frokenlejon

Fy vilken jobbig dag det varit. Ångesten har rivit i mig konstant hela dan och jag har känt mig helt uppjagad. Trode knappt jag skulle klara vara kvar på jobb men fanns ingen möjlighet att gå hem. Massor av tankar idag om tentamen och jobb och att jag inte fixar det här. Hade en kille som skulle serva en maskin idag och så gick han igenom en massa med mig och jag fattade ingenting, jag hörde vad han sa men förstod ingenting. Och detta är saker som jag ska kunna, som jag kan men jag förstod inte vad han sa vilket gjorde mig så jäkla stressad. Vet inte hur jag ska klara av detta, mitt liv, mitt pluggande, mig själv. Det känns som om allting är för mkt och jag klarar inte av det.
Såg en fantastisk film idag, Mammut, har sett den förut men den är verkligen värd at se igen. Iaf så är det en pojke som är medvetslös tror han är i koma och helt plötsligt försvann hela filmen för mig och det enda jag kunde tänka på var hur skönt det vore att ligga i koma och på hur man skulle kunna göra så att man hamnar i koma. Kom inte på något bra sätt, tyvär?!
Vet inte hur jag ska klara av resten av veckan, kan inte förstå att det bara är måndag, så mågna dagar kvar av veckan och jag vet att varken imorn eller på onsdag kommer bli lättare och det finns ingen möjlighet för mig att vara hemme, jag måste helt enkelt jobba. Så rädd att jag ska krascha, trots att jag inte kan tillåta mig det.

2 gånger på en vecka, och ordentligt dessutom, gillar inte riktigt det här, rädd för vad det ska leda till. Inte gör det något bättre heller. I måndags hade jag nästan euforiska känslor efteråt och kände lättnad men idag känner jag mig bara såå ensam och ledsen. Vill bara försvinna in i ingenting... försvinna, vilket underbart ord, tänk om man kunde.

Blev till att ta en stilnoct igårkväll för att jag skulle kunna somna. Känner mig lite lugnare idag, det gör så ofantlig mkt att ha städat omkring mig och att få sova ordentligt.
hoppas på en bra dag kram

Känner mig så ensam, saknar så att ha en käresta, en livskamrat, en man.
Är det pga att jag mår dåligt som jag är själv eller mår jag dåligt pga att jag är själv eller är det både och?
Önskar iaf att jag hade haft nån i min säng ikväll som kunde hålla om mig, klappa mig på huvudet lite och pussa mig på pannan och få mig att glömma allt för en liten stund.

Sådana här dagar kan vara jättebra och är jättebra att ha ibland, får en himla massa gjort men ligger nu till sängs och är stressad över att dagen redan gåttt och att jag inte fått vilat tillräckligt och att det redan är söndag imorn och sen måndag och jag har inte fått vilat tillräckligt. Har fått en massa gjort hemma idag som sagt men är stressad över att jag inte pluggat tillräckligt. Fick nog till ca 2 timmar imorse men har dåligt samvete att jag inte gjort mer under dan.
Vaknade halv 8 imorse, gick upp för att mata vovve och kisar, kissa vovve och sen krypa ner till sängs igen. Men när jag var tillbaka i sängen kom jag på att jag kunde sätta på en maskin tvätt och kolla om dvd-spelaren verkligen var trasig, vilket den var. Tillbaka i sängen kände jag att jag inte var trött eller ens lite sugen på att dra mig en stund till så satte på datorn för att plugga lite. Kom upp ur sängen vid halv 11-11 nått, då magen skrek på mat och skinkorna värkte. In i duschen, frulle och så iväg för att köpa ny dvd, hittade en billig på rean och hittade lite annat på IKEA oxå.
Hem igen, hämta vovve och körde iväg till skogen för promenad där vi nästan gick vilse, hem igen för att ut och rida en sväng, hem igen och började diska, städa och fixa med nya dvd-spelaren+ klä om soffan.
7 hamnade jag i soffan med lite mat och sen har jag inte rest mig förrän nu för kvällsprommis med jycken och så nedkrypning i sängen.
Fortfarande uppjagad av denna dag som visst varit produktiv och det var jättebra att jag fick köpt ny dvd, hittade tyg till soffan och fick städat, men jag skulle ha hunnit med att plugga lite mer också så kan inte riktigt vara nöjd med dan ändå. Och imorn har jag lovat att åka hem till ma och pa, jättemysigt men det är så jobbigt när det händer saker hela tiden och när jag gör saker hela tiden. Får inte tillräckligt med återhämtning inför kommande vecka.
Gnäll gnäll gnäll, försöker känna mig nöjd över allt jag gjort idag men känner mest stress över det jag INTE gjort.

