frokenlejon

Nästan som att jag väntar på att det ska skita sig med K bara så att jag ska få vältra mig i mat igen och bara skita i allt. Hur knäppt får det lov att vara egentligen? Här har jag en snygg trevlig kille som vill träffa mig och som jag vill träffa och så har jag nästan känslan av en längtan efter att det ska gå åt skogen. Hur är det möjligt att det ska få ta upp så mycket plats i mitt liv att jag är beredd att försaka en möjlig kärlek?

Sen är jag nog lite extra gnällig och känslig just nu för jag har värk i en visdomstand och måste trol till tandläkaren :(. Det gör att jag förvisso inte kan äta så mycket men ffa kan jag inte träna som jag vill. Sen har vi i och för sig haft skitmycket att göra på jobb denna veckan så det sliter ju lite det också. Så ja, jag känner mig lite sliten och trött just nu(och överfull av korvmackor, som egentligen inte är så fasligt många).

Men ändå kan det inte förta känslan jag har inför att få träffa K på fredag, jag läääängtar och kan inte låta bli att le lite när jag tänker på det och honom ;).

Hoppas tandvärken är bättre imorgon, att jag kan komma igång med träningen igen och att jag blir nöjd hos frissan.
Inte behöver jag väl ha dåligt samvete för att jag tar en vilodag idag och att jag ätit många korvmackor och ett dubbelnougat? Det är ju inte hela världen, det vet jag ju egentligen men just nu är det det.

Varför kan jag inte svara på en fråga som är så enkel att svara på:
-Har du gått ner i vikt? frågade en tjej på kören idag
-Va? Jag? Nej, det har jag väl inte, svarade jag lätt skärrad
-Det ser så ut, du ser mer slimmad ut. sa hon
-Jaha, jo nått kilo har jag kanske gått ner, har börjat röra lite mer på mig hmhmhm. svarar jag mumlandes och tittar bort.
-Det är säkert kläderna jag har på mig som får det att se ut så, säger jag och flinar. Hehehe... Ingen annan skrattar.

Jag har ju gått ner några kilo och ffa har jag blivit lite mindre mjuk i kanterna. Varför kan jag då inte svara ärligt och stå för det? Kände mig nästan ännu mer dum efteråt pga att jag svarat som jag gjorde, blev så löjligt och barnsligt. Men jag blev verkligen illa berörd av frågan och så sa hon den så att alla hörde och jag tyckte alla tittade på mig. Visst just nu är jag lite smalare, men nästa vecka är jag kanske/säkert lika tjock igen hörde jag hur det ekade i huvudet.
Varför kunde jag inte bara ta det till mig som något positivt och bara säga tack?

Man skulle ju kunna tänka sig att det kunde vara ganska bra just nu. Jag träffar K, en mysig pussgo man, min vovve är frisk, jag är igång och tränar och har gått ner några cm så att mina kläder iaf inte är alltför små längre. Men fasiken vad jobbigt det är. Hela tiden.
Det är en konstant kamp mot att släppa efter och bara äta. Jag tänker på mat oavbutet. I stort sett varje vaken stund går åt till att antingen längta efter att äta mängder eller till att försöka bekämpa sådana tankar. Och det är inte så att jag inte äter, jag äter alla måltider som jag ska bara det att jag skippar allt det där extra extra som ½kg godis, flera påsar kakor, 15 mackor etc, ja ni vet.
Hur länge måste man stå ut med denna ständiga kamp mot suget innan man kan slappna av och faktiskt lägga energi på något annat? Vet ju av erfarenhet att det som regel aldrig försvinner, suget alltså även om det kan vara mer avslappnat mellanåt. Men vad är bäst? Ska man fortsätta kämpa för att inte falla dit eller ska man våga äta det man är sugen på, det är bara det att jag inte kan sluta om jag börjat, jag äter upp hela påsen och sen fortsätter jag med vad jag än kan hitta i skafferiet.
Nej, just nu är jag inte i läge att släppa efter, det är för stort, det får bli till att kämpa ett tag till.
Sen kan jag ju äta snask någotsånär bra i sällskap, så får väl satsa på det till helgen.
Varför ska det behöva vara en sån stor grej i mitt liv. Jag är ju så mycket mer än min äs, min struma och min utbrändhet men jag känner hur jag identifierar mig med dem. De är jag. Men jag är ju så mycket mer och det är ju i det andra som jag finner det jag tycker om med mig själv och det är i det andra jag kan finna styrka.
Men i min hjärna kretsar de flesta av mina tankar kring äs dvs mat, mat, mat, inte ge efter, inte ge efter, struman med frågor kring min ämnesomsättning och mitt humör och så till sist utbrändheten och ovissheten om vart delar av min intelligens tagit vägen, när kommer jag kunna ta till mig ny kunskap igen, komma ihåg mina gamla kunskaper, förstå och kunna koncentrera mig ordentligt, när kommer jag inte vara så "blond" längre?

Missförstå mig nu rätt, jag är ganska glad och nöjd ändå. Jag kan glädjas åt mycket i mitt liv just nu. Det är bara det att kampen är så tung och så konstant och jag vill verkligen att det ska kunna få lov att vara bra med maten nu och jag vill kunna slappna av ffa med K. Och det är rädslan som är det värsta, rädslan för att falla dit igen, att inte vara stark nog eller ffa att jag ska att ge upp.

