semestervikariat
Blev idag tillfrågad om jag ville ta ett semestervikariat där jag arbetstränar. Rör sig om 6 veckor och vill verkligen. Vill känna att jag är på gång mot något friskt och starkt och inte längre sjukt och svagt. Men... det ställer till mig vad det gäller arbetsträningen. Hon på arbetsförmedlingen avrådde mig från det då det gör att min arbetsträning tar slut och inte kan påbörjas igen. Hon skulle iaf ringa och prata med min chef.
Åhhh blir tokig på det här. Orkar inte oroa mig för det också. Vet inte vad jag ska göra. Ni kan ju bara gissa vilken kraft det krävdes för att inte köra inom affären och köpa det som för tillfället är det enda jag vill ha, kladdkaka.
Gjorde det äckligaste av allt, plockade upp kladdkakerester från soporna . Usch att man kan sjunka så lågt.
tillägg:
Hur kan minsta lilla orolighet få mig att inte vilja leva mer? Fantiserar om vad som skulle kunna ta död på mig. Har inte haft mens på månader, kanske har jag livmodercancer? Tänk så kör någon på mig så att jag dör eller iaf blir invalidiserad. Hur sjukt är inte att tänka sådana tankar. Tänker inte ta livet av mig för det vore för genant inför mina nya arbetskamrater... Hur sjukt är inte DET? Om inte det händer så skulle jag i så fall äta ihjäl mig... men har inte pengar till det. Skulle vilja bli ofattbart fet och bara äta allt jag konstant fantiserar om. Stänga av och bara äta.
Enkel utväg, jag vet.
Åh svåra beslut gumman, men va bra att hon från arbetsförmedlingen skulle prata med din chef. Det kanske gör beslutet lättare.
Jag blir imponerad, duktigt av dig att klara dig igenom affären. Det är inte du som sjunkit lågt, det är din sjukdom som får dig att göra som du gör. Den är inte rationell och den tänker inte efter innan.
Hur går det med samtalen med ssk på äs-enheten? Har ni träffats, eller hur blir det med det?
Jodå jag har varit hos föräldrarna, både skönt och otroligt jobbigt. Framförallt alla kommentarer om att ja ser så pigg ut, ja känner ju mig som ett vandrande lik.
Känner igen tankarna om att önska att något kunde hända, tex en olycka. Men det är ju så sjukt att man ens ska få tänka så. Varför tillåter vi oss att tänka på döden, när vi borde hylla livet?
Ååå... vill bara få bort dessa sjuka tankar inom dig! Fruktansvärt att gå runt och tänka och känna så. Och jag vill bara skrika till rösten inom dig hur fel den har!<3
Precis som S så känner jag igen mig i dem och jag känner även igen att man får skuldkänslor över att tänka så..! Men det är sjukdomen i oss som framkallar dessa tankar, INTE vi själva..!
Du finns i mina tankar och jag hoppas det kan lösa sig på ett bra sätt det här med arbetsprövningen/semesterviket. Det är synd när systemen inte går att anpassa så bra i realiteten, men bra att din handläggare skulle prata med din arbetsgivare.
Kramar<3