Gick väl rätt ok med ägget som blev äggen men det stannade vid 2 iaf. Men jag kan inte rekommendera att äta äggmacka så sent för trots att jag var jättetrött egentligen så fick jag en massa energi i kroppen och hade svårt att sova sen och varit helt slut hela dan idag istället.

Funderat en del på det jag och psykologen diskuterade igår. Känner att det känns ganska bra att prata med henne, jag kan ställa en massa frågor och få svar. Jag kan ta upp saker och få förklaringar och förståelse på ett proffesionellt plan. Vet inte om det är riktigt sant men känner kanske att det är lite mindre rörigt i hjärnan och lite klarare vilket gör att jag bättre klarar av att plugga och ffa känna att jag faktiskt kan saker och kommer ihåg saker.
Ska nog ändå försöka hålla fast vid samtalskontakten samtidigt som jag träffar läkaren och sjukgymnasten. Känner att jag nog behöver psykologens stöd om det blir tal om medicinering och vill fortsätta prata om det här med utredning och tester.
Känns ändå på ngt sätt lite skönt att faktiskt känna nått, att känna att jag vill åt något håll, att jag vill nått.

Hungrig men vet inte vad jag vågar äta så här sent. Har nästan precis kommit hem från jobb och hunnit betala räkningarna men nu suger det rejält i magen. Ska jag orka koka ett ägg, klockan e ju läggdags och jag e ganska trött men måste äta nått först. Bara så rädd att det ska trigga igång mig så att jag inte kommer isäng förrän jag är antingen alldeles överfull i magen eller totalt tömd.
Så, utmanar ödet och har satt på äggvatten. Ska nog fixa det iaf, hoppas jag.

Var ju hos psyk idag, vi pratade lite om hur vi ska lägga upp min behandling eller vad man ska kalla det. Jag vill ju gärna göra allt, både gå till psykolog, sjukgymnast och läkare men vet inte hur jag ska hinna med utan att stressa ihjäl mig. Är ju ganska begränsad med vilka tider jag kan iom att jag jobbar fulltid. Men det lutar nog åt att jag i första hand ska träffa sjukgymnasten och läkaren men vi får se när jag får tid till dem. Fram tills dess kommer jag iaf träffa psykologen.

Känner kanske att jag har lite mer lugn i skallen just nu iaf, kan ganska bra koncentrera mig på pluggandet på jobb. Inte så bra hemma än men hoppas det kommer.

Återigen har jag en fysisk smärta att fokusera på och det gör att jag inte riktigt vet vad som händer inom mig. Sträckte ena vaden idag ordentligt, snarare en bristning skulle jag tro så nu linkar jag fram eller hoppar med kryckor. Skönt med fysisk smärta som tar bort fokus från allt annat men det är just det det tar bort fokus på mitt inre så där blir bara ekande tomt.
Ska ju till psykologen imorn och hoppas ffa på att få lite struktur på samtalen, känns så rörigt och spretigt just nu. Hoppas få lite mer känsla av vilken riktning det bär åt, eller nått.
Imorn ska min fina vän A låna min vovve och ge henne en ordentlig promenad, känns skönt. Ett litet dåigt samvete mindre.
Snart ska jag se på Glee och förhoppningsvis få mig lite njutning.

Förresten nån som vet nått om muskelsträckning/bristning? Hur läker jag det bäst? Hur lång tid tar det att läka?Tar tacksamt emot alla råd.