Åh vad glad jag är över hur jag faktiskt fixat denna dagen. Riktigt stolt över mig själv faktiskt.
Den senaste tiden har jag tvingat undan alla tankar på hets och överätning. Men det har inte känts som om jag blivit av med dem utan snarare som om jag stoppat allt i en ballong som nu är överfull och när som helst kommer explodera.
Idag trodde jag verkligen det skulle bli så. Dan började bra med en tur till gymmet, fixade allt utom situpsen, magen var för orolig av mensvärk, kändes bra när jag åkte därifrån, käkade en banan och ett päron och tänkte att jag bara skulle ha en snabb tur till väla och sen hem för att laga mat. Men..... nog för att det är kul att jag gått ner lite, lite men det är mindre kul när man ändå inte hittar någon modell som känns bra och som inte ruinerar mig. Fattar inte varför alla svarta jeans, eller alla byxor över huvud taget, måste ha så jäkla låg midja. Jag som då har lite extra mjukt runt magen vill ha en byxa som iaf går över troslinningen. Men det finns det inte och de som fanns fanns inte i min storlek. Såå ett antal provrum och timmar senare var jag utan nya byxor, på dåligt humör och hungrig. Köpte mig en kokt korv och det kändes fortfarande ändå ganska ok. Men sen satte kroppen igång:
VILL HA MEEEER!!!
Kom på mig själv i Max-drive in'en att jag beställt en stoor meny, fick panik och körde ur kön, efter att jag redan beställt! Jag vet det är uselt men jag fick panik och vägrade ge efter för jag visste att då hade jag inte kunnat sluta. Stimmig som f-n kom jag hem och åt lite fisksoppa utan att det hjälpte nämnvärt, var nästan på väg att sätta mig i bilen och köra och handla. Men tog mig ut i skogen istället och la mig i en av hästhagarna och låg där en bra stund och samlade tankarna och känslorna. Vill verkligen inte förstöra för mig själv nu när det är så färskt med K. Tog mig tillslut hem och tittade föraktfullt på brödet jag tinat, nope inte idag. Ställde mig och sorterade i min garderob och provade massor av kläder för att se om de skulle få vara kvar eller inte. Detta tog hela kvällen och först vid 8 satte jag mig vid tv´n med lite kex, ost och två ägg och så blev det visst två glas vin också. Men all ångest var borta, om det var den friska luften eller att jag rensade ut gammal skit vet jag inte men det är skit samma. Och nu innan jag gick och la mig gjorde jag lite situps och det känns som om jag lyckats sluta dagen som den började. Mår toppen just nu, har pratat med T som kommit hem idag och både smsat och pratat med K och jag kan somna med gott samvete och med ett leende på läpparna.

Lite fnissigt glad, fått pussa lite på K idag och det var sååå mysigt. Gav definitivt mersmak, mjuka fina läppar precis som det ska vara. Som ni kanske förstår så var det inte så krystat idag och det känns som om även våra samtal var på lite djupare nivå. Och han vill träffas igen ;), det är ju tur.

Maten idag har dock blivit lite tokig, inte så mycket alls av den varan faktiskt men har inte hunnit riktigt eller varit hungrig heller. Får ta igen det imorgon (utan att överdriva dock).

Douglas är i stort sett sig själv igen, han viftar på svansen och hänger med. Såå skönt, har gjort att jag verkligen kunnat njuta av dagen.

Är så sugen på att åka och köpa lite snygga underkläder imorn men har egentligen inte råd, skulle även vilja köpa mig ett par snygga byxor. Mina andra snyggebyxor är lite för stora för tillfället och jag vill ha annat än jeans på mig ibland. Kanske att jag ska ta mig till gymmet imorn och då är jag ju nästan halvvägs till väla ;).

Ett litet moln på himlen som jag gör allt för att förtränga är att jag i flera dagar nu skjutit undan tankar om mat och hets och jag är så rädd att monstret ska växa sig större och större för varje dag och när jag väl släpper efter så går det åt pipan. Har ju varit med om det så ofta förut. Vill inte nu, inte nu när jag träffar K. Vill vara sund och äta ordentlig mat och röra på mig och inte falla för frestelserna och rösterna inom mig som lockar och pockar med kanelbullar, ballerinakex, kladdkaka etc etc.
Herre, giv mig styrka och håll tummarna för att jag ska klara det..

Vågar knappt säga det så viskar det tyst men Douglas verkar mår lite bättre idag. Han har iaf inte så ont. Fortfarande ostadig i bakkärran men han ligger just nu lugnt och stilla i sängen bredvid mig och snusar gott. Hoppas verkligen på en hel natts sömn, har inte blivit så mycket av den varan i veckan. Igår natt var han jättepåverkad av morfinet och fick ingen ro och låg antingen och gnydde eller var uppe och vandrade. Men som sagt han ligger lugnt nu. Hoppas hoppas.

Sen måste jag bara skryta lite, jag lyckades motstå en stark hetsattack idag. Klappar mig själv lite på axeln. Hade kanske lite att göra med att jag ska träffa K imorgon och vill inte riskera att jag bokar av det eller känner mig äcklig på något sätt. Hoppas att den krystade känslan inte infinner sig imorgon utan att det känns mer avslappnat.

Sov gott och dröm sött, det hoppas jag att jag ska göra också

Vet inte riktigt vad jag ska säga idag. Just hemkommen från jobb och är helt slut, ska krypa under duntäcket och kolla in True Blood som jag missade igår, det var ju dubbelavsnitt av GA. Typiskt också att jag nu precis när jag borstat tänderna och lagt mig ner känner hur hungrig jag är, suck. Kan inte somna hungrig så det är väl bara att knata upp...

Fick kollat Douglas idag och han har riktigt jäkla ont i nacken och på röntgen visade det att han har ett diskbråck i halsryggen. Kortison och smärtlindring ska förhoppningsvis lindra. Är så ledsen för min fina vovves skull att han ska behöva ha ont. Hoppas på en hel natts sömn för honom, han är ganska hög på morfin just nu.

