I väntans tider

Gravid :)
Ja en lite bebis e på gång snart, väldigt snart, bara 7 v kvar och mkt som snurrar i huvudet. Har gått ner till 50% på jobb och känner att det borde jag gjort för länge sedan.

Min man har åkt på jobbresa och blir borta en hel vecka. Har haft ett helvete rent ut sagt så kanske bra att vi får vara ifrån varandra ett tag även om det just nu känns väldigt tomt och jag saknar honom.

Är nere på 75 mg Lamotrigin och tanken är att jag ska sluta med den helt innan bebis kommer så jag kan amma utan att det påverkar hen. Inte helt lätt att sluta med en medicin som hjälpt så mkt och mkt rädsla inför vad som skall komma.
Det som oroar mest är just tankar på min mentala hälsa och hur jag kommer må även efter, så rädd att jag ska hamna i en förlossningsdepression eller i värsta fall psykos. Försöker förbereda mig så mkt jag kan med hjälp av psyk och mödravården. Särskilt eftersom jag och min älskade har det tufft och jag inte riktigt vet var jag har honom eller oss alla dagar.


Över tolv och väntar på att dagen ska börja

Klockan är över tolv och jag sitter och väntar på att min älskling ska komma upp. Är ok att han idag, första dan på semestern, får lov att sova ut utan att jag väcker honom.Men känns som dagen inte riktigt börjar förrän han kommer upp.

Sitter i köket och lyssnar på P3 och tittar på fåglarna vid fågelbordet samtidigt som jag letar efter smarrigt julgodis. Känns riktigt mysigt och rofyllt.

Mår ganska bra och har tillsvidare stannat på 150 mg Lamotrigin. Visst känner jag också av julstressen och att vi har mycket på jobb men försöker känna efter om det faktiskt är ok att bli stressad och orolig som alla andra kan bli. Helst skulle jag ju vilja ha en fullständigt lugn och trygg tillvaro utan någon oro eller stress men så ser ju inte livet ut.
Blev lite nojjig när jag lästa på nyheterna om en tjej som ätit medicin mot EP och bipolaritet som fått ett gravt handikappat barn och vill varna för det. Men det visade sig att det var medicinen valporat så det ska inte vara samma fara med Lamotriginet.
 
Jobbar mån och tis sen är jag ledig till efter nyår vilket ska bli jätteskönt känner att jag är sliten efter alla turer under hösten.

Lugnare

Det har lugnat sig. Pratat med bla en läkare på mödravårdskliniken som absolut tyckte jag kunde äta Lamotrigin iaf 200 mg då hon har många patienter, epilepsipatienter, som äter det. Kändes så bra och en tung sten släppte från mitt hjärta. Även ST-läkaren hade ändrat åsikt och tyckte jag skulle höja igen.
INTE så glad på honom men känns ändå skönt att alla är överens. Tror bara vetskapen av det gjorde att jag mått bättre. Ökar Lamotriginen så sakteliga igen, uppe i 150 mg nu och mår ok, tänkte prova ligga kvar där och se om jag kanske tom kan stanna där.
Fortfarande bitter, ledsen och besviken över att en läkare kan få lov att förstöra så mkt och riskera så mkt. Ska iaf få en annan läkare, en riktig läkare, som jag ska få träffa i januari. Iof skall tydligen ST-läkaren vara med då också men det borde jag kunna avstyra tycker jag när det väl blir dags. Har inget förtroende för honom och vill inte träffa honom igen.

Nu hänger det bara på mig och min A att få till det och må bra och vara lyckliga ihop för annars blir det ändå inga bebisar.

Må bra eller skaffa barn

Är det verkligen så att man måste välja medan att må bra eller skaffa barn? Känner mig så maktlös. Vill bara skrika åt läkarna att dra åt.... Men det kan jag ju inte för det finns ingen annanstans att vända sig. Ingen annan har tid heller. Känner mig som en paria som ingen vill veta av.

Pratade med en barnmorska idag som sa att hon har många patienter med ep som äter Lamotrigin genom graviditeten utan problem. Hon skulle prata med sin läkare och höra av sig. Kanske det finns lite hopp att jag kan få ngn hjälp där för just nu känns det hopplöst.