E sååå arg arg arg på mig själv att jag inte gick på kören idag. Jag älskar ju at sjunga och det får mig ju att må bra. Ren jvla slapphet men gick inte att ta mig iväg. Arg arg arg grrrr

Varför skaffade jag hund igen? Jag tar ju inte hand om henne som hon förtjänar. Orkar inte gå ut med henne och varje promenad är en kamp innan den blir av. Hon är helt fantastisk och alldeles ljuvlig men jag förtjänar henne inte, jag tar inte hand om henne tillräckligt och känner att jag blir irriterad av att hon finns och ställer krav, gör att jag måste ta mig upp ur soffan. Ibland orkar jag bara inte och då får jag så dåligt samvete och känner mig så usel som matte. Hon är ju mitt lilla lyckopiller men ibland önskar jag att jag aldrig skaffade henne. Blir nästan tårögd bara av att skriva det men det är så det känns just nu. Älskar ju det lilla livet men.....men...
Skäms för det jag skriver och föraktar mig själv för det, vill be henne om ursäkt men det förstår hon ju inte.
f'låt

Shit vad jobbigt men sååå skönt. Det gick bara inte längre. Mådde så jvla illa och hade så ont i huvudet av allt så tillslut fanns det ingen annan lösning. Vilket slöseri. Borde väl känna skam och be om ursäkt men ledsen men de känslorna infinner sig inte alls. Önskar jag fortsätte och inte var så jäkla klok och slutade. Vill känna mig helt tom och svävande lätt men ikväll får jag nöja mig med en liten lättnad i huvudet och i magen. Hade så gärna fortsatt mitt kära monster men ikväll satte förnuftet stopp, kanske vi kan lura det tillsammans imorn. Var så längesedan, har saknat dig min vän, mitt monster.
natti natti

Jag har aldrig brukat ha nagellack, på sin höjd lite klarlack och kanske vita tånaglar på sommaren. har alltid tyckt det varit svårt att måla naglarna och inte tyckt det varit fint på mig, sett konstigt ut.
Men så av någon anledning så har jag den senaste månaden haft ett sug att ha målade naglar så köpte på mig lite olika färger på rean.
Min favorit är det svarta. Känns så tryggt och bra på nått sätt med det svarta. Har även rosa som är fint men det är det svarta jag gillar mest. Men jag har haft så svårt att få mig att måla med det svarta. Jag har inte riktigt vågat. Det är som att svart nagellack på något sätt tar ställning på ett sätt som andra färger inte gör. Den står för något mörkt och de som har svart nagellack gör ett statement. Kanske löjligt tänk men så tänker och känner jag iaf.
Så därför har jag inte riktigt vågat, varit rädd att få frågor. Men i fredags gjorde jag det iaf o det känns så bra, hade bara önskat att jag kunde behålla färgen även i veckan men i och med mitt jobb så kan jag inte ha målade naglar så det får bort i morn bitti.
Men jag tänkte att jag kan ju måla mina tånaglar iaf för de syns ju inte

Lite paranoid just nu, rädd att någon obehörig, någon som absolut inte får kommer att läsa min blogg, av en händelse hitta den och lägga ihop ett och annat. Funderar på att flytta den, vill inte bli av med allt jag skrivit så får väl spara det. Lovar att berätta innan jag flyttar den så att de som vill fortsätta läsa och som jag hoppas jag kan lita på vet var jag finns. Har även funderat på att låta min nya psykolog läsa men är rädd att det kommer att hämma mig i det jag skriver. Kanske kan meila valda delar av den istället. Får se hur jag gör med allt.

Dagarna känns alltför långa samtidigt som det går alldeles för fort tills helgen är slut. Redan på lördagskvällen börjar ångesten krypa inför måndagen, känner aldrig att jag fått vila tillräckligt.
Har svårt att vara uppe på kvällarna för tillfället och går ofta och lägger mig vid åtta. Är trött men framförallt orkar jag inte vara uppe och oroa mig för allt jag kan fortsätta äta. Går och lägger mig för att få ett slut på ätandet.
Så även idag...
Är det så att jag vill vara sjuk? Ja nu syftar jag inte på äs utan på den jvla magkatarren. Idag är första dan jag mått aningens bättre och lite mindre illamående. Vad gör jag då? Jo efter att ha varit och sjungit hela dan så åker jag och handlar all skit jag kan tänka mig och har ätit och druckit konstant sedan dess. Har såååå ont i magen nu, magsäcken hade ju lyckats krympa något efter veckans försiktiga ätande men nu är den mer än sprängfylld igen.
Varför gör jag såhär när jag vet att det får mig att bli så sjuk (och fortfarande pratar jag inte om äs, det är ett kapitel för sig givetvis i allt det här) och må så illa? Kan inte vara hemma från jobb mer, boss har börjat ifrågasätta och undra.