Saknar min T just nu, ffa i sådana här lägen har jag ett sådant stoort behov av att få prata av mig. Men hon kommer ju hem från Spanien på söndag, lääängtar. Sen skulle jag vilja ha K i min säng så han kunde krama om mig och så att vi kunde sova sked. Vem vet en dag kanske det händer.

Stoor kram till er som orkar läsa och lyssna till mina ord, jag är så glad att ni finns.

Tack alla för era fina kommentarer, det tinar upp mitt frusna hjärta.

Tänker mycket på det här med relationer eftersom jag har så svårt för dem och dessutom så har i stort sett mina tre senaste års terapi handlat mycket om mig och mina bristande relationer. Det är så svårt att släppa in, och släppa in helt vet jag inte om jag någonsin gjort. Eller kanske att jag ändå försökt ffa i mina mer fasta relationer som med mina ex tex. Men jag har alltid varit livrädd och det har alltid slutat med att jag har backat och slutit mig igen ofta pga att jag blir besviken på deras reaktion eller deras sätt att bemöta mig.
Jag är så totalt urusel på att hantera konflikter och jag tror att jag ofta framstår som väldigt offensiv och det får den andra parten att bemöta mig likdant och så backar jag och blir återigen besviken och arg. Det är mycket pga det som jag och min chef inte funkar, tror jag, jag kan inte kommunicera med henne på ett sätt så får henne att respektera mig och faktiskt lyssna och ta till sig av det jag säger. Sen menar jag inte att allt ligger på mig men jag kan ändå inte låta bli att lägga skulden på min oförmåga att kommunicera med min kropp, mitt tal och mitt hjärta. Det är ännu en anledning till att jag inte letar nytt jobb. Jag är livrädd att jag ska hamna i samma situation igen pga mig själv och min dåliga självkänsla och självförtroende och att jag är så dålig på att stå upp för mig själv och mitt liv.

Vill så gärna tro på era ord om att jag visst kan klara av att ha en man i mitt liv men just vet jag bara inte hur jag ska orka. Visst idag känns det kanske ändå bättre, trots min vovves sjukdom eller kanske snarare tack vare den, jag är inte så tung och ångestfylld mer ledsen och i kontakt med mig själv. Från att i början av veckan inte kunde se hur jag skulle kunna träffa K igen så känns det ändå nu som om det vore en möjlighet och kanske till helgen.

Malin skrev så bra i sin blogg just om det här med relationer och jag känner så otroligt väl igen mig i det:

"...Jag hade så fullt upp med mina egna problem att tanken på att ha någon nära mig som när som helst skulle kunna avslöja mig - fy så hemskt!
Jag tror att jag hela tiden omedvetet letade efter killar som jag kunde hålla på lite avstånd. Killar som bodde i en annan stad, till exempel. Det här tolkade jag då som att jag var så självständig och gillade ensamhet, men nu börjar jag tro att det bara var för att jag helt enkelt behövde kunna hetsäta i fred.
Det är samma med kompisar. Visst har jag alltid haft kompisar, både tjejer och killar, men jag har alltid vara noga med att hålla dem på avstånd. Jag har låtit dem förstå att jag inte vill planera hur vi ska träffa, att jag inte är spontan, att jag inte vill bli överraskad. Surprise parties har varit min allra värsta mardröm, och det vet mina kompisar...."

Fan, vad jobbigt det är just nu. Min gamle trotjänare, Douglas, är kass. Han hade en dispyt med en annan hund i tisdags, inte så att de slogs men nästan, och sedan dess får han konstiga "anfall". Han blir alldeles stel i kroppen och får jätteont i vänster sida och lyfter höger framben och ibland skriker han rakt ut i smärta. Sen efter 30 sek till 1 minut så är han som vanligt igen och är så i flera timmar. Det skär i hjärtat att se honom sådan och jag kan inte förstå vad som hänt. Ska få honom undersökt idag men är så rädd för vad vi kan komma att hitta. Är så nervös och sorgsen över det här och så rädd för vad det kan leda till. Han är ju gammal men jag vill ju ha honom kvar i mitt liv läänge till(egoistisk som jag är). Hoppas att det är nått som kan gå över eller iaf att han kan få smärtstillande som hjälper.

Har levt på smågodis nu i två dagar men hoppas kunna uppmana lite kraft idag så jag iaf äter en bra frukost. Hatar den äckliga smaken jag har i munnen efter allt sött, smakar ruttet.

Det kändes ju ändå ganska bra. Visst att jag inte haft en ultimat helg vad det gäller maten men jag hade iaf en positivitet och motivation och ffa en intällning att det inte är hela världen.
Sen har det bara rasat. Hade lite ångest när jag körde till jobb igår, var nervös för hur min chef skulle vara och samtidigt frustrerad och irriterad både på hennes sett att vara och hur det får mig att må. Jag utvecklas inte över huvud tagen på jobbet snarare tvärt om och så ska man dessutom stå ut med hennes dåliga humör och otydliga idéer. Sen maler det givetvis i huvudet ang K men jag försökte låta det bero och vänta till nästa dejt innan jag funderar något vidare.
Gårdagen blev trots allt helt ok med stavrunda och styrkeövningar på kvällen.

