frokenlejon

Säger bara Victoria Secret... Såg ni det idag? Brukar se fram emot att få se avundsvärda fantastiskt vackra kvinnor med underbara kroppar och gnistrande ögon. Visst några av de gamla som var med är fortfarande lovely men jäklar vad magra och unga många av de andra var. Har ändå tyckt att VS visat fram vackra riktiga kvinnor men nu är det som överallt annars, små tunna flickor som ser ut att nästan gå av på mitten. Trist :(

Nyårsklänningen är framhängd... vågar inte prova den, tänk om den inte passar, risken finns. Börjar ändå så smått se fram emot morgondagen. Från att den senaste veckan gjort allt jag kunnat för att komma på en ursäkt för att slippa fira nyår. Men då vi ska vara här så har det kännts svårt. Om jag bara kunde få bli sjuk eller nått så jag kan ställa in. Vad kan jag använda för lögn? Så har tankarna malt dagar och nätter men som sagt nu börjar det kännas ganska bra och jag försöker koppla bort stressiga stimmiga tankar, försöker inte tänka alls eller känna heller för den delen. Blir nog bra.

Hörs vi inte imorgon så önskar jag er ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
kram

Känns verkligen i kroppen och knoppen att jag kommit ifrån bloggskrivandet. Saknar det som f-n men längtar inte precis efter det, låter kanske konstigt och motsägelsefullt men det är så det känns.
Bubblar inombords och jag tar verkligen inte hand om mig själv just nu. Pendlar mellan att jag känner att jag ska försöka än en gång att söka hjälp och då ringa runt lite till olika läkare och se vad de kan erbjuda men så emellanåt/oftast så vill jag ingenting. Vill inte ta tag i något vill bara försvinna. Äter i stort sett konstant för att slippa känna något alls. Har en stoor motvilja inom mig till det mesta just nu. Stor klump i magen som vill ut i form av gråt men jag gör inget. Vad har jag att gråta för? Otacksam för det liv jag lever eller snarare inte lever.
Även rädd för att försöka hjälpa mig själv, livrädd för att det ska resultera i att jag går in i väggen igen. När allt, ALLT jag så duktigt trycker undan kommer till ytan. Livrädd för att få panikångest igen, att inte klara av att hålla fasaden. Samtidigt som jag skulle vilja rasa ännu längre ner och låta mörkret omfamna mig.
Tänker mycket på hur negativ jag är i mina tankar och även i mitt agerande och vet ju så väl att det bara är jag själv som kan ändra det. Har massa kunskap och böcker om positivt tänkande och hur man ska ändra tankemönster och beteende men vill inte/orkar inte. Och om jag inte vill eller har ork hur ska jag då kunna bli hjälpt, det finns ju ingen annan som kan göra jobbet för mig?

Har ni läst ovanstående bok, om inte så rekommenderar jag den starkt. Visste inte vad jag skulle ha för rubrik och tänkte bara skriva tisdag men så kom jag och tänka på den boken och att den var himla bra. Mkt eftertanke och bra dialoger.

Har helt plötsligt blivit lite paranoid när det gäller bloggen, tänk om folk som inte ska läsa den får nys om att den finns och läser. Ffa tänker jag då på min chef tex. Ve och fasa.... Känner att det ger mig så mycket eller iaf har gett mig så mycket att ha bloggen men funderar ändå på att lägga ner den. Inte så att det hänt nått som skulle kunna förklara varför jag känner så men känslan av obehag finns där. Å ena sidan vill jag vara totalt anonym och kunna vara helt öppen och utlämna mig själv för att få stöd och råd av er goa som läser. Tänk om hon av en slump hittar hit :(.

Här ligger snön djup och kall och det är underbart men nu kan den få ligga tycker jag behövs inte mer.

Önskar er alla en riktigt god och ångestfri jul.
Kram

Det är så mysigt nu när snön ligger. Allt blir så rent och all skit göms undan. Läser för tillfället Twillight-böckerna och det är så skönt att ha hittat några böcker igen som kan fängsla mig så som de gör. Allt annat försvinner och jag kan fantisera bort mitt liv för en stund.
Det som ändå är det som tar mest uppmärksamhet för mig just nu är min goa lille vovves vacklande hälsa. Får vara glad om jag får behålla honom till nästa år. Inte så att han lider nu men jag märker att han har det besvärligt när han ska gå upp för trappor eller resa sig och jag får hjälpa honom med balansen ibland. På dagarna går det bra då tänker jag inte så mycket på det för han är med överallt som vanligt och är sitt vanliga glada jag men på kvällen kommer tankarna och grubblerierna och ffa sorgsenheten över att han snart inte kommer finnas kvar. Då är det väldigt skönt att försvinna in i Edward och Bellas värld.

Var hos tandläkaren, eller rättare sagt tandhygienisten, i torsdags. Inte varit på koll på 4 år :( så var lite nervös. Inga hål dock och bara lite lite tandsten så det var ju skönt. Sen frågade hon om jag drack mkt läsk eller juice, nej svarade jag jag dricker mest vatten. Hon sa då att jag hade förslitningar på baksidan av mina tänder, att emaljen blivit tunnare och att det ofta berodde på att man drack mkt läsk eller juice pga syran som fräter.... Ok sa jag men jag äter nyponsoppa till min gröt varje dag, kan det vara det? kanske sa hon och så pratade vi inte mer om det.
Faaaaaan, jag har varit sjuk i äs tofr i 16 år och aldrig att någon tandläkare sagt att jag skulle ha förslitningar på tänderna. Och så kommer det nu! Vågar ju inte tro något annat än att det har med mitt kräkande att göra även om jag försöker förtränga det och övertyga mig om att är nyponsoppans fel.
Vet ju att det är en vanlig biverkan och har varje gång jag gått till tandis varit nervös för att det skulle ha hänt eller att de skulle säga något men trodde nog kanske att nu var faran över, jag kräks trots allt mkt mer sällan nu än när jag var yngre.

