ÄS?

Hade så mkt tankar som for alldeles nyss, skulle bara byta lakan så skulle jag skriva av mig och nu är allt som bortblåst. Skit också, kände att jag behövde få ner det på pränt. Det är som att tankarna och känslorna rusar i 200km/h och om jag inte skriver ner dem tillräckligt fort så är de borta igen.

Funderar ofta på mitt liv med äs och ffa tidigare år då jag hade uttalad bullimi. Nuförtiden hetsar jag fortfarande men jag kompencerar inte så ofta. Jag orkar liksom inte det. Har jag inte någon äs längre då, tröstäter jag och är "bara" störd? Ibland känns det ändå som att jag jobbat så mkt med mig själv och även med åldern accepterat mig själv och min kropp mer så att därför väljer jag att inte kräkas. Problemet är bara att allt det jobbiga finns kvar när jag inte kräker. Ångesten, självföraktet och alla frågor finns kvar och får mig att sakta gå under. Det är fortfarande så att den enda "snabba" lösningen på det är att få kräkas. För då släpper allt, jag känner mig lätt och fri och ångesten är som bortblåst. JAG ÄR I KONTROLL!!!
Så egentligen har jag väl inte kommit så mycket längre i mitt jobb med att må bättre, visst jag kräks inte så ofta som förut men jag skäms fortfarande lika mycket över mig själv och tycker jag är äcklig. Hur är det möjligt att man själv kan tycka att man inte är någonting, att man inte finns, att man inte har något värde? Är det tragiskt eller bara patetiskt? Jag lutar åt det senare. Hur kan det vara möjligt att man efter att ha levt med sig själv i snart 33 år inte känner sig själv och kan avgöra vem man är och vad man står för. Vad man har för värde?

För ca 2 år sedan kom jag för första gången i mitt liv på riktigt i kontakt med önskan att inte vilja leva längre och började på allvar fundera på hur jag skulle kunna avlsluta mitt ovärdiga liv. Min högsta önskan var att jag skulle få cancer och få dö. Jag kunde inte förstå hur Gud kunde tillåta mig som inte var värdig att få leva få vara frisk. Jag som inte älskade någon. Medans andra människor som hade allt i världen att leva för, man, barn och livsglädje. Dem lät han lida och dö. Ofattbart. Jag började läsa Bibeln för att försöka hitta svaren och insåg där att Gud är en fruktansvärd gud som är allt annat än rättvis och god. Han är partisk, mutbar och självisk. Läser fortfarande Bibeln och har inte kommit till Nya Testamentet än och jag leter fortfarande efter den barmhärtige, rättvise och gode Gud som man blivit uppfostrad med.
Jag letade på internet efter möjligheter att själv avsluta mitt liv och letade samtidigt i Bibeln efter svar på vad som skulle hända mig om jag tog mtt eget liv, skulle jag fördömas? Det tragiska är att det var bristen på svar på den frågan och rädslan av att bli fördömd  som till viss del bidrog till att jag aldrig tog det slutgiltiga steget. Inte tanken på min familj eller mina vänner inte ens mina djur utan rädslan av att bli fördömd och att inte ens i livet efter få ro.

Att börja fundera på att avsluta sitt liv är som att börja en ny drog, det är en väg ut, en möjlighet bort. Och den lockelsen försvinner aldrig. Man måste bara bestämma sig på vilken sida av tröskeln man ska stå på, om man skall välja livet eller inte. Just nu väljer jag livet, men jag stänger aldrig dörren, låter den stå på glänt.

Kommentarer
Postat av: lisa

Hej!

Det låter ungefär som mina problem det sista året. Hetsen är kvar men orken till att kompensera är som bortblåst. Det är nästan som att man straffar sig själv genom att inte göra något åt efter en hetsattack. Hoppas du förstår vad jag menar.

Vad för hjälp har du fått? Ätit antidepresiv medecin?

Jag trodde aldrig jag skulle släppa mitt självhat och självförakt. Visst, jag har massor kvar men samtidigt har jag komit oerhört långt på vägen. Detta med hjälp av KBT på en ätstörningsmottagning. Jag har gått i gruppbehandlningar osv.



lättare sagt än gjort men jag tycker du skallsläppa din åldersnojja. Du skall försöka ha roligt. Roligt för din egen skull. Kan du säga något som du tycker är roligt?

Kramar

2009-05-12 @ 07:35:20
URL: http://atstorningsfriskajagbli.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0