December 2014

För ett år sedan hade vi det så bra. Jag mådde bra och livet kändes så fint.
Så började min älskade inte må så bra. Men vi kämpade på även om det var tufft, fungerade iom att jag ändå mådde bra. Vi letade efter hus och började planera för att skaffa barn. Pratade med en läkare om mina mediciner som menade att Zeldoxen skulle jag sluta med om jag skulle skaffa barn och Lamotriginet skulle inte överstiga 300 mg under förutsättning att mina värden var normala. Riskerna med att Lamotriginet skulle ge missbildning och då i form av gomspalt var ytterst liten. Han poängterade flera gånger att det vikigaste var att jag mådde bra. Kändes läskigt att minska mediciner men ändå bra.
I våras hittade vi vårt drömhus och i somras flyttade vi in. Under våren och sommaren har jag succesivt sänkt Lamotriginet till 300 mg och det har fungerat bra och under sensommaren slutade jag även med Zeldoxen.
Klart att det inte var ngn dans på rosor och jag har varit mkt orolig över allt med mitt mående och min framtid. Under tiden har min mans mående gått upp och ner vilket också har varit jobbigt.
Men iaf jag hade slutat med Zeldox och nere på 300 mg på Lamotriginet och tyckte det fungerade bra. Kollade mina sköldkörtelvärden vilka var toppen och bokade tid för att ta bort min spiral. Ringde samtidigt psyk för att kolla mina Lamotriginvärden. De tyckte då att jag skulle ha en bokad tid till en läkare vilket jag tyckte var onödigt då jag tyckte allt var klart sedan tidigare och som sagt det viktigaste var hur jag mådde. Dessutom har jag de senaste åren inte en gång fått träffa samma läkare när jag varit där och ofta okunniga ST-läkare så var inte så sugen på det. En läkare skulle iaf ringa upp mig och medan jag väntade på det hade jag min tid till gyn och tog bort min spiral. Allt kändes bra och spännande inför framtiden. Kände mig trots all som en normal människa utan en massa diagnoser och mediciner.
Så ringde då den här läkaren upp, givetvis en ST-läkare och säger att nej jag ska absolut inte äta ngn Lamotrigin om jag vill skaffa barn, det medför stora risker för missbildningar och det ville jag väl inte riskera. Försökte förklara för honom vad jag och den tidigare läkaren pratat om men det ville han inte lyssna på utan var på mig om riskerna. Självklart vill jag inte riskera något men kände hur paniken växte inom mig.
På bara några sekunder kastades jag tillbaka till psyksjuk kvinna som var tvungen att välja mellan att må bra eller skaffa barn. Till saken hör ju att jag inte är helt purung heller så det är liksom nu det gäller för mig att skaffa barn.
Så har tiden gått och jag har succesivt sänkt Lamotriginet, funkade rätt ok till 200 mg men sen har jag bara mått sämre och sämre och nu känns det som jag är tillbaka där jag var för några år sedan dvs inte bra alls. Mår inte bra är så låg, känner mig så lättirriterad hela tiden, allt är jobbigt och mitt i detta så mår inte heller min älskling bra men nu orkar jag inte hålla oss uppe längre vilket gör att vi inte har det bra. Allt bara känns skit och vet inte vad jag ska göra.
ST-läkaren ringde i fredags 1,5 vecka efter det att han skulle ringa och han var så otrevlig så tillslut sa jag att jag inte hade förtroende för honom och att jag ville träffa ngn annan. Då snäste han av mig och la på luren varpå jag ringde sköterskan och berättade allt. Hon skulle prata med en annan "riktig" läkare som skulle höra av sig till mig. Idag är det måndag kväll och ingen har ringt....
Vet inte vad jag ska göra, orkar inte mer. Har ökat Lamotriginen igen sakta men än märker jag inget och känns olustigt att göra det utan en läkare. Varit hemma från jobb idag för jag orkar bara inte träffa alla på jobb och stressen där. Vet inte hur jag ska göra imorn hoppas att läkaren ringer och då vill jag egentligen helst vara hemma för att ta det samtalet då det inte finns plats att prata privat på jobb men får samtidigt ångest över att vara hemma när jag inte är sjuk.
 
Känner mig så vilsen och saknar min gamla läkare och psykolog men läkaren finns inte kvar och psykologen tror jag är på en annan avdelning. Skulle nog behöva prata med någon men då innebär det att jag måste vara ledig från jobb vilket betyder att jag måste berätta ngt på jobb och återigen är jag tillbaka till att vara annorlunda och psyksjuk något jag kämpat bortifrån i så många år med nytt jobb och allt.
Sen blir det ju inte bättre av att jag samtidigt kämpat med Folksam om att få en livförsäkring och nu 6 mån efter att jag ansökt har de beslutat sig för att jag trots allt är värdig nog till att ha en livförsäkring.
 
Är så trött, ledsen, arg och frustrerad och vet inte hur detta kommer sluta. Är så orolig för mig själv, min älskling och oss tillsammans.
 

toppensemester

Semestern blev så bra :). Allt bara föll på plats och blev perfekt. Har nog aldrig haft en sådan bra semester även om det kanske blev lite för lite tid att bara vara hemma och slappa men å andra sidan är vi ganska bra på att göra det annars också. Har blivit en riktig soffpotatis känns det som men vi gillar båda två att se film och tv så det blir en del sådant och det är ju bara mysigt.