Men sen kom idag, det har varit jobbigt idag. Jag har haft en stor klump av riktig ångest i magen och hjärtat hela dan och jag har känt mig så låg och orkeslös samtidigt som jag varit på dåligt humör. Visst jag ska ha mens i dagarna men idag har varit ett riktigt lågmärke. Så jobbigt att känna ångesten över mitt liv och inte hitta viljan att fortsätta leva. Sen blir det så att jag projecerar allt just nu på min chef, visst inte rättvist alls men för tillfället känns det verkligen så att det är mitt jobb som gör att jag mår dåligt och då min chef. Jag hatar att inte kunna lita på människor och i vanliga fall skulle jag sortera bort en sådan männsika ur mitt liv men det går liksom inte riktigt med sin chef. Och tro mig jag funderaroch har funderat om och om igen om att byta jobb men jag orkar det bara inte, jag vill inte byta jobb igen det är för jobbigt och jag tycker om mina arbetskamrater. Dessutom är mitt självförtroende i botten vad det gäller min kompetens, jag har ingenting att komma med. Jag vet ju rent intellektuellt att jag har det men jag kan inte stå för det.

Vad tror ni då att jag gjort ikväll? Gråtit ut min förtvivlan? gått en långrunda i skogen? Nejdå, det blev en tripp till affären för äckelmat som jag tuggat frenetiskt på ikväll. Under tiden hann jag både avboka körsjungandet ikväll och dejt imorgon. Visst är det lysande, som jag kan ordna det för mig?

Vill verkligen inte tro på det Pee sa om att jag inte är redo att träffa någon än men just nu känns det verkligen så, även om jag just nu är totalt avtrubbad på mina känsor pga all mat, hur ska jag kunna träffa någon när mitt mående svänger så och när jag som nu bara vill stänga in mig själv i en svart garderob och inte orkar träffa någon människa alls än mindre vara pigg och käck. Sen känner jag själv att mitt mörker är för mörkt för att våga dela med mig av till någon jag knappt känner.
Jag blir själv förskräckt över mina svängningar och förstår och accepterar dem ej även om jag låter mig flyta iväg med dem. Varför blev det så här nu, nu när jag köpt ny bil och träffar en trevlig man? Är det "bara" pga mensen? förstorar jag upp allt med chefen (hela kroppen skriker NEJ!!!!) ?

Okej, blev inte en perfekt dag men klarade mig ganska bra ändå. Skön stavrunda imorse utan vovve så det blev lite bättre fart, god frulle med havregrynsgröt+blåbär(som vanligt), långprommis med kompis och goood hemalagad pizza, därefter hem och pyssel i trägårn några timmar. Sen började det igen, ja ätandet då, ugnsrostade rödbetor som skulle frysas in, men en hel del hamnade i min mage istället tillsammans med en halv getost. Mumma men inte riktigt vad jag tänkt med mitt matintag idag. Har dock diskat undan efter mig och kört ordentligt med styrkeövningar. Så kontentan av dan blir ändå att jag iaf inte går till sängs med ångest.

Nu till nått helt annat.
Det gäller då den här mannen, K, som jag nu träffat hela tre gånger. Vet inte varför men det känns så krystat emellanåt, eller snarare ganska ofta ffa när vi pratar telefon. Inte så att det gör att jag inte vill se honom igen med jag förstår det inte riktigt. Inte van vid det. Känner mig inte nervös, men kanske ändå att det ligger osäkerhet bakom kanske från oss båda två. Var riktigt jobbigt att prata med honom i telefon idag, jag hade verkligen ingenting att säga honom. Vi ska ses på onsdag (måste få ordning på magen någotsånär först efter alla nötter igår, gasig som attans ;/ )

Varför måste de ha reklam för kexchoklad precis efter reklam för Lindex med deras super(äckligt?)smala modell. Gissa vad jag vill? Jag vill vara smal som hon och hetsa på kexchoklad!!!!!!!!!!!!!! Visst är det barnsligt.

Vad är det som gör att jag inte kan sluta äta. Trots proppmätt så kan jag inte låta bli rörelsen från skålen till munnen, skålen till munnen osv osv.
Hade en toppen förmiddag ute i trägårn och med fixande och trixande med bilen, körde och köpte en kryssboll och hann träffa K en snabbis bara för att säga hej och allt kändes bra. Hem till ma&pa där farfar, farbror, faster och faster var på besök. Supertrevligt så längesedan och kul att se farfar så pigg. Massor med gooood mat; grillad lax med olika tillbehör, visst hade räckt med 1 portion men det var såå gott så jag unnande mig en miniportion till, fine inga problem där. Sen kom efterätten, mammas supergoda rabarberpaj med vaniljsås, var egentligen jättemätt men det är klart att jag ska ha lite paj. fortfarande inga problem utan bara trevligt och gott. Visst kände jag efter om det kändes jobbigt men, nej inte så mycket. Fortarande kändes det ok även om jag kände en liten oro över mitt sug att äta massor med paj. Sen ska jag då köra hem och i samma sekund jag sätter mig i bilen, proppmätt, så börjar tankarna; vad har jag hemma att äta om och om igen. Försökte intala mig att jag bara skulle äta lite vindruvor och så kanske den lilla biten mörk choklad som var kvar. Inte en chans att jag skulle äta nötterna, jag var ju som sagt proppmätt. Men.....
Chokladen gick ner först, sen nästan alla vidruvor och så halva påsen nötter. Det är så jäkla onödigt så det finns inte. Är så mätt så mätt så jag mår illa och magen står rakt ut som vore jag i 7e månaden. Och jag som precis fått njuta av att jag kommer i alla mina jeans och nu ligger jag här i min säng och undrar varför. VARFÖR?

