frokenlejon

Kände mig helt tom och slutkörd efter att ha skrivit färdigt gårdagens inlägg. Men det är ganska skönt att känna sig tom i skallen och bara njuta av solen.  Var säkert bra terapi.
Var på Jazzfestival igår och njöt av god musik i goda vänners sällskap och idag har jag varit hos föräldrarna och grattat mamma på mors dag. Hemma igen och planterar lite tomatplantor och ska sätta fötterna i ett vattenbad så att de kan få bi lite sommarfina. Till middag hägrar nypotatis med löksill och gräddfil. Mums.
Hoppas ni också har en skön dag i solen.

För ungefär två år sedan, närmare bestämt den 10 april 2007 fick jag diagnosen "blandade ångest- och depressionssymtom". Jag gick in i "väggen", var utbränd.
Varför då?
Förutom mina tidigare problem som spökat genom hela livet med äs, kontrollbehov och höga prestationskrav  så tror jag att grunden lades för ca  7 år sedan. Om ni inte orkar läsa bakgrunden (skriver den mest för min egen del, lite terapi) så skrolla till slutet då jag skriver om själva utbrändheten och den behandling jag fick.

För sju år sedan bröt jag och min senaste pojkvän upp, jag var helt förstörd och kände mig så totalt övergiven trots att jag inte trivdes i relationen och inte såg någon framtid ihop med honom. Genom hela vårt förhållande, som var på distans, hade jag svårt att veta var jag hade honom och visste inte vad han kände för mig. Han var inte den som visade så mkt känslor däremot var han otroligt intelligent och verbal och jag kunde inte prata med honom om mina, våra problem eller problem jag hade med honom utan att han totalt pratade sönder mig och det slutade alltid med att jag bad om ursäkt. Mitt självförtroende var inte så bra när han gjorde slut och det i kombination med att jag faktiskt aldrig tidigare blivit dumpad gjorde att jag tog vårat uppbrott jättehårt. Jag fick nästan panik och ville fly från allt. Flydde bort från min familj och de få vänner jag hade til en storstad för att börja om.
Började jobba på ett större företag där jag kom i konflikt med flera av dem som arbetat där i många år. De ville inte acceptera att jag hade erfarenheter och kunskaper från tidigare och jag blev utsatt för mobbning (har jag förstått nu efteråt), inget jag sa eller gjorde var bra och det snackades skit i korridorerna. Jag mådde bara sämre och sämre och isolerade mig allt mer  och ville bara därifrån. Fick mkt problem med magkatarrer och var deprimerad och givetvis så gjorde min gamla vän bulimin entré. Blev ordinerad antidepp av en läkare men det vågade jag inte börja med, fick remiss till anorexicenter. Började kolla efter andra jobb närmare där jag bodde innan. Ville dock inte ge upp utan försökte rycka upp mig, kom till AC och gick där i några veckor men jag var inte mottaglig för deras hjälp. Trivdes inte alls med deras metoder som nästan bara inriktade sig på matdagböcker och inte mycket till proffesionella samtal. Tiden gck och en dag blev jag uppkallad till en högre chef som ville berätta om att det snackades om mig och att folk uppfattade mig som bufflig, en besserwisser och polis med vassa armbågar och att jag borde tänka på det och dämpa mig lite. Där fick man för att man försökte stå upp för det man kunde och den man var. Nedslagen igen tog jag tag i på allvar att hitta annat jobb. Började dock i samband med detta få olika stress-symtom och det visade sig att jag hade struma. Inte läge att säga upp ett fast jobb då. Gick igenom allt med struman (se under inlägget Struma) vilket tog ungefär 1 år innan jag på nytt började söka nya jobb.