Har ju haft funderingar på om jag verkligen ska gå i terapi just nu eller inte, det har jag inte idag kan jag säga. Vill veta mer om hur man ställer en ev diagnos och så som jag mår nu gör att jag kommer ihåg ångesten och resten.

Tack igen till er som skriver till mig, läser varje stavelse och suger åt mig av era erfarenheter, klokheter och snälla ord. Kram

Fredag och jag antar att merparten av de svenska hemmen tittar på Lets Dance eller på spåret. Själv e jag så trött att ögonen går i kors så har gått till sängs. Ska nog somna till en film på datorn eller nått.
Konstigt det där med maten. Hmm blir liksom inte klok på den. Hela veckan har jag haft värre och värre magkatarr men mån tis fortsatte jag istort set som vanligt dvs med en massa överäteri och dåligt mående. Men i onsdags gick det inte längre. Jag kunde knappt få i mog nått alls utan att må fruktansvärt illa vilket resulterade i att jag givetvis inte åt så mkt. På kvällen mådde jag givetvis jätteilla som innan men jag var inte alls så ångestfylld som tidigare, det var ganska tyst och stilla. Inte faktiskt bara ekande tomt utan ganska lugnt och stilla. Likadant igår och idag både med maten och med måendet. Är det så här det är att må ganska normalt? Kan det verkligen ha med mitt pyttelilla matintag att göra? Är jag på väg in i en ny våg av ngt?
Jobbade igår och idag trots allt illamående vilket har sugit musten ur mig totalt. Är så fullständigt slut i hjärnan. Kan mina dagar hemifrån jobb ha bidragit till mitt lugn? Mina chefsfria dagar?

Gick ganska bra hos psykologen. Hon förstod mina frågor och svarade bra på dem och sa också att det kanske var i tidigaste laget att prata om diagnoser men att hon kände igen väldigt mycket i mitt beteende och i min historia i flera av hennes andra patienter.
Sen känns det alltid väldigt ofullständigt när man går därifrån men så är det väl i början innan man lärt känna varandra. Är så otroligt mkt som hon inte vet än. I onsdags och igår och även idag har jag börjat ifrågasätta om jag verkligen vill gå i terapi nu, har liksom inget aktuellt att komma med just nu. Men jag vet ju också att det snabbt svänger. Bara svårt att komma ihåg hur det känns att vara i total ångest eller nedstämdhet just nu, trots att det bara är några dagar sedan sist. Men som sagt jag är väldigt trött just nu och somnar nog snart.

Vill bara säga också att jag är så glad för er som läser och kommenterar min blogg, ni betyder jättemkt.
kram och god natt

Imorn är det då dags igen, ska träffa psykologen kl 11. Allt jag har känt i veckan som gått sen sist är som bortblåst, ingen särskild ångest, inte särskild låg bara ingenting, helt tomt. Känslan av konstgjord andning infinner sig eller snarare som att jag håller andan.
Vet ju att jag ska fråga om varför bipolär men sen då? Vad ska jag säga sen? Vill bara ifrågasätta allt och skrika att jag inte litar på henne, att hon redan förstört mitt förtroende för henne. Men så är det ju förhoppningsvis inte. Någon skrev att om det inte funkar så kan jag ju alltid byta. Hur fn ska det gå till, hur ska jag någonsin hitta kraften och självförtroendet till det. Funkar inte detta så finns det inget som kan få mig att tro att det inte har med mig att göra att det är mig det är fel på, det är mitt fel.

Klarade mina olika steg idag, ja ganska bra iaf. Blev inte gröt utan en halv påse kardemummaskorpor istället. Inte direkt tillfredställande eller bra för min mage precis.

Har försökt få tag på den psykologen hos min husläkare som skrev remissen till psyk, tänkte fråga henne om det var så att hon hade någon särskild frågeställning eller tanke efter de testerna jag gjorde som kan förklara varför min "nya" psykolog ville ställa bipolär sjdm som diagnos på mig redan. Hon kommer förhoppningsvis ringa mig innan hon slutar nästa vecka. Givetvis hade jag önskat att jag kunnde prata med henne innan min tid imorn men det är nog att önska för mkt.

Vad gör man inte för att hålla uppe fasade? Varför ljuger jag för? Visst det kan ligga en viss sanning i det jag säger men det vet jag inte. Jag bygger upp ett luftslott av lögner för att hålla ryggen fri så att jag slipper jobbiga frågor eller frågor som jag inte är förberedd på. Allt för att skydda äs och mitt inre, allt för att inför mig själv förneka att jag har rätt att må dåligt, att mitt dåliga mående inte är är dåligt nog, bara svagheter och lathet.