Fick ett urgulligt sms av K och det fick mig att ännu mer banna mig själv för att jag gjort som jag gjort ikväll. Men icke att det ska vara början till skit igen, jag har för mycket bra just nu. Nej, nu får jag stå mitt kast ikväll med stooor mage och illamående, imorn blir det till att komma på banan igen. Jag måste inte äta perfekt men sådant här överäteri är bara så totalt onödigt ffa när det inte ens finns plats kvar i magen, dessutom förstör det känslan av den goda maten jag fick hos ma&pa.
Suck

Så underbart att vakna och känna att det luktar gott i huset, ingen gammal disk som står eller damråttor som leker tafatt. Solen skiner ute och jag ska ut i trägårn och pyssla sen en tur till ma&pa. Har en bra känsla för denna dan.
Har bara en liten fundering, blev ganska mycket tasty house nötter kvar från igår, ska jag behålla dem och lita på att jag kommer äta dem för att det är gott ikväll och inte för att jag inte kan sluta eller ska jag ta med dem till ma&pa eller slänga dem. Risken är bara att jag köper nytt och då försvinner all positiv känlsa. Behåller dem nog och vågar lita på mig själv.
Nu är det dags för frulle, havregrynsgröt med blåbär, mums..

Egentligen för trött för att skriva men kända att jag ville lämna en liten repport om kvällen ;)
Riktigt trevligt igen vi är nog dock ganska lika med att vi inte riktigt vet hur man ska bete sig på en dejt, hur ska man sitta? nära? hur långt ska man gå? Vem ska ta första steget? Jag är nog sådan att jag är ganska avaktande, inte ovillig för lite kel men gärna på initiativ från honom. Det gillar jag. Bidde dock inget sådant idag men dock en lååång go kram innan han körde.
Jaha, då har man rakat sig på de utvalda ställena i onödan då ;), skojar bara vet inte om jag hade velat gå så långt idag ändå. Men förberedd måste man ju vara.... var ju ett tag sedan.

Märkligt ändå hur det känns med mig själv och min kropp när jag har en man i närheten. Man skulle ju kunna tänka sig att jag blir om möjligt ännu mer medveten om alla skavanker speciellt då han har en superfit kropp, men istället så känner jag mig jättestark och fin och om jag tänker på min putande mage så tänker jag i samma stund att han får ta mig som jag är. Sen ska jag ju inte sticka under stol med att jag klart vill att han ska tycka att jag har en fantastisk kropp och att den attraherar honom.

Han vill ses igen och även jag, inte något direkt pirr i magen än och får ingen känsla direkt från honom heller men vi får väl se vart vi hamnar.
Helgen har börjat toppen iaf och jag tror jag kommer sova gott i mitt nystädade hus med nya lakan, diskad disk och med en liten kvarvarande känsla av en man i luften.

Hej alla fina bloggare! Blir så glad när jag öppnar min blogg för första gången på flera dagar och ser att ni finns där och stöttar, peppar och hejjar på mig.
Haft en fortsatt härlig vecka med fullt upp från morgon till kväll. Var ju på dejt igår och det var riktigt trevligt, han är riktigt fin både till sätt och till utseende. Vi ska ses igen imorgon, han ska komma hit och så ska vi laga mat. Pirrigt! Men kul!
Har nu bara pressen på mig att städa upp efter de senaste två veckornas förfall, men det ska nog gå. Försöker peppa mig själv och tänka att det är mig jag vill att han ska gilla och mig just för att jag är som jag är och inte någon polerad yta. Han har en jättefin kropp och tränar mycket, äter rätt etc men försöker att inte få ångest över det. Visst har jag kommit igång och tränat lite mer nu i veckan men ingen hysteri. Jag kan inte få min kramgoa kropp till en hård deffad kropp på några dagar hur jag än gör. Får blända honom med min fantastiska personlighet och min bruna ögon istället.

Sen har jag fått hem min nya fina bil idag. Lite sorgligt att lämna min gamla men desto roligare att köra min nya.

Håll tummarna imorn ;)

Åh vad ni förgyller min dag ytterligare med era goa ord. Tack så jättemycket, jag suger åt mig av varje stavelse och kan bara säga det samma till er. Det är det bästa med bloggar att man kan få en känsla av att man inte är ensam med sina problem, känslor och tankar och att man både kan få lov att ge och ta emot en  förståelse och empati som jag aldrig mött tidigare.
För idag är faktiskt en riktigt bra dag. Jag har köpt en ny bil och det känns såååå bra. Trots massiv nervositet innan idag så jublade jag i bilen på väg från bilhandlaren när alla papper var skrivna. En stor lättnad över att det här är över. Kommer sova gott inatt och utan att behöva ta Stilnoct.

Sen måste jag bara berätta att jag ska på dejt på onsdag, hihihi. Spännande och det känns som detta kommer vara en bra vecka, T sa det innan att detta skulle vara min vecka. Man kan ju alltid hoppas. Känns iaf som om jag fått tillbaka lite energi så att jag kan orka ta hand om mitt hem och min kropp igen.

KRAAAAAM

Jag kan förstå om jag oftast framstår som negativ i mitt sätt att tänka och agera i det jag skriver här men jag jobbar hela tiden på att tänka och leva mer positivt. Sen har jag nog en ganska realistisk syn på livet i grunden och har alltid haft.
Den här bloggen använder jag till att få lov att verkligen bara vräka ur mig all skit som samlas och här kan jag upprepa mig och vara tjatig om och om igen utan att behöva vara rädd att folk ska bli trötta på mig. Jag kan skriva av mig totalt ocensurerat. Även om jag märker på mig själv att jag blivit mer och mer medveten om jag har eller inte har fått någon kommentar och hur många som läser det jag skriver. Och det är klart att jag hade nog blivit lite ledsen om någon av er skulle skriva och säga att nu orkar jag inte läsa mer av ditt tjat som bara snurrar tillbaka till samma punkt hela tiden, nu tänker jag inte läsa mer. Konstigt ändå att människor som man aldrig mött ändå kan betyda så mycket.
Jag måste få skriva av mig här för att orka med vardagen och inte vara totalt nerdeppad dygnet runt. Detta är istället för en dagbok, men vilken dagbok sen där man kan få respons på det man skriver. Jag vet ju hur mina gamla dagböcker ser ut, där har jag nästan bara skrivit när jag mått riktigt dåligt medans här har jag oftast lust att skriva varje dag och då kan man ju även ibland få med lite glädje ocskå.
Tack till alla er som orkar läsa.