Fick ett jobb på ett mindre företag med 4 anställda och började där för ca 4 år sedan och flyttade då tillbaka till de gamla hemtrakterna och upp i skogen. Det nya jobbet verkade först toppen men ju längre tid jag var där desto struligare blev det. Mkt skitsnack om chefen och chefen snackade skit om de andra anställda. Ytterligare en ny person började arbeta där och vi jobbade jättebra ihop. Sen började det hända saker, först sades två upp (bla den nya tjejen), en annan tjej sade upp sig mitt i sin semester och det var allmänt kaos, jag var ensam kvar med chefen och massor att göra. Det kändes som om alla runt mig ljög hela tiden och jag vågade inte lita på någon. Allt detta hände inom ett halvår från det att jag började. Mådde inte bra alls och kände panik inför att behöva byta jobb igen. Började tappa livsglädjen och hade stora problem med maten. Gick till en underbar AT-läkare som verkligen gick igenom mig från topp till tå och som tog mig på allvar. Han skickade mig direkt till äs-teamet i stan och fick där prata med min gamla psykolog som tyckte att jag inte behövde vara kopplad till äs-teamet men rekommenderade ändå en kurator som hade erfarenhet av äs. Hennes terapi utgick ifrån relationsperspektiv och jag började gå hos henne 1 gång i veckan.
På jobbet  började 2 nya tjejer som båda verkade jättetrevliga. Det var ett tufft jobb att få det att fungera igen och mitt förtroende och min respekt för min chef var ordentligt naggat i kanten efter mkt lögner och dumheter. Men jag ville ju bara få lite lugn och ro i mitt liv. Livet kretsade väldigt mkt omkring jobbet och allt som hänt där. Tog ansvar för att allt och alla skulle fungera. Men så småningom kändes det som om det började lugna ner sig lite och inför julen-06 kändes det bättre även om jag inte släppt på mitt ansvarstagande. Hade koll på allt som hände och allt som alla gjorde, tog det som mitt ansvar att verksamheten skulle fungera. Min livsglädje hade dock fått sig en rejäl törn och jag hade svårt att hitta meningen med livet. Ingen passion, inget att leva för. Ytligt sett var allt bara bra, började umgås med nya vänner och det hände mkt. Svarta tankar började dock komma om att avsluta mitt lidande och  mitt liv. Och min terapeut var på mig om att känna känslor, inte vara så mkt i huvudet och intellektuallisera allt och att våga öppna mig mer för dem som fanns i min närhet och min familj.

Runt den här tiden börjar mitt minne bli allt suddigare, vet inte riktigt när var och hur saker hände. Kan mycket väl blanda ihop när i tiden saker skedde. Fick allt svårare att sova och hade jättesvårt att ta mig till jobbet på mornarna. Var i kontakt med en läkare på psyk och fick sömntabletter som inte hjälpte. Fick nästan panik när jag skulle träffa och umgås med folk. Hade jättesvårt med ljud och ljus, allt förstärktes och jag var jättetrött hela tiden.  Tappade kunskaper som jag visste satt i ryggraden och började får svårt med ord. Började fantisera om hur jag skulle ta mitt liv. En dag fick jag ett panikångestanfall i bilen. Jag fick svårt att andas och världen krympte, fick hjärtklappning och trodde jag skulle spy. Blev livrädd och fick verkligen panik.
En dag gick det bara inte längre. Jag hade inte sovit eller ätit ordentligt på flera veckor kanske månader och jag var helt utmattad och hade vansinning magkatarr. Jag kom helt enkelt inte upp ur sängen. Blev först sjukskriven 1 vecka och när den var slut och jag hade, kändes det som, sovit konstant och med ständig ångest så skulle jag köra till jobbet. Men det gick inte, jag hade inte förmågan att sätta mig i bilen och köra iväg. Fick total panikångest.
Blev sjukskriven och fick då ovanstående diagnos. Blev ordinerad antidepp(Fluoxetin) och började äta de trots att jag tyckte det var läskigt. Jag och min terapeut fortsatte jobbet med att få fram känslor och att känna och att öppna mig mer. Det jobb vi lagt det senaste året kändes som bortblåst och som att vara tillbaka på ruta ett. Fick stränga order om att "bara vara". Det svåraste som finns...
Min chef skickade en dag ett supergulligt sms med ett uppdrag till mig. Jag skulle lägga mig ner i gräset och ligga där stilla tillräckligt länge för att det skulle ta minst 30 minuter för gräset att resa sig igen när jag gick upp.
Gillade inte känslan som de antidepp gav, det kändes som om de lade locket på mina känslor ännu mer och det var ju precis det jag försökte jobba på att inte göra. Så efter ca 2 månader avslutade jag den behandlingen i samråd med min terapeut.
Efter någon eller några månader tyckte jag att nu fick det räcka och ville tillbaka och börja jobba eller iaf arbträna så smått, till Försäkringskassans stora förtjusning ( FK är ett helt kapitel för sig och deras sätt att hantera människor som behöver hjälp, men det orkar, vill jag inte gå in på nu). Hade så smått börjat klara av att sätta mig i bilen och köra till jobb och nästan in på gårdsplan utan att få panikångest. Tog mig till jobb ett par gånger och rasade tilbaka till ruta ett igen, det var alldeles för tidigt. Jag tog på mig allt ansvar igen och körde på.
Fick gå till en underbar sjukgymnast för att jobba med basal kroppskännedom. Skitsvårt men precis vad jag behövde. Började efterhand må bättre och kunde til hösten börja arbetsträna lite. Det gick långsamt framåt men det gick framåt och jag fick ett otroligt stöd av mina arbetskamrater och min chef. Av mina vänner var det några som inte pallade och som försvann men de som fanns kvar vet jag än idag att de är riktiga vänner. Började så småningom jobba lite igen, hela tiden med veckliga möten med min terapeut och sjukgymnast. Sömntabletterna började fungera för mig och jag hade alltid med mig mina ångestdämpande (atarax) för säkerhets skull. Tog totalt ca 1,5 år från det att jag blev sjukskriven tills att jag var tillbaka på heltid igen, på samma arbetsplats.
Har varit en fruktansvärt kämpig tid och och jag unnar ingen det samma. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jobbar fortfarande vidare. Det är inte så att det är över utan det är ett ständigt arbete med sig själv.

