Känner så väl igen känslan av att inte orka/vilja gå upp ur sängen, inte vilja träffa folk, inte vilja gå till jobbet. På kvällarna gör jag upp stora planer på hur jag ska ta tag i mitt liv, ringa min läkare, ta upp kontakten med min sjukgymnast etc men så kommer morgonen och så är allt det jag skulle säga som bortblåst och jag kan inte motivera till varför jag skulle behöva hjälp, vet inte hur jag ska uttrycka mig. Skirver ner allt på kvällen och förkastar det på morgonen, jeg överdriver nog, just nu känns det ju inte så.....
Bloggläsande
Kram på er alla
Känslor
Känner mig ofta som en lögnare som antingen förstorar eller förminskar mina känslor och mina uttryck. Blir allt som oftast fel och jag ångrar och grubblar konstant om hur jag har hanterat olika situationer.
Är så förvirrad och vilsen i vem jag är.
Märkligt och TACK
Att man är en så duktig lögnare inte bara gentemot omgivningen utan även mot sig själv.
Tack för alla fina kommentarer och allt stöd. Grete tack för dina pushande ord. Finns en Ätstörningsenhet här i stan som jag varit inblandad med tidigare för många år sedan. Har även gått i samtalsterapi i tre år för inte så länge sedan men där kändes det inte som jag togs på allvar när det gällde äs och jag har börjat tvivla mkt mer på mig själv efter det ang om jag har äs, om jag verkligen vil bli frisk från äs etc. Skulle gärna prova KBT eller gruppterapi men vet inte, funderat på antidepp, men vet inte........VET INTE!!!!
Tom
Vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp, känner mig så hopplös och äcklig.
efter fest
Avslutar ändå dagen betydligt mer positivt än som den började.
Sov gott och dröm sött
Kram
Rädd
Tack Grete för din kommentar, skönt att höra att man inte är själv om att inte alltid stå upp för den man är. Försöker precis som du att inte tacka ja direkt utan återkomma när jag fått känna efter lite. Men det är precis som att jag kräver av mig själv att jag ska vara mer social än vad jag egentligen är och tycker då att det är klart att jag ska hänga på det blir säkert kul men sen när det börjar närma sig så kommer ångesten smygande och jag ångrar mitt beslut. Vet inte hur många gånger jag tackat ja till saker för att sedan ångra mig dan innan och har någon dålig ursäkt för att slippa. Eller så handlar det återigen om min dåliga självkänsla, att jag inte har koll på vem jag är och vad jag vill.
Min stackars mage
...
Fan fan fan
Kände det redan imorse när jag vaknade, jag ville inte ha denna dagen i mitt liv. Hade planer att köra till kompis examensutställning men kom ej upp ur sängen. Samtidigt som jag försökte komma på någon ursäkt för att slippa så kände jag att jag egentligen ville dit. Stress, stimm, snurr i hela kroppen. Vid 12 kravlade jag mig ur sängen och tvingade mig in i duschen, vad ska jag göra idag? Så stressad i kropp och själ. Bestämde mig ändå att, nej, detta skulle inte bli en skitdag.
Klädde mig i kläder som kändes smickrande, kände mig faktiskt helt ok i kroppen. Modet steg. Det ska nog gå bra, kanske tom någon frågar om jag gått ner i vikt, hoppas, hoppas.
Körde 1 timme och lyssnade på musik och sjöng med, kändes toppen. Glad och stolt över att jag kom iväg. Väl på plats gick jag några kvarter innan jag kom fram. I varje fönster granskade jag mig själv och modet sjönk för varje steg. Fan vad fet jag ser ut, varför valde jag denna toppen, ser ju så jävla tjock ut. Framme på utställningen träffade jag min kompis och hon såg strålande ut och jag kände mig sååå malplacerad. Hade ingenting att säga och hon hade inte riktigt tid med mig heller då nytt folk kom hela tiden. Varför kom jag hit, varför!!!! Så dök gamla gemensamma kompisar upp och det enda som fanns i min hjärna var hur smala och snygga de såg ut och att de tänkte att jag var fet. FET, FET , FET!!!
Rymde därifrån efter en liten stund, kunde inte vara kvar längre. In i närmsta butik och köpte glass. Det är ju ändå kört jag är fet ful och äcklig och kan lika gärna fortsätta så. FAN FAN FAN, jag som tom tagit med mig äpple och banan att äta i bilen just för att jag inte skulle bli hungrig, må dåligt och göra skit för mig. Jag vill ju inte äta frukt nu!!! Det fattar väl vem som helst. 200km/timmen i hjärnan, hjärtat pumpar som besatt och jag mår illa, känner av ångestsuget i magtrakten.Börjar planera hetsen inför resten av dan. Kör inom Burger King, handlar på ICA och kör hem.
