frokenlejon

Det har lugnat sig. Pratat med bla en läkare på mödravårdskliniken som absolut tyckte jag kunde äta Lamotrigin iaf 200 mg då hon har många patienter, epilepsipatienter, som äter det. Kändes så bra och en tung sten släppte från mitt hjärta. Även ST-läkaren hade ändrat åsikt och tyckte jag skulle höja igen.
INTE så glad på honom men känns ändå skönt att alla är överens. Tror bara vetskapen av det gjorde att jag mått bättre. Ökar Lamotriginen så sakteliga igen, uppe i 150 mg nu och mår ok, tänkte prova ligga kvar där och se om jag kanske tom kan stanna där.
Fortfarande bitter, ledsen och besviken över att en läkare kan få lov att förstöra så mkt och riskera så mkt. Ska iaf få en annan läkare, en riktig läkare, som jag ska få träffa i januari. Iof skall tydligen ST-läkaren vara med då också men det borde jag kunna avstyra tycker jag när det väl blir dags. Har inget förtroende för honom och vill inte träffa honom igen.

Nu hänger det bara på mig och min A att få till det och må bra och vara lyckliga ihop för annars blir det ändå inga bebisar.