Jag tror att det som fick mig in i utbrändheten var mitt kontrollbehov, ansvarstagande, min osäkerhet och känsla av att det jag gör inte är bra nog därav en ständig strävan till att göra bättre/perfekt och ett missnöje med det jag gör. Min dåliga självkänsla spelade och spelar än en stor roll i mitt dåliga befinnande. Och att jag dessutom inte delade/delar med mig av mitt liv med någon. Jag höll den glada fasaden stenhårt. Sen vet jag inte hur mkt struman har spelat in men en del skulle jag ändå tro. Jag har om möjligt ännu svårare med min självkänsla och känslor sedan operationen och jag har tidigare inte varit så djupt nere i depression som efter sjukdomen. Vet ju att seretoninbalansen rubbas och den styr ju lyckokänslor etc. Hade kanske hamnat här ändå, vem vet?

Den behandling jag fått och som jag  själv upplever har hjälpt mig allra bäst är arbetet med basal kroppskännedom, till viss del samtalsterapin men kanske en annan form av terapi hade hjälpt mig bättre, mediciner i form av insomningstabletter (stilnoct) och ångestdämpande (atarax). Men det som varit oslagbart i min väg till att må bättre är mina underbara djur, mina arbetskamarater , skogen och naturen och mina vänner i den mån jag släppt in dem.

Tror inte det finns EN rätt väg att gå när man blir utbränd utan behandlingen måste anpassas individuellt och utefter vad som gjort att man hamnat där.

Det jag kan råda alla som mår dåligt oavsett av vad så är det att försöka vara sann mot sig själv och verkligen lyssna på sig själv. Våga säga nej och lita på att andra klarar det ändå, det gör de. Våga vara öppen mot sin familj och/eller vänner. Dela med sig av allt både gott och ont. Man är ingen god vän om man alltid bara finns där för andra men inte låter andra finnas där för en själv.
Och sist men inte minst; andas frisk luft! Gå ut i skogen och sätt dig på en stubbe, eller gå ner till stranden och sätt dig på en sten och bara andas och känn hur luften fyller hela dig. Det är mitt allra bästa vadagstips, andas och känn efter.

Kram på alla som orkat lyssna/läsa

Efter denna, ursäkta uttrycket men, jävla vecka så är det sååå skönt att det är helg. I min värld när jag mår skit förfaller allt runt omkring mig, jag diskar inte, städar inte, promenerar inte. Tar helt enkelt inte hand om varken mig eller min hund och disken som växer och vovvens bedjande ögon får mig ju bara att må ännu sämre. Men så nu ikväll hände nått, jag var bara tvungen att kravla mig ur soffan och sätta mig i trägårn och andas frisk lukt ett tag. Såg hur gräset behövde klippas och ogräset rensas och av någon härlig anledning fick det mig bara att känna mig lugn och sugen på att påta i helgen. Började med att röja inne och ta disken och sen klippa gräset. Så jäkla skönt och nu sitter jag och njuter med ett glas rött och har avnjutit färska räkor med aioli. Sååå gott. Glömt är all skit jag ätit innan i vekcan och idag, räkorna var goooda. Hoppas på bra väder i helgen och tid över så att jag kan få min fingrar lite jordiga.

Blev bjuden på en midsommarfest idag!!! Jippie!! Samma ångest varje år vid nyår och midsommar. Även om jag har vänner och några nära sådana så har jag aldrig varit en självklar gäst när det gäller att fira dessa högtiderna. Har försökt få hit dem vid tillfällen men då har de redan varit uppbokade. Det var bra när jag jobbade skift, då kunde jag ta de passen om jag inte var bjuden någonstans.
Varje år tänker jag att jag vill inte utstå förödmjukelsen att säga att jag inte är bjuden någonstans utan jag planerar att fly fältet och gömma mig uppe i skogen med vovven hela kvällen. Så patetiskt egentligen.

