Förnekelse & lycka
Förnerkar även all skit jag åt innan i 200km/h, det har inte hänt.
Var ute i regnet med vovven och båda kisarna förljde med. Det är lycka det, regnet strilar längst min kind och kisarna jagar varandra medans jag och Douglas äter blöta, söta björnbär i mängder.
Lycka lycka och jag ler vid blotta tanken på det.
Bil
fan i helvetes jävla skit!!!!!!!!!!!!!!!
Min bil är kaput och det är inte lönt att laga den så jag måste skaffa en ny. Har inte pengar till det och ffa inte ork. Det är så stressande och ångestfyllt att leta och köpa bil. Är redan superstressad och ledsen.
Ska sätta på mig regnkläderna nu och ge mig ut i skogen och försöka andas.
Klibbigt
Just nu känns det mesta hopplöst och skit. Är nog inte bara tröttheten som gjort så att det är som det är idag.
Fan också!
Känsla=trötthet
Har tagit det jag haft hemma men inte orkat så mycket. Tagit? det låter som om jag har snortat kokain eller druckit sprit eller nått. Äckligt är det iaf. Mensvärk sedan innan och nu är magen spänd som en uppblåst fotboll.
Men antar att jag på något sätt lyckats, för tröttheten är borta. Sitter mest apatisk och stirrar rakt ut. Mår illa, illa, ont i huvudet och är äcklad över mig själv.
Jag försår inte det här jag som bara för några år sedan var frisk, eller i alla fall så frisk som man kanske kan förvänta sig eller iaf så frisk som jag själv kunde förvänta mig. Jag kände mig som en nykter alkoholist som njöt av mat och som trivdes med min kropp och jag hade ffa släppt rädslan, rädslan av att falla dit. Eller var det mer än ett par år sedan, det känns som en evighet sedan samtidigt som det känns som alldeles nyligen. Varför tillåter jag mig falla så djupt igen?
Söndag
Sliten efter kräftskivan igår och vill bara slappa vid tv´n, dock lite för fint väder för det så har varit ute en härlig sväng i skogen och fixat bilen inför servicen imorn och klippt gräset. Nu kan jag väl ändå slappa med gott samvete?
Tårar
Det jag och min terapeut jobbade allra mest med under de åren jag gick hos henne var att jag ska få fram känslor och verkligen känna känslor. Jobbigt och ofta omöjligt och alltid frustrerande. Det jag alltid haft svårast för är att gråta, jag gråter väldigt sällan trots att jag vet hur skönt och förlösande det kan vara. Det bara låser sig för mig. Ett tips min terapeut gav mig var att ta varje tillfälle i akt att få känna känslor tex när man ser något upprörande, roligt eller sorgligt på tv, hör på radion eller läser. Det är typiskt en sådan sak som kändes jättelöjlig och ej möjlig. Men det fungerar faktiskt. Steg för steg kan jag känna att det händer saker och det fortfarande trots att jag slutade gå hos henne för flera månader sedan. Har precis sett en gripande film och lät verkligen tårarna bara falla, så skönt. Tårarna rinner inte bara för det som jag ser på tv utan även för Anders, min chef, min ensamhet, min glädje över mina djur etc. Om jag låter det pysa ut lite då och då så blir det inte en sån stor grej. Kanske att jag nästa gång kan gråta när jag är ledsen bara för min egen skull och inte med hjälp av tv´n.
Foton
Märkligt det där jag skrev igår ang att äta när man känner sig sjuk. Jag gör alltid det och i stunden när jag äter så är det precis som om det fungerade lika bra att trycka undan sjukkänslor som alla andra känslor. Sen när jag slutar äta så kommer ju sjukkänslan tillbaka.
Nu måste jag ta tag i min dag och sätta igång och städa innan L och hennes flickor kommer. Hungrig, eller snarare mår lite magkatarr-illa efter gårdagens ätning, men vill inte äta förrän jag städat. Sköljer kroppen med vatten istället.
Fredag
Ha en underbar fredag go vänner
Suck
Och så har jag som vanligtså svårt att veta hur och vad jag ska säga så att hon inte går i försvar som vanligt. Kokar inombords och vill bara skrika, känner inte för att jobba idag precis. Hatar att jag inte kan lite på henne.