Nu har min mage kraschat på riktigt eller iaf är på god väg, mår så jävla illa. Mår lite bättre bara en liten stund efter att jag ätit något men sen blir det sju resor värre. Vilke gör att jag givetvis äter hela tiden för att hålla illamåendet borta. Dumt jag vet ju det, JAG VET JU DET!! Knaprat Novalucol och Omeprazol men gör ingen större nytta.
Inte lika mycket dåligt samvete idag över att jag varit hemma men tror delvis på att det beror på att jag tog stilnoct igår och sov till 11:30 och att jag varit dåsig av det hela dan och därför bättre på att förtränga jobbiga känslor. Har stirrat in i datorn hela dan på top model, greys anatomy etc. Sagt till jobb att jag trol kommer imorn, suck... Vill bara ta tabletter (stilnoct el atarax) hela tiden och bara sova bort allt men funkar inte när man är själv och har vovve och dessutom promp skall hålla uppe fasaden utåt.

På tal om nått helt annat, varför måste all nagellackborttagning lukta så jäkla illa?

tack förresten för era kloka ord, kram

Tack Anni för dina ord.
Sjukskrivning skrämmer skiten ur mig, har ju varit det för några år sedan och det tog 1,5 år att komma tillbaka ifrån och jag bestämde mig då för att aldrig försätta mig i den sitsen igen. Har aldrig känt mig så förnedrad, förödmjukad och skamsen. Vänner försvann, försäkringskassan bråkade hele tiden, jag kände stoor press från alla håll från mig själv, från jobb, från fk, från psyk. Och inte slutade det med att jag mådde så mkt bättre, visst jag klarade av att jobba men måendet blev ju inte så mkt bättre.
Samtidigt så känner jag mig så himla trött och är så orolig för hur jag ska orka gå i terapi, träffa sjukgymnast, träffa läkare ochjobba heltid. Vet inte hur jag kommer orka det mentalt.
I och för sig så skrämmer allt mig just nu. Livet, jobbet, ekonomin, psykkontakter, relationer, mina djur, hemmet, min kropp, mat. Har tunnelseende och klarar bara av att se rakt fram om jag ska försöka undvika panikänslor.

Jag är skräckslagen över att min ekonomi ska gå åt skogen om jag blir sjukskriven eller om jag säger upp mig, det skrämmer mig att jag inte vill nånting alls just nu.
Känner sådan skuld över att jag varit hemma idag och anklagar mig själv för att vara lat och utan pliktkänsla. Vill bara strunta i allt och klarar bara av att fokusera på en punkt framför mig.
Har mått illa hela dan och inte kunnat äta ändå känns det som jag inte gjort annat än att stoppa i mig mat. Känns som eoner av tid tills det är torsdag samtidigt som det känns skrämmande nära.

Hemma idag, skit också vill inte vara här. Håller rullgardinen nedrullad och går inte upp ur sängen. Kan inte möta mig själv idag, inte möta mig själv i spegeln, inte tillåta mig äta. Hemma idag, varför då? Varför är det så här? Varför gör jag såhär, varför är jag såhär? Flummigt i hjärnan, får inte tag i nått förutom när ångesten och tvivlen skjuter upp och då förtränger jag det,förtränger allt. Skuldkänsor, förakt, ledsamhet och kvar blir bara tomhet och varför.

Varit allmänt kaos och förvirring i min kropp och hjärna. Kunde inte somna i fredagsnatt så fick sätta mig och skriva av mig en massa som jag ska ta med till psykologen på torsdag, fick ändå ta en stilnoct för att få ett lugnt sinne och kunna somna. Var livrädd för hur lördagen skulle utvecka sig och funderade mkt på vilka alternativ som fanns om det skulle gå åt helvet och om inte ångesten hade minskat. Kändes inte som något alternativ var gångbart.
Som tur var vaknade jag utan alltför mkt stimm i kroppen men ringde min bästa T och för första gången tror jag bad jag om hjälp att jag behövde henne. Bad om att hennes kille inte skulle komma till henne utan att jag skulle få ha henne för mig själv och det gick hon med på. Gulliga hon. Tacksam för det, kändes som evigheter sedan som vi hade tid att umgås bara hon och jag och bara sitta och prata. Ja iaf efter att hennes minst sagt energiske son gått och lagt sig. Kände hur jag blev påverkad och stressad av hans stimm och högljudhet men klarade av att stanna kvar iaf.