Rädd för denna veckan som gått, haft lite väl mycket jobbiga tankar och beteende. Så jäkla rädd att hamna i utbrändhetens klor igen. Känner så väl igen känslan av att inte orka/vilja gå upp ur sängen, inte vilja träffa folk, inte vilja gå till jobbet. På kvällarna gör jag upp stora planer på hur jag ska ta tag i mitt liv, ringa min läkare, ta upp kontakten med min sjukgymnast etc men så kommer morgonen och så är allt det jag skulle säga som bortblåst och jag kan inte motivera till varför jag skulle behöva hjälp, vet inte hur jag ska uttrycka mig. Skirver ner allt på kvällen och förkastar det på morgonen, jeg överdriver nog, just nu känns det ju inte så.....

Borde och vill bli peppad och inspirerad när jag läser alla er andras bloggar om äs och om hur ni kämpar och sliter för att ha en bra dag och för att på sikt bli friska. Men just nu blir jag inte det, mår bara sämre av det och känner mig så misslyckad som inte har den gaisten och viljan, vill bara ge upp. Ledsen att jag känner så... Och ändå vet jag ju att ni alla har eller har haft sämre och jobbiga dagar.
Kram på er alla

Som jag skrivit tidigare har jag väldigt svårt med känslor, att känna och uttrycka känslor. Gråter i stort sett aldrig, kan inte skratta utan att tvivla på om jag verkligen kände mig glad och att uttrycka ilska är jättejobbigt, det förtrycker jag med alla medel. Men när det kommer till mat då handlar det endast om känslor och inget annat. Funderar alltid på vad jag är sugen på eller vad jag känner för och följer det oftast även i hets även om det då inte smakar gott längre.

Känner mig ofta som en lögnare som antingen förstorar eller förminskar mina känslor och mina uttryck. Blir allt som oftast fel och jag ångrar och grubblar konstant om hur jag har hanterat olika situationer.
Är så förvirrad och vilsen i vem jag är.

Det är väl märkligt vad man kan inbilla och intala sig själv. När jag körde från jobbet lyckades jag tycka synd om mig själv för att jag jobbat över och tyckte att jag förtjänade McDonalds och fantiserade om vad jag var sugen på. Sen fortsatte det av bara farten, tyckte jag förtjänade McDonalds och allt annat jag var sugen på och klart att jag inte skulle må dåligt av det.....
Att man är en så duktig lögnare inte bara gentemot omgivningen utan även mot sig själv.

Tack för alla fina kommentarer och allt stöd. Grete tack för dina pushande ord. Finns en Ätstörningsenhet här i stan som jag varit inblandad med tidigare för många år sedan. Har även gått i samtalsterapi i tre år för inte så länge sedan men där kändes det inte som jag togs på allvar när det gällde äs och jag har börjat tvivla mkt mer på mig själv efter det ang om jag har äs, om jag verkligen vil bli frisk från äs etc. Skulle gärna prova KBT eller gruppterapi men vet inte, funderat på antidepp, men vet inte........VET INTE!!!!

Tom. Tom i magen, tom i huvudet men samtidigt så full av äckelkänslor och ledsamhet inför mig själv och det värsta av allt en liten(inte så liten egentligen) stolt och lycklig känsla av att två dagar i rad kräkts efter rälig (bra skånskt ord) hets, eller hets vet jag inte överätning snarare. Kan inte ge mig den tillfredställelsen att ens kalla det en hets. Då hade det på något sätt varit ok med mitt beteende. Då hade jag kunnat tillskriva det bullimin. Men skämmas skall jag för att jag är en sådan ynklig person som inte gör något åt mitt liv, tar inte tag i träning och god diet. Hur svårt kan det va? Har kanske inte ens äs längre, bara jäkligt dåligt karaktär. Ont i halsen ont i huvudet och ont i själen och hoppas att jag imorgon skall kunna skippa ätandet och bara kräkas....Hur sjukt är det inte?
Vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp, känner mig så hopplös och äcklig.

Fördelen med att vara social och träffa människor är att jag får motivation till att träna och ta hand om mig själv bättre, nackdelen är all ångest innan. Haft en riktigt trevlig dag, blev inte så mkt fylla som jag befarat och vädret har varit toppen. Märker som vanligt att jag gärna dras till att prata med dem som är ca 10 år äldre än jag snarare än att prata med dem som är jämngamla. Tycker ofta de är för högljudda och tillgjorda. Lite snurrig i bollen och helt slut i kroppen, anar att jag kommer ha en grym träningsvärk imorgon efter allt cyklande idag.
Avslutar ändå dagen betydligt mer positivt än som den började.
Sov gott och dröm sött
Kram

Fan, nu brast det. Var ute i trägårn och vovven blev arg på grannens hund och rusade ut och gjorde så att jag fick gräsklipparen i huvudet. Gjorde skit ont och jag blev så jävla förbannad och kände hur alla fördämningarna brast. Lät all skit gå ut över min stackars hund som inte fattade ett skit varför hans matte gormade och skrek. Ville bara kasta eller slå på något och få ut all ilska. Tänk om jag någon dag inte har mina spärrar kvar och låter det gå ut över min fina goa hund. Jätterädd för det. Har så dåligt samvete nu och vill be honom om ursäkt men hur får man en hund att förstå?