Ang samtalet med Anders igår så gick det väl sådär, han blev ganska upprörd och ville absolut inte släppa taget innan jag gett honom en chans till. Var inte något trevligt samtal precis då han sin vana trogen bara maler på och älter allt, fick till slut sagt till honom att sluta. Han skyller allt sitt beteende på sin osäkerhet hela tiden. Vi ska nog ses igen om vi kan lösa det på något sätt men efter gårdagens samtal så är jag väl egentligen ännu mindre sugen. Låter kanske negativt och hårt det jag skriver men det är svårt att återge hela samtalet som höll på i nästan två timmar då han mest pratade om sin osäkerhet. Inte så att jag är totalt känslokall och inte kan förstå att man kan vara nervös och osäker men det blir bara för mycket eftersom han inte slutar prata. Man kan bara ursäkta olika beteende med osäkerhet till en viss gräns.
Kryss i taket nu kom lönen in, skönt att den kom innan jobb iaf.
PS. handen känns lite bättre idag, tror jag och jag känner mig trots allt piggare och med mer motivation, har tagit en skön morgonpromenad, nu vänder det DS.
Ont i handen
Ska ha mens nu i dagarna, har sovit uruselt på sistone och har dessutom fått en överansträngningsinflammation (låångt ord) i höger handled, så hoppas det är en tillfällig svacka som snar ger med sig. Bara mensen kommer igång så brukar jag få en massa energi och även om jag inte kan stava eller göra armhävningar så kan jag promenera och göra situps och idag har jag fått sova ut ordentligt.
Tror det komma kännas bättre efter kvällens samtal också, även om det inte är ett så fasligt roligt samtal.
Sedan skullen jag vilja gnälla lite över min stackars handled som gör så ont. Jag har verkligen ingen kraft i höger hand och vissa rörelser gör så vansinnigt ont att knäna viker sig. Har linimentplåster på och stödlinda men jag tycker inte det blir bättre. Inte så lätt att vila heller när man som jag är superhögerhänt. Tänkte prova Zon men fick besked att man inte fick utsättas för sol under behandlingsperioden+2 veckor utöver!! Man kan få brännskador och allergiska reaktioner. Tror jag håller mig till mitt liniment och försöker vila så gott det går, annars får jag väl gå till farbror doktorn med den.
Scones
Solen skiner och jag vill bara ha regn (ovanligt va). Distraherar mig med tv, mat och internet men känner ändå stressen som puttrar under ytan.
Anders ska ringa ikväll. Håller så med i det du skriver Bullen och brukar verkligen ge folk, män, kvinnor mer än en chans för jag tycker precis som du att man växer när man träffar andra. Men när det gäller Anders så har jag nog ändå bestämt mig för att inte träffas igen. Hade han inte bott 30 mil bort hade jag kanske resonerat annorlunda, men det kan man ju aldrig veta. Och jag vill inte ha hit honom över natten och vill inte åka till honom över natten.
Vi har ju pratat en hel del i telefon och då får man ändå en ganska bra bild av hur personen i fråga är och tyvär blev mötet mer en bekräftelse på hans mindre appellerande sidor än de attraktiva sidorna.
Känns skönt att bestämt mig nu kommer bara det värsta att prata med honom om det. Är inte så bra på att formulera mig och är rädd att såra, man kan ju inte undvika det helt men ibland kan jag bli lite plump i mina ordval och det är ju onödigt. Han är ju trots allt en bra kille men inte för mig.
Tillit
Hade varit så trevligt om det känts bra med Anders. På pappret är han ju jättebra men personligheten klickar inte även om han tycker det. Haft sådana funderingar och grubblerier sedan vi träffades i lördags men nog kommit fram till att jag nog inte är så intresserad av att träffa honom igen.
Tankar fram och tillbaka.
Ska jag lyssna till det jag tror är min inre röst, det som känns? Eller, ska jag lyssna till mina minnen av vad min gamla terapeut sa om att jag kanske har en negativ syn på saker och pga av det ge det en chans till och försöka se mer positivt?
Ska jag lyssna till det jag tror är min inre röst, det som känns? Kan jag lita på den? Eller, ska jag lyssna till minnet av hur det var när jag blev tillsammans med mitt ex? Jag var på väg att inte träffa honom mer och så nästa gång vi sågs blev jag förälskad.
Ska jag lyssna till det jag tror är min inre röst, det som känns? Eller, är det pga av att jag äter som jag inte känner något? Försöker jag skydda mig själv från att bli sviken genom att stänga av?
