Lördagskvällssummering
Får inte upp allt jag vill.....
Äter sååå mkt mer än jag vill men kan inte låta bli.
Vill bara ge upp.
Inget är lönt, inget är lönt med mig, är oförbätterlig.
Hur, hur, hur ska det någonsin kunna bli något annorlunda?
Dricker ett glas vatten, väntar lite för då kanske kanske jag kan få upp lite till om en liten stund...
Alltså varför kan det inte kännas bra? Har ju varit iväg sedan igår med kören, sjungit massor, pratat och skrattat mkt, druckit vin och sjungit ännu mer. Men all eventuell positiv känsla från det är som bortblåst, som om det aldrig funnits... alls...
Kan inte släppa tankarna om att det är mitt fel alltihop, det är bara mina lögner, min överkänslighet och mitt sätt att suga åt mig allt och tolka allt ut alla möjliga synvinklar som gör och gjort att jag är där jag är idag. Mina lögner och mina överdrifter dvs MITT EGET FEL. Jag är inte ett dugg bättre än min chef.
Jag går inte att lita på.
Och irriterad och arg e jag också mest hela tiden.
Hur trevligt är det då på en skala?
Sen vet jag egentligen inte riktigt varför jag gjort det egentligen men vet inte om jag heller ångrar det heller egentligen men vet egentligen inte riktigt nyttan med det eller vad jag egentligen tror att det ska ge egetnligen men i onsdags skickade jag en länk till min blogg till min psykolog, sjukgymnast och min uppenbarligen numera "gamla" läkare. Varför det? Vill å ena sidan bara skita i det och inte kommentera det vet ju samtidigt att jag kommer få kommentarer som att det är ju inget de har tid med eller möjlighet att ta del av och är det säkert att jag verkligen vill det, vad gör det med vår kontakt etc etc (givetvis, herregud det är ju 2½års bloggande med oändliga sidor upp och ner).
Som sagt vet inte riktigt varför jag gjorde det, kanske för att jag känner att jag inte gåt att lita på och förhoppningsvis så finns det någonstans ett uns av sanning här i bloggen i mina ord. Nånstans borde det väl finnas lite sanning om mig?
När jag satt där på mötet i torsdags med läkaren, psykologen och sjukgymnasten var jag tvungen att sitta och knipa mig och trycka in mina naglar i armen eller läpparna för att ha något att sätta emot stressen, pressen och oron. Var helt röd på hela armen efteråt. Och så en helt befäng tanke.... var det ingen som såg? ÄR DET INGEN SOM SER?
Äter sååå mkt mer än jag vill men kan inte låta bli.
Vill bara ge upp.
Inget är lönt, inget är lönt med mig, är oförbätterlig.
Hur, hur, hur ska det någonsin kunna bli något annorlunda?
Dricker ett glas vatten, väntar lite för då kanske kanske jag kan få upp lite till om en liten stund...
Alltså varför kan det inte kännas bra? Har ju varit iväg sedan igår med kören, sjungit massor, pratat och skrattat mkt, druckit vin och sjungit ännu mer. Men all eventuell positiv känsla från det är som bortblåst, som om det aldrig funnits... alls...
Kan inte släppa tankarna om att det är mitt fel alltihop, det är bara mina lögner, min överkänslighet och mitt sätt att suga åt mig allt och tolka allt ut alla möjliga synvinklar som gör och gjort att jag är där jag är idag. Mina lögner och mina överdrifter dvs MITT EGET FEL. Jag är inte ett dugg bättre än min chef.
Jag går inte att lita på.
Och irriterad och arg e jag också mest hela tiden.
Hur trevligt är det då på en skala?
Sen vet jag egentligen inte riktigt varför jag gjort det egentligen men vet inte om jag heller ångrar det heller egentligen men vet egentligen inte riktigt nyttan med det eller vad jag egentligen tror att det ska ge egetnligen men i onsdags skickade jag en länk till min blogg till min psykolog, sjukgymnast och min uppenbarligen numera "gamla" läkare. Varför det? Vill å ena sidan bara skita i det och inte kommentera det vet ju samtidigt att jag kommer få kommentarer som att det är ju inget de har tid med eller möjlighet att ta del av och är det säkert att jag verkligen vill det, vad gör det med vår kontakt etc etc (givetvis, herregud det är ju 2½års bloggande med oändliga sidor upp och ner).
Som sagt vet inte riktigt varför jag gjorde det, kanske för att jag känner att jag inte gåt att lita på och förhoppningsvis så finns det någonstans ett uns av sanning här i bloggen i mina ord. Nånstans borde det väl finnas lite sanning om mig?
När jag satt där på mötet i torsdags med läkaren, psykologen och sjukgymnasten var jag tvungen att sitta och knipa mig och trycka in mina naglar i armen eller läpparna för att ha något att sätta emot stressen, pressen och oron. Var helt röd på hela armen efteråt. Och så en helt befäng tanke.... var det ingen som såg? ÄR DET INGEN SOM SER?
Kommentarer
Trackback