Tack Grete för din kommentar, skönt att höra att man inte är själv om att inte alltid stå upp för den man är. Försöker precis som du att inte tacka ja direkt utan återkomma när jag fått känna efter lite. Men det är precis som att jag kräver av mig själv att jag ska vara mer social än vad jag egentligen är och tycker då att det är klart att jag ska hänga på det blir säkert kul men sen när det börjar närma sig så kommer ångesten smygande och jag ångrar mitt beslut. Vet inte hur många gånger jag tackat ja till saker för att sedan ångra mig dan innan och har någon dålig ursäkt för att slippa. Eller så handlar det återigen om min dåliga självkänsla, att jag inte har koll på vem jag är och vad jag vill.

Har inte ätit ordentlig mat på två dagar utan min kropp har fått itryckt sig endast en diet av kakor, glass, godis, nötter och ost i mängder. Min mage är så inte glad på mig just nu och jag mår illa som faan, kan inte skita och känner magkatarren närma sig. Hur kan man vara så elak mot sin enda egna kropp???

Vill inte prata om gårdagen än hellre skriva om den. Åt inte mer och kräktes ej, men mår jag bättre för det? Nej! Har ätit resterna idag istället och mår illa som fan. Känner mig på ett jävla humör och vill ingenting. Har sedan tidigare tackat ja till en festlighet vi ska ha imorgon med dem som bor runt omkring här. Varför tackar jag ja när jag vet att jag egentligen inte vill? Det blir mkt fylla och massor med människor... Gillar inte när det blir mkt folk. Har funderat hela veckan på hur jag ska kunna dra mig ur utan att komma på ett tillräckligt giltligt skäl. Hade ju lätt kunnat ljuga för det är jag bra på men då innebär det att jag måste vara någon annastans än hemma och det vill jag inte. Vill bara ligga i min säng och inte röra mig ur fläcken.  Jaf tackar ja till saker för att jag tror att det förväntas av mig, så dumt så dumt, men jag är fortfarande den lilla flickan som vill bli accepterad och omtyckt av alla även om det innebär att jag gör saker jag inte vill.

Är det någon där ute som lider av hypertyreos och som har en blogg? Hur påverkar det dig, vad för behandling har du valt? Har du också en bakrund med äs eller utbrändhet?

Det är ju ffa hetsen som gör att jag tappar mig själv. Det vet jag ju egentligen men det tål att upprepas för mig själv så kanske jag kan komma ihåg det någon gång innan jag börajr äta. Jag blir helt tom inombords fast full av mat och äckelkänslor och uppgivenhet.

Haft en underbar fredag med promenad på stranden och uteservering med goa kompisar ikväll. Längtar tills kroppen orkar ut och stava igen och längtar till gymmet (just nu iaf).

Sov gott och håll tummarna för Malena imorgon

Klockan är halv ett och jag sitter i soffan och förmår mig ej att gå och lägga mig. Har haft en lindrig hets (om man nu kan ha det) och har inte vågat gå upp ur soffan av rädsla för att gå och kräkas. Därav sitter jag här än. Blickstilla

Har tappat mig själv någonstans på vägen, i samband med äs? struma? utbrändhet? En del av mig är borta och det gör mig så vilsen och förvirrad. Vet inte vem jag är, känner inte mig själv. Har ingen identitet, är ingenting, vart har min ryggrad tagit vägen.

Tack snälla ni som skriver kommentarer, det känns så skönt att få höra andras tankar och funderingar kring det jag skriver. Är inte van vid att få en sådan förståelse från andra som faktiskt kan förstå och kan dela med sig av sina egna erfarenheter.

Ska skynda ut i friska luften för att rasta vovven och ta med mig ett glas vatten och en liten Stilnoct, då ska jag nog kunna somna. Måste ju kunna vara pigg och allert på jobbet imorgon.

Precis sett Greys Anatomy, och så sa de i slutet något som är så jäkla sant som jag tänkte att jag måste bara dela med mig av. Ffa till alla oss som ständigt kämpar för att bli kvitt äs. Vet att, jag tror det var Malin eller någon annan klok som sa att man inte ska se det som att man krigar mot äs. Men det som sas på GA var att dagens misslyckande skall ses som ett förlorat slag  idag, imorgon kan man vinna kriget. Eller nåt liknande. Dagens misslyckande, hets, laxerande, kräkning, ångest gör inte att man imorgon inte vinner över demonerna. "Todays lost battle doesen´t meen you can´t win the war tomorrow".
Gav i alla fall mig lite hopp och tro för tillfället :)
Puss på er alla underbara människor med eller utan valkar, shit vad vackra ni är.