Har inte riktigt kommit igång med höstens aktiviteter än med squash och friskis då varit sjuk men nästa vecka hoppas jag att jag ska kunna komma igång igen, känner verkligen att jag behöver det. Tur att man iaf har hunden så man kommer ut och rör sig lite även om jag den senaste veckan haft så ont i ryggen att jag knappt kunnat röra mig. Trodde först att det var en urinvägsinf som gått upp i njurarna och var hos läkaren i måndags och fick antibiotika utskriven men så ringde han igår och då var det inga bakterier i urinen så ut med ab och avvakta. Känns bättre idag men är fortfarande öm och väldigt trött, kanske det varit något virus jag råkat ut för? Blir det inte bättre ska vi utreda vidare. Vill bara bli pigg igen.

Stressad

Precis hemkommen efter en underbar vecka i fjällen. Den bästa semestern man kan önska sig. Massor av frisk luft, tysthet, renar, höga berg och såå vackert.
 
Men i bilen hem kommer verkligheten ifatt en och jag känner mig stressad över allt som ligger framför mig.
 
Tanken är att vi ska till Stockholm tors till sön och skulle då bott hos min syster men nu kanske det inte blir så då hennes badrum håller på att repareras. Pga detta måste vi nu fixa med annat boende och helst då något som inte är för dyrt då semesterkassan börjat sina. Måste fixa det imorn. Sen känner jag att det kanske blir för mkt att ge sig iväg igen, kanske att vi hade behövt denna veckan till att bara vara hemma. Men vet inte, har ju betalt för flygbiljetterna och kanske det är bättre att komma hemifrån innan jobb börjar igen nästa måndag.
 
Sen känner jag en sådan press och stress ang min kropp, den är inte alls något jag vill kännas vid för tillfället samtidigt som jag inte kan låta bli att äta så fort tillfälle ges och ffa nu när jag känner mig stressad.
 
Och sen är det min faktiska fysiska hälsa. Har allt sedan jag satte in en spiral haft totalt 4 urinvägsinfektioner och fått antibiotika för det vilken känns jäkligt trist för nu går jag och känner efter hela tiden så fort jag känner mig kissenödig eller kissar. Är rädd att det ska börja igen och känner att det börjat hämma mig även när det gäller vårt sexliv då jag är orolig att det ska göra ont vilket gör att jag inte känner någon direkt lust för det.
I samband med att jag satt in spiralen tog de ett cellprov och det visade sig att jag hade cellförändringar och ska in igen om några veckor och ta nya prover. Skitjobbigt och är rädd för vad det ska visa.
 
Har den senaste tiden även haft lite svår att sova vilket stressar ännu mer och känner mig orolig när jag ska lägga mig.
Men nu ska vi iaf försöka båda två och hoppas att imorn blir som vi vill och att allt flyter på.
 
 

i smyg

Har insett att det inte bara handlar om att äta utan att det faktiskt handlar om att äta i smyg... Får inte börja smyga med det, inte fortsätta så, inte bra alls.

37

37 idag och livet känns underbart mkt tack vare min älskade sambo.

vill bara kräkas....

Last man standing var riktigt bra med många sköna skratt.
Tyvärr förstörde jag kvällen med allt mitt godisätande och hela vägen hem ville jag inget annat än att få gå och kräkas. Klarade inte av att A tog på mig och mådde så jäkla illa. Inte sovit en blund i natt och vaknade lika illamående och med huvudvärk. Tog beslutet att stanna hemma idag och har sovit bort halva dagen. Har ätit lite havregrynsgröt och en knäckemacka med leverpastej så känns lite bättre nu.
Fan vad besviken jag blir på mig själv. Längesedan jag haft en sådan stark längtan efter att få kräkas. Pratade med A om det och han försökte stötta och förstå men i mitt huvud fanns det bara en sak som skulle kunna göra allt bra igen och det var ju inget alternativ precis.
Men vi fortsätter kämpa, känns ändå skönt att ha någon vid ens sida som försöker hjälpa till och stöttar och inte försvinner.

skojsigheter... men....

Har varit iväg på en massa skoj på sistone. I torsdags var vi på Sofiero och lyssnade på First Aid Kit och Mando Diao. Så jäkla bra var det och så mysigt att sitta och picknicka när det spelades i bakgrunden. Sen igår var vi i Helsingör hela dagen vilket också var sååå trevligt. Fint väder och bara mys med min älskade.
 