Vill inte leva mer jag är en ovärdig människa som bara förstör mitt liv, jag har ingen respekt för mitt eget liv, jag vill bara att det ska ta slut.
Mår illa som fan, kommer äta mer och ska gå och kräkas, vill känna mig fri.
FANFANFANFAN
Hypertyreos
Sömnig
Ganska skönt med sådana här dagar/kvällar när det inte snurrar och surrar så mycket i skallen. Är trött och skall sova och sova länge imorgon. Så gott med lite långledigt. Höll på att fastna i sudokuträsken innan men vet hur stimmig jag blir så slutade när jag kände pulsen öka.
Sov gott och dröm sött.
"I'm in love with a fairytail"
Var på fest med kören igår vilket var jättekul, mkt sång, god mat och trevliga människor. Sen gick vi vidare till en bar och för första gången på ett tag så kände jag mig öppen för att vara lite tillgänglig och kunde möta mäns blickar och le. Och detta trots att jag var spik nykter. Nu menar jag inte att man måste dricka alkohol men det gör att iaf jag kan släppa lite på mitt kontrollbehov och slappna av lite. Kändes riktikg bra och gav mersmak eftersom jag iaf tror att det var ett par som spanade lite tillbaka. Var inne på SD idag för första gången på länge och hade faktiskt några meil. Det är bra om jag kan börja dejta lite igen för jag vet att det sporrar mig till att ta hand om min kropp bättre. Var ute och stavade idag för första gången sen förkylningen och det kändes riktigt bra. Körde lite styrketräning hemma också och då känns det ju ännu bättre.
De flesta dagar skriver jag gärna och girigt i min blogg. I dag på dan såg jag reprisen på melodifestivalen då jag missade den igår och jag var helt tagen och alldeles känslosam ffa när jag hörde Norges bidrag. Jag kände hur strupen drog sig samman och det började tåra sig i ögonen. Det var en sådan underbar känsla och jag ville bara få gråta ut och verkligen ta tillfället i akt och släppa taget. Gick tyvär inte så, men det var skönt den stund det varade och det fick mig att känna mig levande och känslosam för en stund. Efter det kände jag i kroppen vad jag ville skriva om idag och det var massor som bubblade upp. Men sen när jag varit inne på SD nu ikväll och skrivit till några så var det precis som om jag den känslosamma försvann och jag bara var ytlig. Hade inga ord att skriva i bloggen. Alldeles tom. Så jag gick ut och stavade en runda och nynnade på Norges låt och då kom det tillbaka igen. Så skönt, för det är ju den känslosamman jag jag försöker eftersträva hele tiden och då är varje verktyg viktigt.
Efterklok
Haft en underbar fredag med promenad på stranden och uteservering med goa kompisar ikväll. Längtar tills kroppen orkar ut och stava igen och längtar till gymmet (just nu iaf).
Sov gott och håll tummarna för Malena imorgon
identitet?
Har tappat mig själv någonstans på vägen, i samband med äs? struma? utbrändhet? En del av mig är borta och det gör mig så vilsen och förvirrad. Vet inte vem jag är, känner inte mig själv. Har ingen identitet, är ingenting, vart har min ryggrad tagit vägen.
Tack snälla ni som skriver kommentarer, det känns så skönt att få höra andras tankar och funderingar kring det jag skriver. Är inte van vid att få en sådan förståelse från andra som faktiskt kan förstå och kan dela med sig av sina egna erfarenheter.
Ska skynda ut i friska luften för att rasta vovven och ta med mig ett glas vatten och en liten Stilnoct, då ska jag nog kunna somna. Måste ju kunna vara pigg och allert på jobbet imorgon.
Krig
Gav i alla fall mig lite hopp och tro för tillfället :)
Puss på er alla underbara människor med eller utan valkar, shit vad vackra ni är.
Ganska bra faktiskt
Var på jobbet idag snurrig som attans men det gick ganska bra ändå, har ju faktiskt ganska underbara arbetskamrater och chefen är supergo för tillfället och då är allt toppen. Sen hemma efter bara köpt lite godis kom pappa på besök och hjälpt mig att installera vattenslang till kökskranen. Hade nog kunnat fixa det själv men fick känslan av att han gärna ville hjälpa mig. Och då fick han givetvis det, inte så att jag är bortskämd med det.
