frokenlejon

Är så trött efter en intensiv helg.
Var helt underbart i Göteborg, solen sken och allt bara flöt på så bra. Vi åt och drack gott och fick sett och gjort precis det vi ville. Bla åkte vi Paddan, strosade i Haga, shoppade på Kungsgatan och gick en runda på Liseberg.
Det är så märkligt det här med maten. Nu hade jag ju besämt mig för att jag bara skulle njuta av allt vi skulle äta och då är det precis som om att för att resan skall bli riktigt lyckad så innebär det att vi ska äta mycket. Prova allt, äta lång hotellfrukost, fika mycket, äta glass, äta både lunch och middag på restaurang och det skall vara gott gott gott. Men allt det hann vi ju inte med. Och när jag insåg att vi skulle bli tvungna att köpa lite frukt och vatten på pressbyrån för att hinna med Paddan och inte äta på restarurant så var det precis som om jag tyckte att resan inte höll för mina förväntningar. Och jag kom på mig själv att det ofta är så. När jag är på resa så är maten superviktig,  jag blir om möjligt ännu mer matfixerad fast åt andra hållet. För nu ska jag ju äntligen unna mig att njuta utan dåligt samvete och då vill man ju passa på att prova allt. Allt som annars är så tabubelagt.
Det sköna var ändå att jag så tydligt kunde se det och faktiskt skaka det av mig, jag lät inte maten vara det viktigaste med resan. Vi hade det så trevligt ihop, skrattade mycket och fick se massor. Det var ju det som gjorde resan bäst, inte de fikastunderna vi missade eller den fantastiskt goa räkmackan som vi faktiskt åt. Det var ju att uppleva alltihop med A och njuta av solen och vackra Göteborg.
Ganska skön insikt faktist, allt behöver inte kretsa kring mat, varken lycka eller sorg, man kan känna det ändå.

Så till en helt annan sak, denna helg bara fortsätter vara underbar. Jag har varit och tränat på utegympa med Friskis idag och det var såååå roligt och skönt, efteråt gick vi ca 20 meter och så var vi vid havet och tog årets första dopp. Helt fantastiskt (och bara lite kallt)!!!
Har gjort upp en liten plan nu inför veckan och jag hoppas verkligen att den är realistisk.
Min vovve är så himla besvärad av värmen och orkar inte gå några stavrundor på kvällarna så min tanke är att jag mån, tors och fre ska gå upp 30 min tidigare och stava en runda. Sen ska jag försöka att ta tag i styrketräningen igen både hemma på kvällarna och en dag i veckan (onsdag hade jag tänkt) på gymmet och så ska jag fortsätta gå på friskis på söndagarna. Vill så gärna att det ska funka, hoppas hoppas för det var ingen vacker syn idag närjag satte på mig bikinin. Usch!!
Håll tummarna för att jag inte znoozar imorgon bitti.

E lite nervös idag. Ska till strumaspecialisten imorgon men känner mig helt tom på frågor, vad har jag att komma med? Har ju skrivit ner en massa innan men det är svårt när det gått sån lång tid från det att jag sökte hjälp, känslorna som fanns kring frågorna kommer jag inte åt. Tänk om det inte blir bra, att jag glömmer eller att han inte lyssnar och inte förstår varför jag är där. Vet ju inte om jag ens själv gör det. Kan inte låta bli och tro att allt är efterdyningar efter utbrändheten, men vet ju inte. Nervööst. Håll tummarna för att jag kan samla tankarna och känslorna och få till ett bra möte.

Sen har jag lite ont i magen för en av mina kisar har hållt sig borta i över ett dygn och jag är så orolig att något har hänt. Håll ännu fler tummar att han kommer tillrätta.

Så härligt att få skriva ett inlägg där man får svara på lite frågor.

Till Malin: Visst finns det säkert någon man kan få prata med genom lanstinget, det är bara det att jag gjort det de senaste 3 åren utan att i slutändan ha kommit så mycket längre fram än vad/var jag var när jag sökte hjälp. Har svårt med tilltron och skulle gärna därför få någon rekommendation. Orkar inte gå igenom allt igen och öppna mig för någon ny igen om det inte känns bra. Tack för tipset om Sophie, ska fråga henne.

Till Elin: Jag vet verkligen inte om det finns någon mer psykologisk diagnos hos mig, men man kan ju inte låta bli att fundera. Hur gör man för att ta reda på det?