Tack Sofia för din kommentar, hon skrev att en dag kommer förhoppnigsvis alla dagar vara "nyktra". Frågan är bara om jag verkligen vill det. Jag vill ju hitta en väg och ett liv som är någonstans mittemellan det mörka känsloträsket och det avstängda intellektuella. Där jag känner känslor men inte överväldigas av dem och där jag kan ha ordning och reda och känna mig klar i skallen utan att vara avstängd. Där jag har lite mer lugn och ro i sinnet och själen. Och där inte maten tar upp så mycket av mitt liv. Jag vill inte känna att jag antingen är under vattenytan och inte får luft eller trampar vatten som attans för att ha näsan över ytan, jag vill flyta på vattnet och ta in alla intryck och känslor som kommer utan att sjunka.

Just nu kretsar allt återigen om bilköp, ska ut och kolla imorn. Känner hur det här suger energi från mig samtidigt som jag inte sover bra. Så mina planer har inte riktigt blivit som jag tänkt, nästan men inte riktigt men är ganska nöjd ändå. Värre är det ju att jag i min stress eller snarare i mitt försöka att minska min stresskänsla äter en massa skit. Ändå funkar det och jag kan fokusera på vad för bil som passar och vad jag ska leta efter och jag har inte bara ångest inför morgondagen. Hoppas bara jag kan sova inatt, trots att disken inte är diskad etc etc

Måste:
Städa, diska, tvätta, köpa bil 
Bör:
komma igång och träna igen(för jag vet inte vilken tur i ordningen)
Vill:
ha ett rent hem, en pigg stark kropp, ringa ev dejt.

Blir till att börja morgondagen, om det blir som jag nu försöker planera, med att diska, ta långpromenad med Douglas gärna med stavarna och sen göra styrkeövningar hemma, duscha(gärna med rakning) och så iväg till jobbet.
Fredag: Gå upp i tid, promenad med Douglas efter jobb ev stranden, hemma tvätta och börja städa, kolla på internet efter bil, styrkeövningar, kvällspromenad.
Lördag: Morgonprommis, styrkeövningar, dusch, kolla bil med pappa, ev hem till maochpa på kvällen annars promenad med Douglas och laga mat.
Söndag: Tvätta och städa färdigt, laga mat, stavrunda+styrkeövningar, sms till ev dejt.

Om den här planeringen går vägen så har jag förhoppningsvis ett städat, diskat, tvättat hem på söndag och jag har kommit igång att röra på mig igen. Det är det primära, utan det inget annat, ffa måste jag ha ett hem som är i ordning. Sen hade det varit underbart om jag kommit någonvart med bilköpandet och att jag kanske har planerat in en dejt.

Åh tack alla underbart gulliga människor för era kloka och stöttande ord, de värmer ända in i själen och jag får ett tillfälle att le.Tack!

Är en mycket bättre dag idag, så glad att jag trots allt sa vad jag tyckte till min chef och att jag även sen pratade med mina arbetskamrater. Och vet ni, idag har det inte varit konstigt alls på jobb. Ingen har varit sur för det jag sa snarare verkar alla glada och positiva. Det funkar faktiskt, hur jobbigt och frustrerande det än känns i stunden så funkar det faktiskt att vara öppen och inte rädd för att ta upp saker. Så skönt...

Sen till ett lite mindre jobbigt dilemma, faktiskt ett ganska trevligt dilemma. Har ju pratat om killen Anders i Kalmar som jag bestämt mig för att inte träffa mer och det står jag ännu mer fast vid nu efter att ha pratat lite mer med honom. Han slutar inte prata..... och det han säger är inget som intresserar mig, tyvär.
Men iaf så är det så att min arbetskamrat har pratat om en kompis till henne som är singel och som skulle vilja ses men jag har inte velat det så länge som jag inte visste ang Anders, men nu har han iaf få mitt nummer så får vi se om han vågar ringa annars får jag väl ringa honom.
Sen kommer vi få till det lilla dilemmat, idag kom en körkompis och började prata om en kompis till henne som tydligen är supertrevlig och singel och hon undrade om jag ville träffa honom?
Klart jag vill!! Men hur gör man för att klara av att träffa två män och hålla ett öppet sinne till båda två. Känslor är svårt nog ändå.
En sak i tagen, jag vill ha en sak i taget och ffa när det gäller att träffa en man.
Superkul att någon är nyfiken på mig men vet inte rikitgt hur jag ska göra.

(och så kan jag givetvis inte låta bli att bli vansinnigt kroppsmedveten och äcklas över min sladdriga kropp, men skit i det, försöker vända det till motivation till träning istället)

sen måste jag ändå säga att mitt beteende nuförtiden kretsar betydligt mindre kring min kropp och mitt utseende det är mer min själ jag mår dåligt över och att jag inte vet vem jag är
kroppsfixeringen är betydligt mindre även om jag inte kan gå förbi en spegel utan att glo så jag kanske lurar mig själv när jag säger så men ambitionen är inte övermänsklig längre å andra sidan så är också motivationen desto mindre
jag tycker inte om min kropp men det är inte pga den jag inte vill leva

Många fler tankar som far idag.
Har länge funderat på det här att jag nuförtiden så sällan kompenserar jämfört med när jag var yngre. Jag överäter och hetsar fortfarande men det är ändå ganska sällsynt att jag kräks. Det är inte jämt utan mer i korta perioder, en vecka typ. Sen är väl mitt mående i och för sig inte bättre precis snarare sämre.

