Över tolv och väntar på att dagen ska börja
Klockan är över tolv och jag sitter och väntar på att min älskling ska komma upp. Är ok att han idag, första dan på semestern, får lov att sova ut utan att jag väcker honom.Men känns som dagen inte riktigt börjar förrän han kommer upp.
Sitter i köket och lyssnar på P3 och tittar på fåglarna vid fågelbordet samtidigt som jag letar efter smarrigt julgodis. Känns riktigt mysigt och rofyllt.
Mår ganska bra och har tillsvidare stannat på 150 mg Lamotrigin. Visst känner jag också av julstressen och att vi har mycket på jobb men försöker känna efter om det faktiskt är ok att bli stressad och orolig som alla andra kan bli. Helst skulle jag ju vilja ha en fullständigt lugn och trygg tillvaro utan någon oro eller stress men så ser ju inte livet ut.
Blev lite nojjig när jag lästa på nyheterna om en tjej som ätit medicin mot EP och bipolaritet som fått ett gravt handikappat barn och vill varna för det. Men det visade sig att det var medicinen valporat så det ska inte vara samma fara med Lamotriginet.
Jobbar mån och tis sen är jag ledig till efter nyår vilket ska bli jätteskönt känner att jag är sliten efter alla turer under hösten.
Lugnare
Det har lugnat sig. Pratat med bla en läkare på mödravårdskliniken som absolut tyckte jag kunde äta Lamotrigin iaf 200 mg då hon har många patienter, epilepsipatienter, som äter det. Kändes så bra och en tung sten släppte från mitt hjärta. Även ST-läkaren hade ändrat åsikt och tyckte jag skulle höja igen.
INTE så glad på honom men känns ändå skönt att alla är överens. Tror bara vetskapen av det gjorde att jag mått bättre. Ökar Lamotriginen så sakteliga igen, uppe i 150 mg nu och mår ok, tänkte prova ligga kvar där och se om jag kanske tom kan stanna där.
Fortfarande bitter, ledsen och besviken över att en läkare kan få lov att förstöra så mkt och riskera så mkt. Ska iaf få en annan läkare, en riktig läkare, som jag ska få träffa i januari. Iof skall tydligen ST-läkaren vara med då också men det borde jag kunna avstyra tycker jag när det väl blir dags. Har inget förtroende för honom och vill inte träffa honom igen.
Nu hänger det bara på mig och min A att få till det och må bra och vara lyckliga ihop för annars blir det ändå inga bebisar.
INTE så glad på honom men känns ändå skönt att alla är överens. Tror bara vetskapen av det gjorde att jag mått bättre. Ökar Lamotriginen så sakteliga igen, uppe i 150 mg nu och mår ok, tänkte prova ligga kvar där och se om jag kanske tom kan stanna där.
Fortfarande bitter, ledsen och besviken över att en läkare kan få lov att förstöra så mkt och riskera så mkt. Ska iaf få en annan läkare, en riktig läkare, som jag ska få träffa i januari. Iof skall tydligen ST-läkaren vara med då också men det borde jag kunna avstyra tycker jag när det väl blir dags. Har inget förtroende för honom och vill inte träffa honom igen.
Nu hänger det bara på mig och min A att få till det och må bra och vara lyckliga ihop för annars blir det ändå inga bebisar.
Må bra eller skaffa barn
Är det verkligen så att man måste välja medan att må bra eller skaffa barn? Känner mig så maktlös. Vill bara skrika åt läkarna att dra åt.... Men det kan jag ju inte för det finns ingen annanstans att vända sig. Ingen annan har tid heller. Känner mig som en paria som ingen vill veta av.
Pratade med en barnmorska idag som sa att hon har många patienter med ep som äter Lamotrigin genom graviditeten utan problem. Hon skulle prata med sin läkare och höra av sig. Kanske det finns lite hopp att jag kan få ngn hjälp där för just nu känns det hopplöst.
Pratade med en barnmorska idag som sa att hon har många patienter med ep som äter Lamotrigin genom graviditeten utan problem. Hon skulle prata med sin läkare och höra av sig. Kanske det finns lite hopp att jag kan få ngn hjälp där för just nu känns det hopplöst.
December 2014
För ett år sedan hade vi det så bra. Jag mådde bra och livet kändes så fint.