Idag har jag äntligen läst den folder om bipolär sjdm som jag fick med mig, har liksom inte klarat av att ens titta på den innan. Men nu är den läst och jag är väl inte så mkt kloklare. Snarare ännu mer förvirrad.
Förvirring är ett ord som uppslukar hela mitt liv just nu känns det som. Tankarna och känslorna far igenom kroppen och huvdet och det är inte alltid jag hinner greppa om dem och det gör mig snurrig och osäker på vad som sker. Och så äter jag en massa skit, en jvla massa skit som gör att det är ännu svårare att få tag i tankar och känslor. Visst tar det bort udden av ångesten men det gör också att jag glömmer bort/förtränger vad det är jag har ångest för och då gör det mig förvirrad.

Nu e denna helgen alldeles för snart slut och en ny vecka, en ny jobbevecka hägrar, hoppas på en god natt sömn för både mig och er. sov gott
 

Tack Lena och Anni för era kommentarer. Har också funderat en del på att hon säger sådant första gången vi möts, hon känner mig ju inte alls hur kan hon då redan bildat sig en uppfattning om vad jag skulle ha för ev diagnos. Grubbleri grubblera rädd att hon nu fått en bestämd åsikt om mig. Skulle vilja träffa henne nu direkt och prata mer eller inte, vet inte. Hon var som sagt trevlig men kanske inte den mest sansade lugna personen och allt hon sa och hennes beteende spökar i min hjärna nu.

Varit på bio med mor min, såg Svinalängorna. Händer inte så ofta att vi gör saker ihop och det var riktigt mysigt även om min hjärna inte kunde vara tyst en sekund.
Filmen var suverän, en film i min smak, men hjärnan skrek och gormade en massa hela tiden. Om hur hopplös jag är och att det inte är lönt att jag finns till etc etc och detta trots att jag hade min fina mamma bredvid mig. Men det är precis som att jag triggar igång av att vara i sociala sammanhang när det är mkt folk runtomkring. Och idag träffade jag på en massa gamla bekanta vilket jag gärna sluppit, stressande. Så fort jag fick sätta mig själv i bilen tystnade rösterna och blev till viskningar som efter en stund försvann.

Helt färdig så blir tidig kväll idag.

tillägg
gör mig faktiskt riktigt irriterad att hon slänger ur sig sådana saker första gången vi träffas, hon har ju ingen aning om hur jag ska reagera på det och om det faktiskt är sant eller inte. grrr, vill inte känna så här inför en ny kontakt. Vill ju att det äntligen ska bli bra och rätt men just nu är mitt inre i kaos.

Varit hos psykologen idag för första gången, var så nervös innan. Hon var trevlig kändes bra. Hennes uppfattning är att hon tror att jag har bipolär sjukdom. Läskgt ord... vet inte riktigt vad det innebär... vet inte om jag vill veta. Ska iaf träffa henne igen om en vecka och hon ska även ordna så jag ska få träffa en sjukgymnast för bk och en läkare. Mkt just nu jobbigt som den vet inte hur jag ska orka och klara av.

Inte mkt att tillägga om dagen precis. Inget positivt iaf så skriver inget alls idag. Hoppas ni haft en fin söndag. kram

Har så ont i magen idag. Mår illa ochriktig värk i magen. Hindrar det mig från att äta? Nej nej inte alls så nu mår jag ännu mer illa. Bra början på dan... eller inte.

Planen för idag är att undvika att behöva åka hem till ma och pa på middag, e nog förkyld idag. Ska även undvika att tänka på måndag och ffa inte tänka på tentan i mars och att jag MÅSTE börja plugga NU, helst igår. Kommer nog sluta med ont i magen hela dan om jag känner mig rätt. Igår var det sååå nära att jag kräktes men jag vägrade att ge mig den tillfredställelsen. Nej jag ska straffas, ha ont imagen, vara fet och äcklig.
Största utmaningen idag blir att ta mig ut i skitvädret och ge mig själv och vovven lite motion och frisk luft.