Kan det vara så att jag då åt för att slippa känna och när jag åt kom ångesten och då var jag tvungen att kräkas för att komma undan ångesten?
Medans nu är det så att jag lever ett liv med en hel del ångest, jag känner ångest på ett sätt som jag inte gjort tidigare och det enda sättet för att mildra ångesten är att döva den med mat. Maten fungerar som ångestdämpande medicin istället för att framkalla ångest även om det givetvis ibland kan bli så också men inte så ofta.
Tänkte på nått som någon skrev ang att man liksom gett upp och inte orkar kompensera längre men jag vet inte om jag tror det är så även om det nog kan vara så vissa dagar. Det är väl kanske så det är, överätningen, hetsen, kompensationen skiljer sig från gång till gång. Och jag kan alltid känna igen tecknen för hur det kommer sluta, jag vet alltid om jag kommer kräkas eller inte, om det är början, slutet eller i mitten av en hets. Den är ju min allra bästa vän och jag känner den bättre än vad jag känner mig själv.
Usch vad flummigt det känns det jag skriver och jag känner inte riktigt att jag får fram hur jag menar, vet det knappt själv, bomull i hjärnan som vanligt.

På tal om det så är jag rädd för att min tilläggsmedicin T3 inte har fullt den effekt jag hoppades den skulle ha. Jag är kanske lite piggare men ångsten och bomullen i hjärnan och ffa bristen på livslust finns där fortfarande. Ska jag trots allt prova antidpp, är så vansinnigt ambívalent i vad jag tycker och tror mig vet om det. Kan verkligen en tablett ge mig bättre självkänsla och en vilja att leva?

Många tankar som far just nu. Ska man eller ska man inte. Man ska kanske välja sina faighter med omsorg.
Återigen en dag med tjafs på jobbet och mitt självförtroende och självkänsla trillar ännu mer i botten. Ångesten från igår sitter kvar i kroppen. Diskussion med chefen och mina arbetskamrater stöttade mig ej trots att de pratat en massa innan och själva tagit upp saker och hållit med i det jag sa men så sitter vi i möte och de säger ingenting utan snarare nickar medkännande till min chef. Och så än en gång blir jag "the bad guy" och inte får jag något gehör från chefen heller. Hon tänker inte, aldrig, stå sitt kast eller erkänna att det är fel att hennes småsinthet och dåliga humör går ut över oss och ger dålig stämning på jobbet. Denna gången handlade det om semestern i jul. SÅ jävla trött på henne och så besviken på mina arbetskamrater som inte säger något. Frågade dem båda två efteråt varför de inte sa något och den ena tyckte att det hade hon ju visst men att hon kan läsa av chefen när hon börjar bli irriterad, tänk att det kan jag också men jag tyckte det var viktigt att ändå få sagt det som behövde sägas. Den andra tjejen sa att hon inte hade något att säga.
Tre jävla år har jag nu senast gått i terapi och fått lärt mig och tränat på att vara mer öpper, mindre konflikträdd och stå på mig men var hamnar man efter sådant här bemötande? Jo, nere i skiten igen, irriterad och besviken och återigen har man fått bekräftelse på att man inte kan lite på folk.
Får väl sluta stå upp för mig själv så som jag gjort mesta delen av mitt liv. Men då vet jag ju hur det blir, jag exploderar till slut. Och trots att det som vanligt inte blev som jag önskat så är jag ändå glad att jag öppnade käften och sa något istället för att bara snacka skit bakom rygg som mina arbetskamrater.
Hur ska jag kunna bara släppa när det är fel det som sker och när det upprepar sig om och om igen?

Pratade med T precis om mitt mående idag och shit vilken dålig vän jag är men jag vet inte hur jag ska vara annars. Hon frågade varför jag inte ringt innan idag och det är klart att jag tänkte på det men jag visste inte vad jag skulle säga och var hon skulle kunna göra. Hon försökte få mig att förstå att jag inte behöver veta vad jag ska säga bara jag ringer. Jag vet, men så får jag en bild i huvudet av samtalet och litar inte på att hon verkligen bryr sig om mig utan bara tycker jag är jobbig, tjatig och negativ och kan inte komma på något hon skulle kunna säga för att göra det bättre. Det är så vansinnigt djupt rotat min misstro till alla och jag vet inte hur jag ska lyckas lite på någon någonsin. Så... därav är jag en dålig vän.

Sen tack till Linn för dina stöttande ord. Läste din blogg och herregud vad jag känner igen mig i mycket. Synd bara att man inte kan lämna någon kommentar, hoppas det går att fixa längre fram.

Nu blir det en stilnoct och sängen. Och nej, ataraxen hjälpte föga mot ångesten. Eller rättare sagt den i kombination med en halv limpa mackor gjorde att jag kunde hamna i soffan och någotsånär varva ner och börja andas igen.

Ångesten håller en hård hand om mitt hjärta och mina lungor så att det känns som om jag inte kan andas, finns ingen plats. Samtidigt maserar den min mage så att jag mår illa och kräkfärdig. Andningen sitter hög högt upp i halsen och jag känner paniken nalkas. Fan vad jobbigt det är. Har för första gången på 2 år tagit en ångestdämpande tablett, atarax, och hoppas den ska hjälpa. Pulsen slår som efter ett hårt träningspass och jag är helt anfådd. Ont i hela överkroppen och svårt att andas.