Så började min älskade inte må så bra. Men vi kämpade på även om det var tufft, fungerade iom att jag ändå mådde bra. Vi letade efter hus och började planera för att skaffa barn. Pratade med en läkare om mina mediciner som menade att Zeldoxen skulle jag sluta med om jag skulle skaffa barn och Lamotriginet skulle inte överstiga 300 mg under förutsättning att mina värden var normala. Riskerna med att Lamotriginet skulle ge missbildning och då i form av gomspalt var ytterst liten. Han poängterade flera gånger att det vikigaste var att jag mådde bra. Kändes läskigt att minska mediciner men ändå bra.
I våras hittade vi vårt drömhus och i somras flyttade vi in. Under våren och sommaren har jag succesivt sänkt Lamotriginet till 300 mg och det har fungerat bra och under sensommaren slutade jag även med Zeldoxen.
Klart att det inte var ngn dans på rosor och jag har varit mkt orolig över allt med mitt mående och min framtid. Under tiden har min mans mående gått upp och ner vilket också har varit jobbigt.
Men iaf jag hade slutat med Zeldox och nere på 300 mg på Lamotriginet och tyckte det fungerade bra. Kollade mina sköldkörtelvärden vilka var toppen och bokade tid för att ta bort min spiral. Ringde samtidigt psyk för att kolla mina Lamotriginvärden. De tyckte då att jag skulle ha en bokad tid till en läkare vilket jag tyckte var onödigt då jag tyckte allt var klart sedan tidigare och som sagt det viktigaste var hur jag mådde. Dessutom har jag de senaste åren inte en gång fått träffa samma läkare när jag varit där och ofta okunniga ST-läkare så var inte så sugen på det. En läkare skulle iaf ringa upp mig och medan jag väntade på det hade jag min tid till gyn och tog bort min spiral. Allt kändes bra och spännande inför framtiden. Kände mig trots all som en normal människa utan en massa diagnoser och mediciner.
Så ringde då den här läkaren upp, givetvis en ST-läkare och säger att nej jag ska absolut inte äta ngn Lamotrigin om jag vill skaffa barn, det medför stora risker för missbildningar och det ville jag väl inte riskera. Försökte förklara för honom vad jag och den tidigare läkaren pratat om men det ville han inte lyssna på utan var på mig om riskerna. Självklart vill jag inte riskera något men kände hur paniken växte inom mig.
På bara några sekunder kastades jag tillbaka till psyksjuk kvinna som var tvungen att välja mellan att må bra eller skaffa barn. Till saken hör ju att jag inte är helt purung heller så det är liksom nu det gäller för mig att skaffa barn.
Så har tiden gått och jag har succesivt sänkt Lamotriginet, funkade rätt ok till 200 mg men sen har jag bara mått sämre och sämre och nu känns det som jag är tillbaka där jag var för några år sedan dvs inte bra alls. Mår inte bra är så låg, känner mig så lättirriterad hela tiden, allt är jobbigt och mitt i detta så mår inte heller min älskling bra men nu orkar jag inte hålla oss uppe längre vilket gör att vi inte har det bra. Allt bara känns skit och vet inte vad jag ska göra.
ST-läkaren ringde i fredags 1,5 vecka efter det att han skulle ringa och han var så otrevlig så tillslut sa jag att jag inte hade förtroende för honom och att jag ville träffa ngn annan. Då snäste han av mig och la på luren varpå jag ringde sköterskan och berättade allt. Hon skulle prata med en annan "riktig" läkare som skulle höra av sig till mig. Idag är det måndag kväll och ingen har ringt....
Vet inte vad jag ska göra, orkar inte mer. Har ökat Lamotriginen igen sakta men än märker jag inget och känns olustigt att göra det utan en läkare. Varit hemma från jobb idag för jag orkar bara inte träffa alla på jobb och stressen där. Vet inte hur jag ska göra imorn hoppas att läkaren ringer och då vill jag egentligen helst vara hemma för att ta det samtalet då det inte finns plats att prata privat på jobb men får samtidigt ångest över att vara hemma när jag inte är sjuk.
Känner mig så vilsen och saknar min gamla läkare och psykolog men läkaren finns inte kvar och psykologen tror jag är på en annan avdelning. Skulle nog behöva prata med någon men då innebär det att jag måste vara ledig från jobb vilket betyder att jag måste berätta ngt på jobb och återigen är jag tillbaka till att vara annorlunda och psyksjuk något jag kämpat bortifrån i så många år med nytt jobb och allt.
Sen blir det ju inte bättre av att jag samtidigt kämpat med Folksam om att få en livförsäkring och nu 6 mån efter att jag ansökt har de beslutat sig för att jag trots allt är värdig nog till att ha en livförsäkring.
Är så trött, ledsen, arg och frustrerad och vet inte hur detta kommer sluta. Är så orolig för mig själv, min älskling och oss tillsammans.