Men.............
Sen kommer vi då till det som förtar stämningen och gör att jag inte vill göra sådana här saker. Jag gör inget annat än att granska och jämföra mig med andra tjejer och kvinnor. Alla andra har saker som är så mkt bättre än mig och jag känner mig så ful, tjock och värdelös. Försöker verkligen att inte snöa in mig alltför mkt på det men det är inte lätt. Jag har falkögon som söker efter allt jag kan komma åt. Är de tjockare än mig så är de vackrare och säkert lyckliga i sin kropp. Är de smalare än mig, ja... då är de smalare och givetvis lyckligare.
 
Kommer det någonsin att försvinna, alla dessa nerklankningar och allt detta förakt som jag känner inför mig själv?
 
Ikväll ska vi på bio och det känns skön för då är det mörkt och jag kan inte se andra och andra kan inte se mig.

Sambo

Hej
Oj så längesedan det är. Tänker så ofta på er och hur det är med er alla. Förstår om ingen har koll på min blogg längre, det har ju knappt jag.

Jag har iaf blivit sambo vilket känns underbart och jag älskar min underbara sambo mer än vad jag trodde var möjligt. Han gör mig så lycklig och får mig att känna mig så älskad och värdefull. Tänk att en annan människa kan få en att må så bra. Visst har jag fortfarande mina nojjor och har det emellanåt riktigt jobbigt med min kropp men hans sätt att visa mig att han älskar och åtrår mig tar udden av det och det blir hanterbart och jag kan koppla bort det för det mesta.

Ville bara berätta att jag är lycklig och mår bra och hoppas att jag inte ska behöva min kära blogg något mer i det syfte jag haft det tidigare, med all den bedrövelse som kantat mitt liv.

Vet inte när vi ses igen men jag tänker på er och tittar in på era bloggar då och då vid de få tillfällen jag är inne på internet.

Ha det underbart och var rädda om varandra.
Kram

spiral

Var och fick insatt en spiral igår och måste säga att jag kan inte komma ihåg att jag varit med om något så obehagligt innan. Gjorde riktigt ont.
 
Var hemma igår då jag mådde så dåligt efter att jag kräktes och hade som sagt jäkligt ont. Hemma idag med med lite dåligt samvete, alltid lika svårt tycker jag att vara hemma när man inte känner sig dödssjuk.
 
Min älskade är också hemma idag med huvudvärk. Dubbla känslor inför det. Var inte riktigt beredd på det utan såg framför mig en dag ensam. Inte så att jag skulle göra något särskilt men bara vara själv. Klart lite jobbigt kändes det då jag hade i mina tankar att passa på att äta lite för många honungmackor. Vi pratade lite om det och jag kände i hela kroppen hur jag sårade honom. Vill ju egentligen vara med honom hela tiden men behöver nog vara lite själv också. Känns ibland som vi är klistrade till varandra vilket ju inte är bra att känna så men det är bara det att jag måste lära mig att göra saker för mig själv även om han också är hemma. Blir nog bättre när vi bor ihop på riktigt och han känner sig mer hemma här och kan göra saker själv. Vill ju verkligen inte göra något som gör honom ledsen. Blandade känslor ang hur dagen blev eller blir. Nu ligger vi iaf i sängen tillsammans och det känns mysigt och helt rätt. Älskar honom så.

Lite tankar

Vet inte vad jag ska ta mig till. Har så svårt att acceptera min kropp som den är nu. Äter bra för det mesta inte för mkt och inte för lite. Vi lever sunt med minst en timmes promenad om dagen och så gör jag styrkeövningar några gånger i veckan. Ändå går jag upp och blir bara mer och mer slapp känns det som. Funderar på om jag kanske ska prova att öka Levaxinet lite då jag känner mig lite tröttare än vanligt, går på toa kanske max var 3e dag och är inte direkt hungrig. Jo det ska jag nog göra. Bara lite men kanske det kan göra att jag mår bättre.

Ska till gyn imorgon och förhoppningsvis sätta in en spiral då. Eller förhoppningsvis, lite skrämmande är det men tror det är det bästa alternativet ändå.

På onsdag väntar tandläkaren och det är alltid nervöst men med tanke på att jag inte kräkt på evigheter så känns det ändå ok, inte så rädd att där ska vara förslitningar.

Håller på att försöka sänka Zeldoxen igen och än så länge fungerar det bra, är nere på 30 mg och tänker sänka den ytterligare imorgon till 20 mg. Hade varit så skönt att bli av med iaf en medicin.

brottas

Brottas med ångesten inför att ha ätit lite för många ( i mitt tycke) våfflor med grädde och sylt och dessutom vill jag bara ha mer, helst lite (läs mkt) smågodis. Försöker hålla mig lugn och inte låta det ta över för mkt eller visa A då jag inte klarar av hans sympati just nu. Fast egentligen vet jag ju att det blir bättre om jag bara öppnar mig för honom.

Om

Min profilbild

Mig

RSS 2.0