Har en jättetrevlig häst att rida två gånger i veckan och det är så bra att hon finns i stallet bara 50 m bort. Hon är trevlig att ha att göra med och rel lättriden. Allt gott så långt. Men... jag känner ingen glädje över huvud taget att rida, har ångest innan och tycker det är jobbigt att ha inplanerat att rida. När jag väl rider är det ok men med mycket frustration och ifrågasättande som visar sig i dåligt tålamod och självförtroende. Vill så gärna tro att det är bra för mig med ridningen att det någon gång ska vända men nu har det gått över en månad och jag känner fortfarande inget sug eller glädje, bara att det är jobbigt.

Julen; eftersom både jag och min syster är singlar och utan barn så brukar det bli en jul i ganska liten skala vilket brukar vara jätteskönt. I år ska släkten från Malmö komma. De är alla jättetrevliga och jag vet att mamma, ja även pappa och syster ser fram emot att träffa dem. Och så borde ju även jag. Som sagt de är jättetrevlig och väldigt okomplicerade. Men... jag tycker det är jättejobbigt att det ska komma så mycket människor (typ 7 utöver oss) och känner mig redan stressad över det. Orkar,vill inte vara social och trevlig.

Nyår; inte bjuden någonstans och vill ärligt talat inte gå någonstans heller men skammen av att sitta själv på nyår tär på mig och jag undivker att prata om det. En liten tanke fanns att fråga T om hon och hennes pv ville komma hit och kanske A men i min värld så har de flesta redan bestämt var de ska och redan tackat nej till flera fester innan de bestämt sig för vad de ska göra eller så har de ett bestämt gäng som träffas varje år. Något som jag aldrig upplevt, eller iaf inte när jag varit singel. Iaf så pratade jag och T i veckan och hon frågade vad jag ska göra på nyår och jag svarade att jag inte hade något planerat utan skulle vara hemma, kändes skönast så iom att Douglas är så rädd för smällare och är så skruttig, skyllde på att jag inte ville lämna honom själv hemma eller ta med honom någonstans(vilket iof är sant). Så tog jag mig i kragen och frågade om hon och J ville komma hit för en mysig nyår. Och tro det eller ej hon sa ja. Hörde även med A men hon var redan uppbokad(visste jag väl). Så nu borde ju allt vara frid och fröjd och jag borde vara glad och nöjd. Men... tycker det är jobbigt och tänker på allt som ska fixas, vad ska man laga för mat, vad ska man ha på sig, och inte på ett mysigt sätt utan bara jobbigt. Och tänk om de eg inte vill komma utan bara gör det för att vara snälla och tänka om de inte kommer ha trevligt.

Allt är jobbigt och negativt just nu, inget är kul, ingen glädje. Gör saker för att det måste göras eller förväntas av mig. Har ett så stort förakt mot mig själv, min kropp och min person och vill bara gömma mig, vill inte mer. Har inte ens viljan att ta mitt liv, vill bara inte leva.
Ledsen för all bitterhet, negativitet och förakt som det dryper om i detta inlägg.

Har så mycket inom mig som jag känner trycker på, som vill ut, men jag har inga ord för det, vet inte vad jag ska säga. Står i duschen och tänker en massa, känner en massa. Mår inte bra, tänker bara i negativa destruktiva banor, vart har min livsglädje tagit vägen? Borde ta tag i att söka hjälp, men var? Allt jobbigt praktiskt kring att söka hjälp svämmar över och jag längtar tillbaka till min gamla terapeut trots att hon inte hjälpte mig. Svårt att se något positivt med att söka hjälp, har ingen tro på att det kommer hjälpa men vill vill göra något men vet inte vad.

Totalt meningslöst möte på jobb idag. Det var meningen att vi skulle rensa luften men när min chef börjar mötet med att säga: Ja, det viktigaste är ju att vi vet att vi tycker om varandra.
Jaha, och om man inte gör det då? Pratade väl lite ytligt om att vi ska prata med varandra om det är något men annars kändes det totalt meningslöst. Egentligen var det kanske vad jag hade förväntat mig men ändå... hoppas kan man ju alltid.
Trött som attans hoppas jag kan somna tidigt ikväll.

Varit en helvetes vecka på jobb och jag var så nära att bara skita i allt, bara säga upp mig. En arbetskamrat visade sig vara totalt falsk, feg och en skitsnackare. Hon sårade mig och gjorde mig såå arg och trött. Hade dock ett bra samtal med min chef (tro det eller ej) så hoppas det löser sig men vet inte. Ska ha personalmöte på måndag då vi förhoppningsvis får rensat luften.

Nu till det roliga i veckan:
I onsdags var jag i Malmö och såg fantastiska Anna Ternheim, det var helt underbart hon är så makalöst musikalisk. Då onsdagen varit skit innan var det som balsam för själen att få sitta och titta och lyssna på Anna :)
Sen i torsdags fick jag hem Twillight-böckerna som jag hoppas ska ge mig lust till att börja läsa igen. Saknar det. Och sen en sak till, igår köpte jag Harry Potter och halvblodsprinsen på dvd så det hägrar nu ikväll.

Kram