Nu ska jag äta en äggamacka och försöka bara äta en. Och sen är det ju Greys anatomi, en ganska bra dag faktiskt...
Svar till Pee och Lisa
Lisa frågade vad för typ av behandling jag fått och om jag provat antidepp. Från början när jag först fick hjälp mot bullimin för typ 10 år sedan så var det tradiotionell psykoterapi och de förhatliga matdagböckerna. Gick där i 2 år och mådde efter det ganska bra men så var jag också nykär och smal när jag avslutade terapin ;).
Den senaste omgången av terapi var mest inriktad till hur man förhåller sig i relationer till andra, gick hos henne i tre år bla under den tiden jag var utbränd. Vet väl inte egentligen vad jag tycker jag fått ut av det, står och stampar på samma ställe som när jag först bad om hjälp. Men som sagt så hjälpte hon mig genom utbrändheten.
Det som verkligen påverkat mig och som jag nog skulle vilja ta upp igen, det är basal kroppskännedom. Hade en underbar sjukgmnast som var knuten just till psyk och där kändes det som jag började närma mig något riktigt bra i min strävan efter att känna känslor.
Har blivit rek antidepp flera gånger genom åren men varit ganske restrektiv. Däremot när jag gick in i väggen för 2 år sedan började jag med Fluoxetin, vet inte om någon har erfarenhet av den men jag tyckte den gav en obehaglig effekt av att lägga locket på och det är det sista jag behöver, det gör jag så bra själv. Har dock funderat mycket på att kanske ta upp diskussionen med min läkare om att prova någon annan. Vad har ni för erfarenheter av det? Citolapram verkar ju populärt, är det någon med äs som provat det och tyckt det fungerat? Har ju även mina funderingar kring struman och störningen i seretoninhalten som sjukdomen medför.
På tal om det så var jag hos min läkare idag för min influensa som jag just nu dras med. Visade sig att jag har fått ett förkylningsvirus som satt sig på balansen. Jag fick iaf pratat med honom om struman och mina värden är bra och vi fick diskuterat om alla mina frågor och han var bara så bra och förstående och kommer skicka en remiss till en läkare som tydligen är proffs på sköldkörteln. Jippie! Tar kanske några år innan jag kommer dit men jag kanske kan få svar på mina frågor..Hoppas det inte tar flera år...
ÄS?
Funderar ofta på mitt liv med äs och ffa tidigare år då jag hade uttalad bullimi. Nuförtiden hetsar jag fortfarande men jag kompencerar inte så ofta. Jag orkar liksom inte det. Har jag inte någon äs längre då, tröstäter jag och är "bara" störd? Ibland känns det ändå som att jag jobbat så mkt med mig själv och även med åldern accepterat mig själv och min kropp mer så att därför väljer jag att inte kräkas. Problemet är bara att allt det jobbiga finns kvar när jag inte kräker. Ångesten, självföraktet och alla frågor finns kvar och får mig att sakta gå under. Det är fortfarande så att den enda "snabba" lösningen på det är att få kräkas. För då släpper allt, jag känner mig lätt och fri och ångesten är som bortblåst. JAG ÄR I KONTROLL!!!
Så egentligen har jag väl inte kommit så mycket längre i mitt jobb med att må bättre, visst jag kräks inte så ofta som förut men jag skäms fortfarande lika mycket över mig själv och tycker jag är äcklig. Hur är det möjligt att man själv kan tycka att man inte är någonting, att man inte finns, att man inte har något värde? Är det tragiskt eller bara patetiskt? Jag lutar åt det senare. Hur kan det vara möjligt att man efter att ha levt med sig själv i snart 33 år inte känner sig själv och kan avgöra vem man är och vad man står för. Vad man har för värde?
För ca 2 år sedan kom jag för första gången i mitt liv på riktigt i kontakt med önskan att inte vilja leva längre och började på allvar fundera på hur jag skulle kunna avlsluta mitt ovärdiga liv. Min högsta önskan var att jag skulle få cancer och få dö. Jag kunde inte förstå hur Gud kunde tillåta mig som inte var värdig att få leva få vara frisk. Jag som inte älskade någon. Medans andra människor som hade allt i världen att leva för, man, barn och livsglädje. Dem lät han lida och dö. Ofattbart. Jag började läsa Bibeln för att försöka hitta svaren och insåg där att Gud är en fruktansvärd gud som är allt annat än rättvis och god. Han är partisk, mutbar och självisk. Läser fortfarande Bibeln och har inte kommit till Nya Testamentet än och jag leter fortfarande efter den barmhärtige, rättvise och gode Gud som man blivit uppfostrad med.