Till HejHej: För det första är jag så glad att du skaffat en blogg och att du verkar gilla det.
Vad det gäller min äs så började jag få problem under gymnasietiden, har en kalender där jag skrivit IÄ varje dag under ett års tid. IÄ=inte äta. Vet ju nu i efterhand efter många år i terapi kanske varför jag ständigt haft detta behov av bekräftelse och stora kontrollbehov. Vet inte om jag ännu förstår det så pass att jag kan dra nytta av det för att må bättre men jag har lärt mig mycket om min bakgrund och hur jag har reagerat på mina föräldrars i vissa fall bristande psykologiska närvaro, bemötande, känsloyttringar etc etc. Jag var 18 år när jag för första gången kräktes medvetet.
Idag är äs-symtomen verkligen ett symtom på att jag mår såå dåligt för övrigt. Jag själv misstänker starkt att jag är nere i en depression men som det är just nu så får äs ta över för att jag ska slippa känna och då blir äs det största problemet. Kroppshyddan, maten får allt fokus. Sen vet jag ju nu att det är ett sätt för mig att slippa känna så därför kan jag genomskåda mig själv en hel del, tyvär gör det inte att jag mår bättre utan gör att jag föraktar mig själv ännu mer. Så vilken ända ska jag börja i? Ta tag i äs eller depressionen eller vad det nu är som gör att jag mår som jag gör.
Det som är den allra största källan till mitt lidande är all osäkerhet, förvirring och alla frågor utan svar

Läste HejHej's kommentar hos Malin och där skriver hon bla att man har sett ett samband mellan social fobi, autism, asperger och ätstörningar. Är det någon som vet något mer om det? Har egna erfarenheter av det?

I morse när jag körde hemifrån hade jag tagit med mig en påse med all överbliven mat från igår för att ge till min allra bästa vän T. Det är så underbart att ha en vän som hon som jag vet inte skulle tveka eller ens ifrågasätta utan bara ta emot min kasse med mat och så är det bra med det. Hon är den som vet mest om mig, hon kanske inte förstår allt men hon dömer inte och för det är hon guld värd. Nu blev det inte så att jag gav henne maten för det har varit superkörigt på jobb idag och det enda jag ville göra efter vår promenad  var att köra hem och äta upp resten av mackorna. Dumt jag vet, men jag kunde inte få mig till att ge henne det. Hon vet varken om mina tankar om att hon skulle få maten eller att det inte blev så.

Bara en sådan här sak som med den här bloggen. Hon har en egen blogg och vi pratade någon gång om att jag funderade på att börja skriva en blogg, just för att kunna vädra allt som brinner i mitt inre och kanske kunna få en förståelse som är svår för dem som inte varit med om samma sak. Så skaffade jag denna blogg och sade det till henne. Men så sa jag att denna blogg ville jag ha för mig själv för att ha ett ställe där jag kan våga öppna mig på ett sätt jag inte klarar annars. Allt det jag skriver här kanske jag inte berättar för henne men det mesta och då vill jag kunna säga det till henne personligen och inte att hon skall läsa det här. Det är ju det som är det bästa med henne, hon förstår och respekterar det, jag kan få lov att ha detta som mitt andrum där jag kan säga precis allt utan att behöva möta någons ögon efteråt. Sen har hon fått läsa en del iaf men jag vill nog även fortsättningsvis ha detta som min personliga dagbok.

Och nej, jag blir nog tvungen att byta design igen, känns jättekonstigt att ha samma som T.

Lisa, vart har du tagit vägen? Din nya blogg fungerar inte. Är allt ok? Saknar dina ord. Hoppas att det bara är datastrul och att jag inte behöver vara orolig.
Kram

Åh vad jobbigt det är att läsa HejHej´s kommentarer både i min och i Malins blogg. Är så jobbigt för att hon så precist sätter på pränt det som jag känner. Hennes ordflöde speglar mitt kaotiska inre. Kan nästan ta på hennes höga hastighet när hon sprutar ut ord, känslor, tankar och frågor. Huvudet, kroppet, sinnet går i 200km/h. Känner så väl igen det. Man hinner nästan inte tänka, känna färdigt förrän nästa tanke eller känsla kommer.
Och varje gång jag läser något så känner jag att jag vill ge henne rådet att se till att få hjälp, prata med någon. Vill bara säga att det finns bra hjälp att få bara man våga öppna sig för den. Samtidigt känns det som om det är precis samma sak som att säga det till mig själv. Och hur ska jag själv våga tro på det och lita på att det funkar och vart ska jag vända mig?

Blir lite skrämd när jag läser det HejHej skriver till mig om min egna situation, har jag överdrivit, gjort en höna av en fjäder, det är kanske inte så farligt ändå? Jag har ju trots allt ett fast jobb och ibland funkar det ju jättebra och mina andra arbetskamrater är ju goa och det är ju ändå ett yrke jag tycker om(för det mesta) och brinner för. Bara så jäkla frustrerande och ledsamt.
En sak i taget, det första jag ska koncentrera mig på just nu är att jag fått tid till en specialist vad det gäller struman, hoppas jag kan få en del svar där och kanske hjälp till vad jag ska ta mig till med mig själv.

Hoppas du tar detta inlägg rätt nu Hejhej, jag vill absolut inte vara utan det du skriver, det är sååå bra. Det är så skönt ändå på ett sätt att någon annan sätter på pränt det man själv känner och inte alltid lyckas ge uttryck för. Så en stor KRAM till dig.