Kollade Melodifestivalen igår och Malenas fantastiska framträdande. Det är ju sååå underbart med musik och opera. Måste unna mig att gå på det oftare. Känner riktigt hur kroppen vibrerar av känslor och jag får en klump i magen. Såg programmet om Malena innan och fick höra några underbara toner och bitar ur arior (heter det så?). Tänk om det fanns sångterapi, det skulle passa mig perfekt tror jag. Sjunger i kör men det är inte riktigt samma sak, men ger ändå en hel del. Blir alldeles tårögd av vacker musik. Tänk att ha den talangen och förmågan att förmedla känslor via musik. Vi  hade ett framträdande med kören förra veckan och skulle bla sjunga "Aldrig ska jag sluta älska dig" av Jonas Gardell. Gillar texten skarpt. Blev tillfrågad om jag ville sjunga solot på den men det skulle jag aldrig klara, jag hade brytit ihop totalt. Jag känner igen mig så i texten och tänk om någon ändå skulle vilja ha mig. Tänk om.....

Var på jobbet idag snurrig som attans men det gick ganska bra ändå, har ju faktiskt ganska underbara arbetskamrater och chefen är supergo för tillfället och då är allt toppen. Sen hemma efter bara köpt lite godis kom pappa på besök och hjälpt mig att installera vattenslang till kökskranen. Hade nog kunnat fixa det själv men fick känslan av att han gärna ville hjälpa mig. Och då fick han givetvis det, inte så att jag är bortskämd med det.

Nu ska jag äta en äggamacka och försöka bara äta en. Och sen är det ju Greys anatomi, en ganska bra dag faktiskt...

Fick en fråga av Pee för ett tag sedan om jag hade någon att prata med när det är som jobbigast. Och det är väl just det, jag har ju inte det, jag tillåter mig inte att släppa in någon. Jag kan rent intellektuellt prata med min bästis och berätta saker men inte när jag är som mest känsomässigt skör. Det har jag svårt att tillåta mig vara även när jag är själv, eller tillåta jag gör inget medvetet val. Jag jobbar som ett djur med just detta att våga släppa taget om känslorna och våga släppa in andra. Har blivit mkt bättre men långtifrån bra än. Är fortfarande så vansinnigt rädd för att bli besviken än en gång.

Lisa frågade vad för typ av behandling jag fått och om jag provat antidepp. Från början när jag först fick hjälp mot bullimin för typ 10 år sedan så var det tradiotionell psykoterapi och de förhatliga matdagböckerna. Gick där i 2 år och mådde efter det ganska bra men så var jag också nykär och smal när jag avslutade terapin ;).
Den senaste omgången av terapi var mest inriktad till hur man förhåller sig i relationer till andra, gick hos henne i tre år bla under den tiden jag var utbränd. Vet väl inte egentligen vad jag tycker jag fått ut av det, står och stampar på samma ställe som när jag först bad om hjälp. Men som sagt så hjälpte hon mig genom utbrändheten.
Det som verkligen påverkat mig och som jag nog skulle vilja ta upp igen, det är basal kroppskännedom. Hade en underbar sjukgmnast som var knuten just till psyk och där kändes det som jag började närma mig något riktigt bra i min strävan efter att känna känslor.
Har blivit rek antidepp flera gånger genom åren men varit ganske restrektiv. Däremot när jag gick in i väggen för 2 år sedan började jag med Fluoxetin, vet inte om någon har erfarenhet av den men jag tyckte den gav en obehaglig effekt av att lägga locket på och det är det sista jag behöver, det gör jag så bra själv. Har dock funderat mycket på att kanske ta upp diskussionen med min läkare om att prova någon annan. Vad har ni för erfarenheter av det? Citolapram verkar ju populärt, är det någon med äs som provat det och tyckt det fungerat? Har ju även mina funderingar kring struman och störningen i seretoninhalten som sjukdomen medför.

På tal om det så var jag hos min läkare idag för min influensa som jag just nu dras med. Visade sig att jag har fått ett förkylningsvirus som satt sig på balansen. Jag fick iaf pratat med honom om struman och mina värden är bra och vi fick diskuterat om alla mina frågor och han var bara så bra och förstående och kommer skicka en remiss till en läkare som tydligen är proffs på sköldkörteln. Jippie! Tar kanske några år innan jag kommer dit men jag kanske kan få svar på mina frågor..Hoppas det inte tar flera år...

Hade så mkt tankar som for alldeles nyss, skulle bara byta lakan så skulle jag skriva av mig och nu är allt som bortblåst. Skit också, kände att jag behövde få ner det på pränt. Det är som att tankarna och känslorna rusar i 200km/h och om jag inte skriver ner dem tillräckligt fort så är de borta igen.