Jag letade på internet efter möjligheter att själv avsluta mitt liv och letade samtidigt i Bibeln efter svar på vad som skulle hända mig om jag tog mtt eget liv, skulle jag fördömas? Det tragiska är att det var bristen på svar på den frågan och rädslan av att bli fördömd som till viss del bidrog till att jag aldrig tog det slutgiltiga steget. Inte tanken på min familj eller mina vänner inte ens mina djur utan rädslan av att bli fördömd och att inte ens i livet efter få ro.
Att börja fundera på att avsluta sitt liv är som att börja en ny drog, det är en väg ut, en möjlighet bort. Och den lockelsen försvinner aldrig. Man måste bara bestämma sig på vilken sida av tröskeln man ska stå på, om man skall välja livet eller inte. Just nu väljer jag livet, men jag stänger aldrig dörren, låter den stå på glänt.
Tack Malin
Tack Malin, du är definitivt ingen tant ;)
Mår illa
Och så är det då den jävla maten. Var tvungen att köra in till stan (i typ 40km/h) för att lämna tillbaka videofilmer, nej det heter ju dvd nu förtiden, ville ju inte få böter. Och sen skulle jag bara handla lite frukt.....Min no no no-food är bla kanelgrifflar och ballerinakex och vad tycker jag att jag faktiskt skulle kunna unna mig själv nu när jag är sjuk? Det är ju faktiskt lite synd om mig och jag har ju egentligen ingen aptit så jag kommer nog inte äta så mycket................SURE, alla dessa ursäkter för att få äta äta äta!!!!
1 påse gifflar, 1 ask chokladchipskakor, 1 påse naturgodis, 2 kycklingklubbor senare fan fan fan fan vad äcklig jag är. Alla mörka tankar kommer som ett brev på posten, är det konstigt att jag är singel när jag är så äcklig och hur ska någon någonsin tycka om mig när jag avskyr mig själv..... Mår så jävla illa både av maten och mitt jävla beteende. Saknar att prata med min terapeut som fan, har ständigt konversationer med henne i huvudet och förbereder mig för mina torsdagstimmar som inte existerar längre. Trots att jag eg inte tyckte att hon gav mig så mycket, men hon var/är en utomstående proffesionell person som man inte behövde vara rädd för att prata med om all skit, det var hennes jobb att lyssna.
ang hejhej
Och alla dessa frågor som man har som aldrig tycks få något svar, eller man är aldrig nöjd med de svar man får. Hur gör man för att hitta livsglädje och meningen md livet? Hur gör man för att känna att man passar in? Hur gör man för att vara sann mot sig själv? Har gått så många år i olika terapier och ändå kvarstår alltid dessa frågor utan svar. Och precis som hejhej skriver, kan det ligga någon annan psykologisk störning bakom som aldrig blir botad eller kommer till ytan pga att ätstörningen överskuggar den?
Vågar inte
Förkyld :(
Tillbaka i verkligheten igen
Var ett tag sen nu. Har varit på liten semestertur i vår vackra huvudstad. Stockholm är ju bara helt underbar, ffa när det är sol :).
Skulle åkt dit med min bästis men hon vart sjuk så jag fick åka allena :(. Inte riktigt vad som var tänkt. Men min syster bor ju där och jag skulle ändå bo hos henne en del. Så jag fick en underbar långhelg med systra mi. Härliga promenader, mkt god mat och gott vin och så en del shopping förståss. Hann tom med en tur ut i skärgårn. Det blev riktigt lyckat trots att T inte var med.
Det bästa var nog ändå att jag under helgen fick en dos motivation till att fortsätta i samma spår med mat som smakar gott i varje tugga och promenader. Så i måndags var det dags äntligen fick stavarna dammas av, har nog inte använt dem på 2 månader, och jag och hunden gav oss ut. Så härligt det var och vovven var själaglad att hans pigga matte var på G igen. Kändes så jäkla bra att vara på banan igen...
Är fortfarande bra och har vairt ute och stavat och styrketränat idag igen, har dock en liten oro i kroppen då jag känner en analkande förkylning på gång :(. Proppar i mig Echina gard och dricker massor av vatten. Vill verkligen inte bli dålig nu när jag funnit lite gaist i kroppen. Håll tummarna för att jag lyckas mota "Olle i grind".
På tal om något helt annat så var vi på bio och såg "Slumdog Millionaire". Så jäkla bra, helt underbar. Har du inte sett den så rekommenderar jag den starkt....
Nu ska jag försöka vila bort min förkylning och hoppas på att min stavrunda inte gjort det värre.