Vet inte om min kropp försöker säga något till mig eller att jag bara har en jvla otur just nu. Genomförkyld, igen. Det var ju bara några veckor sedan som jag var dålig senast. Så jäkla trist är det. Vet ju att förra veckan var skit med dålig sömn, mkt stress och mat men just som jag kände att det började vända igen, ingen stilnoct, inte så mkt ångest så får jag ett jäkla virus. Brukar kunna bli förkyld men inte så här dålig med feber och värk. Hemma idag och försöker vila mig i form så jag kanske kan jobba imorn. Kan dock inte sova, ska försöka med en kall handduk över panna och ögon, kanske det hjälper.

Kom upp i vettig tid idag och kände mig, kryss i taket, riktigt pigg. Gick en runda med hunden och åt frukost. Jag ska städa, klippa gräset och förbereda inför kvällen. Det här kommer bli en bra dag.
Sen blev jag sååå trött och frusen och okade ingenting så är nu tillbaka i sängen igen, har lockat med mig vovven och en kise och ligger och myser, måste nog vila en liten stund. Hoppas fortfarande på en bra dag och försöker ignorera att kyl och skafferi är fylld med godsaker inför kvällen. Känns tryggt att ligga i sängen inklämd mellan Douglas och Hjulius, kan knappt röra mig.
De kommer först kl17 så jag ska nog hinna allt, tror jag, hoppas jag, måste bara sova lite först.....

Haft grillfest med jobbet idag, riktigt trevligt. Vi är ju inte så många så de andra har med sina respektive och idag även några av barnen. Vilka goa ungar:), man blir ju lycklig bara av att vara i samma rum som dem. Massor av skratt, mkt god mat och gott att dricka till de andra. Jag körde som vanligt, bor ju mitt uppe i skogen, men det gör inte så mkt, tog en klunk vin till maten och sen älskar jag ju att dricka vanligt kranvatten.
För att älta lite till om min chef så kan jag bara konstatera att jag aldrig skulle välja att umgås med henne privat eller vara kompis med henne om det inte vore för jobbet. Vi skulle aldrig ha kunnat bli vänner. Hon är bra på många sätt men hennes översittarstil och "jag vet allt"/besserwisser-attityd retar mig så in i.
Tror mycket av det som inte fungerar mellan oss är för att vi är ganska lika i mycket bla när det gäller kontrollbehov och prestationkrav men inte när det gäller hennes attityd till de flesta och i de flesta ämnen. Hon vet allt, har koll på allt tror hon och vill gärna dela med sig av den informationen till alla andra. Sån är faktiskt inte jag, har för säkerhets skull kollat med mina vänner och de upplever mig inte alls sådan. Jag blir bara osäker i sådana situationer och tyst när folk försöker köra över varandra med ord. Kanske just därför vi inte funkar ihop, jag känner mig ständigt i verbalt underläge inför henne. De andra kan på något sätt avfärda henne genom att bara säga att så här är det punkt och så fortsätter ingen diskussion, de går därifrån, det klarar inte jag.

Imorgon kommer mina bästa väninnor och deras pojkar hit för grillning, ska bli så kul, hoppas vi får fint och varmt väder.
Sov gott kram

Min lilla goa vovve är sjuk och har så varit i ca ett år. Han har en tumör i lungan. Han blev jättedålig förra sommaren och då hittade vi cancern men med understödjande behandling mådde han bra igen men tumören är ju kvar och den växer. Han mår inte dåligt av den utan mår som vilken 10-årig hundgubbe som helst.  Förra sommaren ställde jag in mig på att han snart skulle få somna in eftersom han var så dålig och jag går varje dag och bävar för att han ska bli sjuk och må dåligt igen. Förr eller senare kommer han ju känna av tumören men just nu mår han som sagt jättebra. Det värsta är och det vågar jag knappt säga men efter i somras så har jag börjat vänja mig vid tanken att han inte kommer leva så länge och har nästan börjat se fram emot ett hundfritt liv så att jag kan ägna mer tid åt att träna och att inte vara så bunden. Usch vad hemsk jag är, älskar ju honom och kan inte förstå hur jag kan känna så. Han är ju bara världens underbaraste hund.
Finns ingen bättre. Mina kisar är ju mina hjärtebarn men Douglas (hunden) är min livs- och sängkamrat (missförstå mig nu rätt, inget snuskigt). Han följer mig överallt, på jobbet, på promenader, på de flesta saker jag gör och är alltid glad när jag kommer hem.
Han förtjänar inte att jag tänker som jag gör.

Har förstått att flera av er som läser min blogg och vars bloggar jag läser och som lider av äs går på någon typ av dagverksamhet eller är inskrivna på något äs-center. Hur funkar det om man jobbar eller pluggar? Måste man bli sjukskriven eller hur går det till? Har i många år och ffa i samband men utbrändheten heft en återkommande (ffa när jag mått som sämst) fantasi om att bli inlagd och totalt omhändertagen. Vet ju att det inte fungerar så i verkliga livet men hur fungerar det egentligen?
Vet inte riktigt hur jag ska ta tag i mina egna äs och emotionella problem, vill inte riskera att hamna i en situation där jag inte kan jobba då jag ju precis kommit tillbara till jobb efter utbrändheten. Orkar inte gå igenom förödmjukelsen med att inte kunna jobba igen.