Funderar ofta på mitt liv med äs och ffa tidigare år då jag hade uttalad bullimi. Nuförtiden hetsar jag fortfarande men jag kompencerar inte så ofta. Jag orkar liksom inte det. Har jag inte någon äs längre då, tröstäter jag och är "bara" störd? Ibland känns det ändå som att jag jobbat så mkt med mig själv och även med åldern accepterat mig själv och min kropp mer så att därför väljer jag att inte kräkas. Problemet är bara att allt det jobbiga finns kvar när jag inte kräker. Ångesten, självföraktet och alla frågor finns kvar och får mig att sakta gå under. Det är fortfarande så att den enda "snabba" lösningen på det är att få kräkas. För då släpper allt, jag känner mig lätt och fri och ångesten är som bortblåst. JAG ÄR I KONTROLL!!!
Så egentligen har jag väl inte kommit så mycket längre i mitt jobb med att må bättre, visst jag kräks inte så ofta som förut men jag skäms fortfarande lika mycket över mig själv och tycker jag är äcklig. Hur är det möjligt att man själv kan tycka att man inte är någonting, att man inte finns, att man inte har något värde? Är det tragiskt eller bara patetiskt? Jag lutar åt det senare. Hur kan det vara möjligt att man efter att ha levt med sig själv i snart 33 år inte känner sig själv och kan avgöra vem man är och vad man står för. Vad man har för värde?

För ca 2 år sedan kom jag för första gången i mitt liv på riktigt i kontakt med önskan att inte vilja leva längre och började på allvar fundera på hur jag skulle kunna avlsluta mitt ovärdiga liv. Min högsta önskan var att jag skulle få cancer och få dö. Jag kunde inte förstå hur Gud kunde tillåta mig som inte var värdig att få leva få vara frisk. Jag som inte älskade någon. Medans andra människor som hade allt i världen att leva för, man, barn och livsglädje. Dem lät han lida och dö. Ofattbart. Jag började läsa Bibeln för att försöka hitta svaren och insåg där att Gud är en fruktansvärd gud som är allt annat än rättvis och god. Han är partisk, mutbar och självisk. Läser fortfarande Bibeln och har inte kommit till Nya Testamentet än och jag leter fortfarande efter den barmhärtige, rättvise och gode Gud som man blivit uppfostrad med.
Jag letade på internet efter möjligheter att själv avsluta mitt liv och letade samtidigt i Bibeln efter svar på vad som skulle hända mig om jag tog mtt eget liv, skulle jag fördömas? Det tragiska är att det var bristen på svar på den frågan och rädslan av att bli fördömd  som till viss del bidrog till att jag aldrig tog det slutgiltiga steget. Inte tanken på min familj eller mina vänner inte ens mina djur utan rädslan av att bli fördömd och att inte ens i livet efter få ro.

Att börja fundera på att avsluta sitt liv är som att börja en ny drog, det är en väg ut, en möjlighet bort. Och den lockelsen försvinner aldrig. Man måste bara bestämma sig på vilken sida av tröskeln man ska stå på, om man skall välja livet eller inte. Just nu väljer jag livet, men jag stänger aldrig dörren, låter den stå på glänt.

Så mycket skit som snurrar i min hjärna och så läser jag din blogg och känner ljuset och den positiva energin i dina ord om din resa med din son. Det ger mig inspiration och jag glömmer bort illamåendet för en stund och kan fantisera mig bort till frisk luft och glädje.
Tack Malin, du är definitivt ingen tant ;)

Skit också. Är fortfarande dålig med nån typ av influensa/förkylning, alldeles yr, trött och täppt. Kanske lite bättre idag, eller? Vet inte riktigt, har precis varit ute en liten liten runda med vovve och kise. Den brukar normalt ta 10 minuter, bara runt hästhagarna, men idag tog den iaf det dubbla och jag är helt slut och snurrig i skallen. Ska nog inte jobba imorn heller utan ta mig till farbror doktorn. Nu har jag ju ändå vilat i 4 dagar och det blir inte mkt bättre. Kan det vara svininfluensan? Skrattar lite åt mig själv när jag skriver det men man vet ju faktiskt inte, jag var ju ändå i Stockholm förra helgen.