Vet inte om jag vågar lita på mig själv och min inre röst som säger att han inte är något för mig...
Vägrar tro på Pee (förlåt du har så många kloka ord och jag gillar verkligen dina kommentarer men denna gång tänker jag inte hålla med) om att jag inte är redo att träffa någon. Det får verkligen inte vara så för jag tänker fortsätta vara öppen för att träffa någon samtidigt som jag tänker försöka jobba för att få mig själv att må bättre. Vågar knappt tro på det men vägrar att inte tro på det.
?
Orkar inte, kan inte prata eller skriva om det för jag har verkligen ingen aning just nu. Blir bara jobbigt och jag känner hur gärna jag vill ta till maten, skruvade hjärnan får ju för sig att då får jag svar på alla frågor. Hann köpa och äta en del godis och mcdonalds innan jag hejdade mig. Ingen fara, känns ok.
Får nog suga en hel del på den här karamellen. Vet inte när jag orkar tänka, känna eller skriva här igen. Kanske imorgon, kanske tar jag en paus. Har inga ord att sätta för mina känslor, bara tomhet.
Sarkasm
Men jag mår dåligt av det och det gör att jag inte vill träffa dem, ffa inte när de har fest. Jag tar åt mig av kommentarerna som pappa säger till mamma och jag blir sårad i hennes ställe. Hon bara skrattar bort det men jag kan inte låta bli att undra om hon inte ändå blir lite sårad innerst inne. Har frågat henne och hon säger att hon inte hör, inget hon lägger vikt vid. Och jag märker att min syster gärna hänger på och suckar, himlar med ögonen och kommenterar när mamma säger saker.
Det i större utsträckning än alla mängder med mat som jag åt ikväll gör mig orolig, ångestfylld och ledsen. Och så är jag rädd att jag ska bli likadan, vet ju redan att jag kan vara ganska tetig och ironisk men jag hoppas verkligen inte jag är sarkastisk. Men tänk om jag uppfattas som det utan att jag vet om det. Tänk om jag sårar med mina ord när allt jag vill är att försöka vara lite rolig.
Lite nervös
Mår ganska bra just nu och känner och ser på kroppen att det är på rätt väg, gillar den ganska bra just nu, men är så jäkla nervös att det inte ska vara. Kommer inte ifrån fantasierna om mat men ger inte efter. Underbart skönt att vara igång och röra kroppen igen men maten är en ständig kamp. Blir det någonsin naturligt och självklart att äta till man är mätt och vara nöjd och inte fantisera om mat? Inte så att jag alltid måste äta nyttigt men det är så jobbigt att vara så spänd och nervös över att trilla tillbaka igen, det är så skört. Linjen är så tunn och kan brista så lätt.
Många gamla erfarenheter som gör sig påminda hela tiden, jag litar inte på mig själv och tror att jag kommer falla dit igen. Vill verkligen vara positiv och våga tro, kämpar kämpar hela tiden för att vända mitt tänk.
Mysigt
Denna veckan har jag varit uppbokad med många sociala möten vilket varit jättekul och verkligen fått mig att må bra och må bra med mig själv.
Jag har myst med min bästis och igår kom min syster hit och vi hade det bara så mysigt med god mat och kvällsdopp och så avslutade vi kvällen med att killa varandra på ryggen. Helt underbart, som jag saknat det, att få lite kroppsberöring, måste se till att unna mig typ massage ibland.
Ikväll har jag pratat med Anders och det var också mysigt, tror att det får bli veckans ord. Vi ska ses på lördag i Växjö och hoppas även det blir mysig.
Vet ju så väl att socialt umgänge och sociala kontakter får mig att må mycket bättre och ffa får det mig att tycka om mig själv mycket mer än när jag är ensam. Ändå söker jag så ofta ensamheten och just nu längtar jag till söndag då jag äntligen kan få sova länge och inte träffa någon, bara vara hemma. Ffa när jag mår dåligt så söker jag ju ensamheten och då vill jag inte ens vara tillsammans med mig själv. Och egentligen borde jag ju då söka gemenskap och umgänge eftersom det gör mig så gott. Men man är inte alltid så klok och ffa inte när man är under isen.