Sitter och gör en månadsbudget för att se hur mycket jag har råd att låna till bilköpet. Så kommer man då till posten mat.....hoppade över den så länge jag kunde men tills slut hade jag inget val, var tvungen att skriva nått. Tänkte först att jag ligger nog på ca 2000kr/mån i mat, tror det är ganska normalt för självhushåll om ändå lite i överkant. Sen började jag ransaka mig själv och nä får nog öka det till 2500 och tyckte ändå att jag då tog i. Så satte jag mig nu för att räkna efter hur mycket jag handlat i verkligheten :(, det blev betydligt mer, kollade tre olika månader och det låg mellan 2500-3000!!!!!! Fan också, får mig att må illa och vilja äta, äta, äta. Ska min ätstörning förstöra för mig än en gång.
Önskar att jag kunde göra som med mobilräkningen som blivit lite dyr nu i sommar att jag bara bestämmer mig för att nu får jag minska på mobilandet. Men funkar inte riktigt så med maten. Men måste ändå försöka, måste säga att det var ganska chockartat att inse hur mycket pengar det går till mat. Visste det var mycket men trodde inte det var närmare 3000 per månad. Det är jättemycket pengar.
Skit, känner mig ganska nedslagen just nu :(

Hemkommen efter en mysig kväll med tacos och bio i goda vänners lag. Vi såg Sommaren med Göran och den var riktigt riktigt rolig. Skrattade mycket. Men har så svårt för perfekta slut, att allting ordnar sig och så levde de lyckliga i alla sina dar. Ja, jag är väl bitter kanske men jag blir bara så deppig av sådana slut, av avundsjuka givetvis men också för att jag inte vågar tro att det ska kunna bli ett lyckligt slut för mig. Jag tror inte på ett lyckligt slut för mig.... nej det är faktiskt sant jag vågar inte tro eller hoppas på det. Jag önskar det men jag vet inte om min negativitet även förstör min önskan så att jag inte kämpar tillräckligt mycket.
Jag var en gång i tiden en positiv och glad tjej men det känns som mycket länge sedan. Visst, en del var ju en yta utåt och ett skydd mot att någon skulle bry sig om mig. Allt är bara bra med mig, alltid bara bra med mig. Orkar inte hålla den fasaden längre och då är det som om jag inte vet hur man gör för att vara glad och positiv på riktigt.

Såg reprisen av So you think you can dance idag, det var final. Älskar det programmet. Det är sådana underbara  och talangfulla människor man får se där och dans kan verkligen beröra. Tänkte på att dans verkligen är ett underbart sätt att uttrycka känslor på. Man tydligör en känsla genom att röra varje del av kroppen till musik. Önskar att jag kunde det. Blir samtidigt ledsen när jag ser det för jag känner att det är så mycket jag missat i livet genom att vara så låst känslomässigt. Gör mig ledsen, sorgsen och lite nedslagen och även där lite lite bitter. Bitter är ett sådant fult ord med sådan negativ klang. Och det sista man vill är ju att på sin dödsbädd se tillbaka på sitt liv med bitterhet. Men jag är nog trots allt ändå lite bitter hur lite jag än vill sätta det ordet i samband med mig själv.

Jag har och har haft ett rikt liv men jag har missat så mycket genom att jag inte har eller har haft ett rikt känsloliv.

Är mest i vakum just nu, försöker fly med hjälp av maten men kommer ingen vart. Ett så påtagligt bekymmer som att jag måste skaffa ny bil kan jag inte fly undan med hjälp av maten. Jag kan fly undan den värsta ångesten men jag måste ändå ta tag i alla saker. Fet, finnig och osocial ska jag i helgen se hur dyr bil jag har råd med. Skulle vart på after work idag men fanns ingen ork kvar efter allt för många nätter med dålig sömn, massor att göra på jobb och även oro på jobb(pga min chef och hennes ostabila temprament). Ska eg på bio och käka tacos imorn och behöver det nog men just nu är jag bara trött trött men har ingen ro att sova. Lyssnar på Anna Ternheim och njuter av de mörka tonerna. Let it rain on me, let it rain........

Vet egentligen inte om jag har så mkt att säga just nu. Försöker ta tag i mitt bilbekymmer men ångesten kniper om magen så fort jag börjar kolla upp saker, tycker det är så jobbigt och känner mig så villrådig. Jag är så totalt ointresserad och okunnig på bilar och jag har ju inte ens en önskan att lära mig, hur ska jag då kunna lösa mitt problem?
Vill bara gråta över min materiellt problematiska situation. Alltså bilsituationen, så mycket som jag måste ta ställning till, hatar det och kan inte klara av det. Just nu iaf. Återkommer hela tiden till samma sak som genomsyrar det mesta i mitt liv, tillit. Kan jag lita på bilmekanikern? Kan jag lita på allt folk säger? Tänk så går det att laga bilen billigare men tänk om min typ av bil inte har så lång livslängd utan ändå kommer dö av något annat snart?
Blir ledsen bara jag tittar på min fina bil.

Så, blev lite paus i skrivandet. Ringde min bilmek och fick svar på lite frågor. En liten sten som släppt, det är inte lönt att göra något. Bra, då vet jag det (eller bra och bra?!) då kan jag ta nästa steg, ringa banken och fråga om lån. Hon kom tillbaka kl ett i em hoppas jag får tid att ringa då. Lite lugnare nu, kan nog tom ta mig upp ur sängen och äta lite frulle.