Det är vekrligen jobbigt just nu. Riktigt riktigt tungt. Slits mellan hopp och förtvivlan, mest förtvivlan och gör allt för att förtränga allt jobbigt. Känner mig äcklig och värdelös. Tjock som en tunna och utan mål eller mening med livet. Äter och klistrar på leendet, bättrar på murarna även inför mig själv. Är mest själv nu, vill inte orkar inte träffa nån alls.
Ledsen att bloggen e så neggo just nu, men sånt är mitt liv just nu.
Livet består av konstant illamående, rusande hjärta och andetag, in och ut, in och ut.
Rädd för mötet med psykologen på torsdag.
Vet inte i vilken ända jag ska börja.
Rädd för att åka till jobbet på måndag, rädd för vad morgondagen ska bringa. Vill bara stanna tiden och ta ett jätteskutt fram i tiden till den stund då allt ordnat sig och jag är lugn eller inte finns mer.

Tack så mkt för era kommentarer, jag blir verkligen jätteglad över att ni bryr er. Kram

Jag har varit låtsassjuk idag, legat i sängen hela dan, kollat på greys anatomy och ätit skit, massor av skit, bara precis varit ute och rastat vovven annars bara legat i sängen. Vägrat varje enstaka tanke eller känsla som kommit. Hur ska jag kunna somna ikväll när jag bara legat i sängen hela dan. Blir nog definitivt tablett ikväll även om jag egentligen känner att min kropp inte vill ha det mår så jäkla illa och tung i huvudet och det kommer bara bli värre om jag tar piller.

Hur gör man för att komma upp ur sängen en dag som en här?

Tre dagars jobb avklarat och idag e jag leeedig. Kändes lite bättre tis och ons, kändes inte åt hvete hela tiden iaf utan jag kunde fokusera lite på känslan av beslutsamhet och att jag inte ska ge upp, jag ska komma därifrån.
Måste våga vilja och vilja våga tro på det.
 
Har jobbiga nätter nu, dömmer så jäkla mkt obehagliga stressade drömmar och jag vaknar jättelätt. Vill bara sova länge på morgonen men kan det inte, vaknar stressad. Ska kanske ändå ta en tablett ikväll.

Lite bättre idag
Tack Anni för dina ord, kan inte byta arbetsuppgifter då liten arbetsplats och jo ska försöka byta jobb måste bara fixa lite först.

Åt hvete med denna dan.... Klockan är bara strax efter åtta och jag har gått och lagt mig. Ångesten är åt helvete idag, blev värre än vad jag trodde på jobb idag. Klarar inte av att jobba med min chef längre, det går bara inte. Vill bara skrika och gråta men gråten stockar sig i bröstet och det känns bara åt hvete.
Måste måste verkligen bort därifrån, jag går under annars.
Känner mig så vansinnigt ensam och utlämnad och vet inte vad jag ska göra, får panik.
Hade velat ha en psykologkontakt idag som jag kunde ringt till för jag känner mig helt jvla förtvivlad och vet inte vad jag ska göra.
Hur ska jag klara mig till nästa torsdag när det känns som jag hller på att gå under här och nu.

Första dan på det nya året avklarat. Solen har varit på sitt bästa humör idag och jag kunde sitta på trappen och äta frukost och läsa en bok i säkert en timme innan det blev för kallt. Sen att det varit svinhalt på vägarna och säkert 2 cm skare på snön gjorde promenaderna minst sagt spännande. Skulle haft skridskor på istället för skor. Tur jag är lite kärring och har införskaffat broddar annars hade det inte gått alls.

Ångesten håller i sig, ffa så fort jag råkar tänka på min chef, då börjar hjärtat skena och jag kan knappt andas. Äter hela tiden känns det som för att hålla ångesten någotsånär stången men det går inte så bra, det ligger under ytan och puttrar hela tiden.
Tänker väldigt mkt på olika senarier om hur det ska bli med den nya psykologen och hur jag ska göra med jobbet...tänker väldigt mkt på det och får tvinga mig att tänka på nått annat för att inte få panik.

Alldeles stjärnklart ikväll så la mig raklång i snön på kvällsrundan, vovven kom och la sig på min mage och så låg vi i säkert 10 minuter. Hon tittade på mig och jag tittade på stjärnorna, ångesten försvann för en kort kort sekund och jag kunde ta några normala andetag som inte var forserade eller kontrollerade.