Nu ska jag sova gott och ladda inför morgondagen med jobb, prommis med jobbekompis och kräftskiva hos ma&pa på kvällen :)
Korv med mos
Är så kul på jobb just nu och har så varit sedan vi kom tillbaka efter semestern. Är så trött på kvällarna då vi har jättemycket att göra men alla är på gott humör och kämpar på. Jag känner en sån skön säkerhet och trygghet i mitt jobb just nu. Inte så mycket tvivel eller ifrågasättande från mig själv. Njuter av varje minut det känns så här. Vill att det ska vara för evigt.
Imorn kommer syster hit för lite systermys innan hon åker tillbaka till Stockholm i helgen. Ska bli så trevligt.
På fredag är det kräftskiva hos mor och far, shit vad social jag är just nu, men trevligt är det. Det gäller att passa på när man är på det humöret.
Ska träffa Anders på lördag, vi ska träffas halva vägen var i Karlshamn. Lite spännande faktiskt. Ska bli skönt att äntligen få träffa honom så man kan få en riktig uppfattning om vem han är.
Fantasier
Jag fantiserar om mat hela tiden. Från morgon till kväll. Om vad jag ska och inte ska äta, vad jag får och inte får äta.
Härliga, underbara, fantastiska och fruktansvärda fantasier som får mig att längta och önska att jag bara kunde släppa taget om allt och bara äta, äta, äta allt som är så gott. Det bor nog en riktig liten fetknopp i mig som bara längtar efter att få släppas lös.
Men nej, jag kommer aldrig kunna älska fläsk på mig. Lite mullighet, är (tyvär) inte typen som är smal naturligt, kan jag acceptera eftersom jag aldrig kommer bli liten och nätt med mina 173 cm och min runda kropp hur mycket jag än kämpar. Men...........
Jag har granna ben, en härlig rumpa, fina axlar och snygga bröst. Tänk att man så lätt glömmer bort det när man tänker på sig själv, ser bara den äckliga magen, de feta armarna och de gigantiska kärlekshandtagen.
Imorn ska jag och T promenera efter jobb och sen ska vi till ett gatukök och äta korv med mos och redan nu vattnas det i munnen när jag tänker på det. Läängtar!
Duktig?
Nej, svarar jag jag är inte duktig, jag måste, jag har inget val. Alternativet är inte bra och så har jag ju en hund som måste rastas.
Jag kan visst känna mig duktig ibland när jag tränar, men det är när jag tränar av lust och inte för att kompensera för överätning/hets eller för att undvika att kräkas.
Så idag har jag ingen känsla av duktighet och kan inte ta till mig att T säger så. För medans jag går känner jag hela tiden min överfulla mage och illamåendet. Är rädd att jag ska bli tvungen att kräkas på vägen eller ännu värre bli tvungen att sätta mig och göra 2'an. Har ju inget papper med mig.
Så går på så fort jag kan med stumma ben och guppande mage och hoppas att jag inte ska kräkas när jag kommer hem. Hoppas att illamåendet ska lägga sig så att jag kan göra lite situps.
Ny dag, ny start
Tack snälla goa Bullen för din kommentar och ditt stöd.
Idag är en mycket bättre dag. Har städat, varit ute på prommis med Douglas och ska in till stan sen. En ny dag, en ny början och än en gång en ny start på kampen för att må bra.
Regnet öser ner, jag njuter och känner mig hungrig så nu ska ja göta lite lunch innan jag kör hemifrån.
Mår så mycket bättre när det regnar än som igår när solen skiner, märkligt.
Ensam
Vet ju egentligen att jag inte vill se ut så men just nu önskar jag av hela mitt hjärta att jag vore anorektisk.
Känner mig så jäkla ensam och eländig.
Klarar inte av att prata ens med T för hon finns inte tillgänglig (hon håller på att natta sonen) eller jag ger henne kanske inte möjligheten att vara tillgänglig och jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga heller. Känner mig bara så ensam och som att jag kommer vara ensam för all framtid. Börjar tappa hoppet om att jag ska kunna träffa någon och leva i tvåsamhet. Vill bara träffa någon som det inte känns ansträngt ihop med, någon jag kan andas med.
Har haft en hel del kontakt med Anders och visst vi skrattar en hel del och han har skön inställning till mycket i livet och vi delar många intressen men jag kan inte komma ifrån att jag inte klarar av hans självupptagenhet och ofta brist på empati.