Och så är det då den jävla maten. Var tvungen att köra in till stan (i typ 40km/h) för att lämna tillbaka videofilmer, nej det heter ju dvd nu förtiden, ville ju inte få böter. Och sen skulle jag bara handla lite frukt.....Min no no no-food är bla kanelgrifflar och ballerinakex och vad tycker jag att jag faktiskt skulle kunna unna mig själv nu när jag är sjuk? Det är ju faktiskt lite synd om mig och jag har ju egentligen ingen aptit så jag kommer nog inte äta så mycket................SURE, alla dessa ursäkter för att få äta äta äta!!!!
1 påse gifflar, 1 ask chokladchipskakor, 1 påse naturgodis, 2 kycklingklubbor senare fan fan fan fan vad äcklig jag är. Alla mörka tankar kommer som ett brev på posten, är det konstigt att jag är singel när jag är så äcklig och hur ska någon någonsin tycka om mig när jag avskyr mig själv..... Mår så jävla illa både av maten och mitt jävla beteende. Saknar att prata med min terapeut som fan, har ständigt konversationer med henne i huvudet och förbereder mig för mina torsdagstimmar som inte existerar längre. Trots att jag eg inte tyckte att hon gav mig så mycket, men hon var/är en utomstående proffesionell person som man inte behövde vara rädd för att prata med om all skit, det var hennes jobb att lyssna.

Har precis läst en kommenter i "tant Malins" blogg  från Hejhej. Så mycket ångest  det hon/han skriver utstrålar och oj vad jag känner igen mig. Det är väl märkligt att det ska vara så svårt att förstå att det finns andra med samma demoner och mörker som en själv. Skrämmande men samtidigt lite skönt att man inte är ensam.
Och alla dessa frågor som man har som aldrig tycks få något svar, eller man är aldrig nöjd med de svar man får. Hur gör man för att hitta livsglädje och meningen md livet? Hur gör man för att känna att man passar in? Hur gör man för att vara sann mot sig själv? Har gått så många år i olika terapier och ändå kvarstår alltid dessa frågor utan svar. Och precis som hejhej skriver, kan det ligga någon annan psykologisk störning bakom som aldrig blir botad eller kommer till ytan pga att ätstörningen överskuggar den?

Shit, ligger i sängen och känner att jag börjar bli hungrig men vågar inte gå upp och äta innan jag har en plan klar. Om jag börjar med att gå in i duschen och duscha bort alla äckliga bacillusker, sen klä på mig, bädda sängen, efter det gå och hämta tidningen så att vovven får kissa av sig, därefter diska veckans disk (äckligt) och sen får jag äta. Och sen ska jag inte sätta mig framför tv´n och fortsätta äta........Det kan fungera. Har som plan att också så sakteliga städa av hemma och INTE sätta på tv´n.

Bidde förkyld i alla fall, skit också. Ligger hemma med världens huvudvärk och en näsa som rinner och är livrädd för att börja äta. Varför ska det behöva vara så här? Hade verkligen behövt få vara frisk nu så att jag kunde städa hemma och fortsätta min positiva riktning. Inte så att jag gett upp, än så länge är jag starkare i min vilja att fortsätta än min vilja att ge upp. Men rädslan finns där, en fanns där inte tidigare i veckan. Det kräver så mycket mer ork och planering att inte falla dit när jag är sjuk. Själv har jag aldrig råkat ut för att inte kunna äta när jag blir sjuk. Äter även om jag inte är sugen eller hungrig. Skall inte falla dit denna gång.

Hej!
Var ett tag sen nu. Har varit på liten semestertur i vår vackra huvudstad. Stockholm är ju bara helt underbar, ffa när det är sol :).
Skulle åkt dit med min bästis men hon vart sjuk så jag fick åka allena :(. Inte riktigt vad som var tänkt. Men min syster bor ju där och jag skulle ändå bo hos henne en del. Så jag fick en underbar långhelg med systra mi. Härliga promenader, mkt god mat och gott vin och så en del shopping förståss. Hann tom med en tur ut i skärgårn. Det blev riktigt lyckat trots att T inte var med.
Det bästa var nog ändå att jag under helgen fick en dos motivation till att fortsätta i samma spår med mat som smakar gott i varje tugga och promenader. Så i måndags var det dags äntligen fick stavarna dammas av, har nog inte använt dem på 2 månader, och jag och hunden gav oss ut. Så härligt det var och vovven var själaglad att hans pigga matte var på G igen. Kändes så jäkla bra att vara på banan igen...
Är fortfarande bra och har vairt ute och stavat och styrketränat idag igen, har dock en liten oro i kroppen då jag känner en analkande förkylning på gång :(. Proppar i mig Echina gard och dricker massor av vatten. Vill verkligen inte bli dålig nu när jag funnit lite gaist i kroppen. Håll tummarna för att jag lyckas mota "Olle i grind".

På tal om något helt annat så var vi på bio och såg "Slumdog Millionaire". Så jäkla bra, helt underbar. Har du inte sett den så rekommenderar jag den starkt....

Nu ska jag försöka vila bort min förkylning och hoppas på att min stavrunda inte gjort det värre.