frokenlejon

Känner mig helt labil idag, svänger i humöret fram och tillbaka. Från att peppa mig själv och vilja träffa T+hennes väninnor och trol utgång till en total äckelkänsla över mig själv och får ångest bara av tanken på att träffa glada människor och vara social. Var ute och andades lite och lyckades vända negativitet till pepp men samma stund som jag ställde mig i duschen så föll tyngden över mig igen. Allt fokus på det fysiska och min äckliga mage och kropp och att jag inte har något alls att ta på mig som skulle kunna få mig att känna mig fin och inte som en valross. Patetiskt att man kan vara så ytlig men orkar inte ta kampen idag. Efter att ha kämpat hela dan så känns det som jag har kapitulerat än en gång. Mätt, äcklig och ensam endast pga av mig själv.

Glömde ju berätta en sak som min nya psykolog sa igår flera gånger. Att jag var deprimerad och att det inte är konstigt att jag mår och beter mig som jag gör för jag är deprimerad. Det var så skönt att han sa det. Låter kanske konstigt men på nått sätt är det ändå skönt att han uttalar det och tycker det. Då kanske jag kan tro på att antideppen funkar och att jag kanske trots allt inte är en negativ person.

Bubblar inombords, känns som jag ska sprängas. Så mkt funderingar och tankar som far omkring som en svärm med knott. Irriterande och omöjliga att ignorera.
Vet inte alls var jag har T för tillfället, har bara en sådan stark känsla av att hon inte vill umgås med mig. Många små saker som sårar och gör att jag känner mig än mer ensam. Hon är ju trots allt den som vet mest men ändå förstår hon inte eller så lyssnar hon inte eller bryr sig inte, jag vet inte vad jag ska tro.

Var hos psykologen igår och fick då chansen att prata även med psykiatrikern ang antideppen och nu ska jag prova att ta den på kvällen istället och vänta med att öka dosen ytterligare. Har känt mig piggare idag så får väl se vad som händer när jag tar den ikväll.

Fick i uppdrag att skriva en aktivitetsdagbok av psykologen, skriva ner allt jag gör och hur det får mig att må. Ungefär som en matdagbok. Ganska svårt och jobbigt ibland, rädd för att överdriva/underdriva och rädd för vad han ska läsa ur det jag skriver. Att han ska tycka att jag inte mår tillräckligt dåligt för att få hjälp. Känns det igen? Precis samma känslor som med matdagboken. Vågar inte lita på mig själv och vet inte vad som är sannt eller rätt.

Vill bara till sängen och sova så att jag kan få försvinna in i drömmarnas värld och drömma om att någon ser mig, är intresserad av mig och tycker jag är något. Drömma om att ligga i en mans armar och bara försvinna. Drömmer många härliga, känslosamma och jobbiga drömmar och längtar ständigt dit.

Har ett stort problem vad det gäller antideppen. Ökade dosen för snart 2 veckor sedan och ända sedan dess har jag varit såå trött och sömnig hela tiden. Går och lägger mig vid 8 varje kväll men får inte sova ordentligt pga att jag drömmer något helt hysteriskt hela nätterna, verklighetstrogna drömmar med mycket känslor och sen är jag oehört känslig för att vakna så vaknar flera gånger varje natt. Är riktigt jobbigt och känner att det påverkar min vardag och jobb. Gäspar hela tiden och är tung i huvudet. Tänkte först att det nog snart skulle gå över, vill ju inte ge upp men nu funkar det inte längre och dessutom så är tanken att jag ska öka dosen ytterligare på lör. Har försökt få tag på min psykiatriker men hon är sjuk. Ska till psykologen imorn och får prata med honom vad han säger. Suck, inte så lätt att känna någon positiv verkan av tabletterna när man är så trött hela tiden. Har ingen ork till nått. Och så använder jag mig givetvis av den sämsta av metoder för att komma ifrån trötthetskänslan, jag äter, äter, äter.......

Godmorgon!
Det har kommit sjuukt mycket snö inatt säkert minst en dm. Det är så vackert. Får väl se hur mina väla-planer idag ser ut, vet inte om jag kommer ut med bilen bara.

Ledsen att jag är så frånvarande för tillfället men har inte riktigt något att säga är mest trött heela tiden ffa den senaste veckan då vi ökat antidepp-dosen. Från nästa vecka ska jag gå till kbt-psykologen en gång i veckan. Lite rädd att jag inte ska ta det till mig.
Kram på er alla, tänker på er även om jag inte märks så mycket.
Vi får se när vi hörs igen

Han var faktiskt riktigt angenäm, psykologen alltså. Han var lugn och det kändes som han tog mig på allvar trots att jag hela tiden kände att jag ifrågasatte vad jag själv sa inom mig. Sa jag nu rätt, är det sanningen, överdriver jag, underdriver jag? Men som sagt han verkar bra, lite svår att förstå ibland då han är utländsk men ändå helt ok. Ska dit igen om 2 veckor och sedan ska vi ses varje vecka.
Men givetvis kom frågan upp om jag ville må bra och om jag hade viljan att jobba mot det. Och jag sa som det var att jag vet inte, jag hoppas det men jag vet inte för jag har ingen vilja eller gaist för något som det är just nu.
Och visst tänker jag att antideppen kan vara anledningen till att jag känner mig avstängd men å andra sidan så har jag kännt så här tidigare också även utan antidepp.
Vet inte, ska till psykiatriken nästa vecka så får väl prata med henne om det.

Hej
Länge sedan sist känns det som.
Har tid till psykologen imorgon för första gången... vet just nu inte vad jag ska där och göra. Har inget att säga just nu alldeles tom. Inte ens nervös känns bara menigslöst. Äh vet inte..
Vet inte om det är antideppen som verkar på något sätt eller så är jag bara sliten. Trött och likgiltig till det mesta. Vill inte göra något, träffa någon och trivs ganska bra med min ensamhet just nu. Orkar inte lägga energi på nått vill bara sova. Eller se på film, tv, läsa.
Visst har inte mina allra mörkaste tankar. Inga planer på att dö men vill fortfarande inte leva.
Livrädd för att psykologen imorgon ska fråga om jag verkligen vill ha en förändring och om jag inte svarar att jag vill det så kommer jag inte vara välkommen. Vet ju inte vad jag vill och kan ju ffa inte se hur den förändringen skulle se ut.
Håll tummarna för mig imorgon.
kram