Planen för dagen var att jag efter jobb skulle gå en långpromenad med Douglas sen en tur till gymmet och ikväll hem till T och hennes son för middag och fredagsmys. Men har mått illa hela dan, hade säkert egentligen kunnat göra allt om jag inte kännt efter så jäkla mycket och övertalat mig själv att även känna hur trött jag är. Så nu sitter jag här utan att ha promenerat, tränat eller ätit nått bra. Stackars Douglas.
Stressad över hur äckligt det är här hemma, hur jag låter min kropp än en gång förfalla och över att jag inte ger mig själv möjligheten att ta hand om och bevara de relationer jag har.
Vet att jag inte får men är så arg på mig själv som försätter mig i detta helvete. Ledsen och vill bara gråta men den arga inom mig tillåter det inte, jag får skylla mig själv.
Usch
Tack Lisa, är så skönt att veta att någon läser och bryr sig när man känner sig som sämst. Och det är så svårt att prata med någon annan om det som inte varit med om det själva. De kan visa empati men de kan inte förstå.
Gårdagen var hemsk, var så uppsvullen om magen men hade ändå bestämt mig för att vända trenden. Så kom en kund till oss och hade med sig nybakad kladdkaka med grädde och jordgubbar. Jag kände att paniken började växa och det var panik på riktigt, ville bara börja gråta. Visste inte hur jag skulle göra. Ville å ena sidan säga att jag inte skulle ha men det luktade ju så gott och alla andra åt ju. Bestämde mig för att ta en bit i sällskap med en arbetskamrat, trodde det skulle ta udden av det. Men samma stund som jag stoppade in skeden i munnen kände jag paniken växa igen. Det kändes som att nu var det totalt kört igen, jag kunde inte se längre att en bit kaka var helt ok utan nu var allt förstört igen och hjärnan började ställa in sig på hets så fort jag kom hem. Fan också!
Jag vet ju att det är helt ok att äta lite kaka men just nu och med efterdyningarna från tisdagen kan jag inte unna mig något utan att trigga igång. Vet också att om jag bara är strikt några dagar så kan det vända, då minskar paniken igen.
Konstigt ändå för det blev inte så farlig hets igår, mest salta mandlar och inte så mycket godis, men både igår och även idag mår jag skit i magen och mår illa. Vill bara kräkas, fortfarande. Igår somnade jag ifrån det och idag försöker jag med rent logiskt tänkande förmå mig till att inte kräkas. Det är ju verkligen inte lönt, jag kommer inte få upp något alls.
Tanken igår var att jag skulle ut på en stavrunda men som sagt jag somnade i soffan kl 20 och vaknade kl 00. Så var tanken att jag skulle till gymmet innan jobb idag men jag kommer bara inte upp från sängen. Börjar jobba om 1,5 h så måste verkligen upp nu.
Dåligt samvete för vovven som inte får någon ordentlig motion när jag mår så här.
In i duschen, äta frukost/lunch, promenad med Douglas och så iväg med nya tag för att må bra och att det här ska bli en bra dag. Gymmet får vänta till imorgon.
Hur är det möjligt?
Förstår det inte.
forts....
Amen va fan och så bara fortsätter jag, äter kladdkaka i en hast, den var inte ens god och så försöker jag dölja smaken i munnen med en massa plommon. Toan lockar. Först den sen vatten och så en snabb stavrunda och situps, har jag kompenserat nog då?
Så mycket knäppa tankar som känns helt vettiga just nu, kan inte se det sjuka i det bara ren logik.
Hur är det möjligt?
Ser Shakira, Beyonce och Ciara på tv och deras underbara kroppar och vill ha, vill ha. Förtränger alla tankar om hur hårt de jobbat för att ha dem, vill ha, vill ha, vart är genvägen? Finns inga genvägar och som jag tar hand om min kropp kommer jag aldrig dit.
Vad fan skulle jag äta kladdkakan för, hade jag inte gjort det hade jag kunnat stoppa skiten i tid och bara stavat en runda. Hur kan man bara ge upp och bara skita i konsekvenserna om och om igen?
Inte ens ledsen eller upprörd bara sur och illamående och sur för att jag inte är smal.
Laddar laddar för att resa mig upp ur soffan fast jag bara vill lägga mig ner och sova men mår för illa för det.
varför
Så onödigt. Vill inte hamna i skiten igen. Men vill ffa inte bli fet igen.
Life is quite good
Ikväll har jag varit ute och plockat massor av blåbär, typ 6!!!! liter och lite lingon och kantareller.
Är alldeles blå om händer och läppar och har precis avnjutit två lingongrova med smörstekta kantareller.
Såå underbart det är med naturen och alla resurser som finns runt hörnet om man bara bryr sig om att titta.
Trött som attans men mår riktigt bra, ska köra lite situps sen får det bli sängen.
Kraaaaaaaaaaaam
JIPPIE!!!!!!!!!
Hungrig som attans och äckligt sår på kinden men han är hemma och lever *smile*.
Nu ska jag sooova.
Harry Potter-terapi
Blir till att se första Harry Potter-filmen nu, hoppas det kan få mig på andra tankar än min kise och att jag kanske kan sova sen. Är helt slut men kan inte koppla av. Är på helspänn hela tiden. Hoppas Harry kan hjälpa lite, för stunden iaf.
tugga tugga tugga
Lördag
Varit ute och letat igen och även pratat med lite grannar. Så skönt ändå, fick jättebra respons från alla och alla förstod verkligen och lovade att hålla lite extra utkik. Har han inte kommit tillbaka imorgon ska jag sätta upp lappar.
Är så rädd att han ligger skadad och lidande någonstans.
För övrigt känns det faktiskt ganska bra. I två dagar nu så har jag kännt mig klarare i hjärnan än på mycket länge och inte så depressiv (om man bortser från Hjalmar då). Vet inte om det beror på att jag tagit tag i saker som prat med Ameliatjejen och läkarbesöket, att jag gråtit en hel del eller att jag mest fokuserat på Hjalmars försvinnande både fysiskt och psykiskt.
Nästan så att det har kännts löjligt och onödigt att jag var hos läkaren.
Har iaf börjat med T3 idag så får vi väl se hur det fungerar.
Sen är jag körig som f-n i magen och nästan lite magkatarr-känsla. Det gör att jag känner ett konstant sug hela tiden och det är så svårt att känna om jag faktiskt är hungrig eller om det är magsyran som spelar mig ett spratt. Vill bara äta hela tiden.
Är så rädd
Vet inte var jag ska börja leta efter honom, har varit ute och ropat i skogen och tittat längst vägen :(. Tänk om har ligger skadad någonstans. Hatar att inte veta, blir sååå stressad av det och fantasin skenar iväg till oproportionerliga höjder.
Är så rädd.
Tänk om...
Farbror Doktorn ringde imorse och nu har han fixat ett recept på T3 till mig. Lite nervöst men spännande att börja ta den.
Tänk om, tänk om......
Pratade med Anders igår igen, i massor med timmar. Än en gång till mitt i natten. Men vi kan liksom inte sluta och ingen vill lägga på ;). Fortfarande pratar han väldigt, och då menar jag VÄLDIGT, mycket om sig själv utan att man får en syl i vädret. Men igår fick jag tillslut sagt till honom, efter att han pratat om samma sak i ca 20 min utan avbrott och utan att låta mig komma med inlägg, att nu fick han sluta prata ;). Han blev nog lite snopen men verkade inte ta illa upp. Vet inte om det är nervositet eller att han helt enkelt är sådan, lutar åt det senare dock.
Sovit jättedåligt inatt, min fina kise Hjalmar är på vift igen och jag blir så nojjig och mina fantasier skenar iväg. Är så rädd att det hänt honom något.
Hoppas det är det fina vädret som fått honom att gå på långpromenad och inget annat.
Nu hägrar en dag vid sjön, måste suga ut varje solminut nu mina sista semesterdagar.
Bröt ihop/släppte taget
Gick väl egentligen ganska bra hos läkaren, han lyssnade, frågade bra frågor och förstod och jag ska trol prova en tilläggsmedicin (T3) till Levaxin.
Men..... jag bröt ihop totalt. Kände det redan på väg dit att tårarna började fylla upp varje vrå av ögat. Jag, som aldrig eller nästan aldrig gråter och ffa inte inför någon annan. Satt en liten stund i väntrummet, satt som på nålar ville bara fly därifrån. Blev insatt i läkarrummet och i samma stund som doktorn kom in så började tårarna rinna. Och jag kunde inte sluta, hur jag än försökte. Jobbigt men känns ändå ganska bra faktiskt, kanske det fick honom att lyssna lite extra noga på det jag hulkande försökte säga.
Ändå lite stolt över mig själv som lyckades släppa efter både igår kväll hemma och idag hos läkaren. Det var så skönt att få gråta, även om jag inte blev tröstad, så var det skönt att jag släppte ut lite känslor.
Varit helt slut efter det ochhar bara gottat mig vid sjön och faktiskt så känner jag ett litet spirande hopp eller iaf en förhoppning. Kanske det kan bli människa av mig en gång också.
Och det var så skönt med de frågorna han ställde, de var så bra och de var sådana som jag kunde svara på och sådant som jag själv tänkt på och kanske tänkt nämna. Och han, läkaren, har lagt upp en plan. Först ska vi prova T3 och om det inte fungerar så vill han sätta in seretoninhöjande och någon typ av samtal. Men en sak i taget, först ska jag få ett recept på T3(han ska ringa mig ang det idag eller imorgon, behövde kolla upp med endokrin lite först ang doser etc).
Jag kommer inte bli lämnad i sticket utan vi ska reda ut det här tillsammans.
Orkar inte
Fått en massa filer och sidor av hon från Amelia med säkert jättebra information, men jag orkar bara inte.... Kan inte läsa. förstår inte, har ingen kraft.
Gråter och är jätteledsen och så känner jag tankarna komma smygande. Det blir mycket bättre om du går och kräks, allt blir mycket lättare då, all ångest, oro och alla tårar försvinner........................... men vet ju att det inte löser något alls.
Fattar inte hur jag ska fixa det här. Det blir helt enkelt för mycket. Trött på att behöva fixa.
Vet inte vad det ska bli av mig.
Kan inte någon annan ta över.
Plan
Våg
Vet inte vad som flugit i mig men kommer på mig själv att fundera på att skaffa mig en våg, vadan detta det är ju verkligen no no för mig. Vet ju att jag blir fixerad och att det inte leder till något gott. Blir bara så påverkad av alla som ska gå ner i vikt och som pratar kilo och mått. Och så duktiga de är också, de fixar ju det även om det finns bakslag så går det ändå framåt och de ger inte upp. De ger inte upp. Vill också...
Nattprat
Skulle varit ute och stavat och gjort styrketräning hemma men det struntar jag i och tänker inte ha dåligt samvete heller för jag har haft styrketräning för själen istället i tre timmar.
Höstmys
Anders smsade och frågade om han fick ringa, vi får väl se om han gör slag i saken eller inte.
Känns ganska bra med läkartiden nu, oavsett vad han säger så tänker jag försöka få honom till att vi ska prova en tilläggsmedicin (T3). Fungerar det inte är det ju bara att sluta. Hoppas så att detta läkarbesök ska bli bra och att det kan leda till något positivt.
Fick skickat iväg brevet till tjejen i Amelia också, känns lite pirrigt men bra.
Ger mig ut på en stavrunda snart om inte Anders ringer, ska bara se färdigt Lipstick Jungle först.
Nervös
Hade ju tänkt försöka få kontakt med tjejen i Amelia först. Har iaf ringt Amelia och de tyckte jag skulle skriva ett brev till henne och att hon var lätt att hitta på hitta.se men är det inte att göra ett påhopp? Vill ju inte göra något som hon tycker är jobbigt. Ska nog iaf plita ner ett brev och försöka få iväg det idag så kanske jag hinner prata med henne innan torsdag. Det hade ju varit det bästa.
Borde ju känna att en liten sten släppts från mitt bröst men det känns bara nervöst och jobbigt just nu, är så rädd att det ska bli fel, än en gång.
Blixtar och dunder
Min plan för dagen:
Ta mig upp ur sängen
Promenad
Havregrynsgröt+proviva
gymmet, ta med frukt
Väla: köpa; hylla till pocketböcker, cd-ställ, kolla på bokhylla, make-up remover, rosenrot-nått på apoteket, fotoalbum,
äta där
Ikväll eller nån gång i veckan:
Läsa artikeln i Amelia odentligt och kolla upp på internet
Skicka iväg mina foton på framkallning efter semestern
Städa
Tvätta
Slå in systers paket (Att välja glädje och Självkänsla nu)
Så var vi tillbaka i listornas värld, sköönt, känner mig mindre splittrad nu
Gravid
Säger hej och god natt
God natt
