jan-nu
Har tänkt en del(ovanligt va!) på det senaste 9 månaderna och vad som har hänt och hur jag har mått.
Då fram till nu:
jan-Jag vägde ca80 kg åt massor och orkade ingenting, hade stor ångest för tentan etc.
feb-Började med Cymbalta, massor av biverkningar. Ingen effekt.
mars/april-Klarade tentan och fick en självförtroendeboost av det men ingen glädje, började planera för uppsägning. Åt som attans.
maj- Började kräkas mer, skickade en spontanansökan till en annan arbetsplats, börjar med Lamotrigin.
juni-74 kg. Var på jobbsamtal men ingen tjänst ledig just nu. Började träna mkt mer, stressade runt i speedat tempo på mina motionsrundor och gjorde mina 200 situps om dagen, fick ångest över maten och om jag inte tränade tillräckligt, kräktes då. Semester så mer tid till träning och mindre mat.
juli- Skickade en spontanansökan till Göteborg.
aug-62 kg. Bestämde mig för att säga upp mig. Från det att jag bestämt mig började jag tröstäta mer och kräktes mer, ännu värre blev det efter att jag sagt upp mig den 30/8. Orkade inte röra mig som innan och började trappa ner på tempot rejält.
sept- 64 kg. Skadade knät vilket hindrade mig ännu mer. Fick besked om att jag fått jobbet i Göteborg och alla tankar om detta stora steg överväldigade mig. Det blev bestämt knappt 1,5 v e uppsägningen att jag skulle sjukskrivas och dagen efter att min psykolog och sjukgymnast bestämt att jag skulle byta läkare. Beslutade mig för att tacka nej till jobbet i GbgÄnnu mer hets och kräkningar men kräkningarna började avta och det var mkt frustrerande. Åt mer och tog det lugnare i skogen. Ökat i vikt, inte roligt men inte sådan panik som jag förväntat mig. Kunde ta sköna lugnare promenader och stanna upp och titta på saker. Skyllde på att jag måste ta det lugnare iom knät, behövde liksom konfermera mig om att det inte hade med lathet att göra. Träffade nya läkaren och i helgen har jag varit som ett jävla åskoväder (tja det vet ni ju).
NU-vet inte vad jag väger. I måndags kändes det själv som ett genombrott när jag bröt ihop så totalt hos sjukgymnasten och sedan jag började med Zeldox har jag sovit mkt bättre och både igår och idag har jag kännt mig så mkt lugnare. Stod säkert still i 15 minuter idag i skogen bara för att försöka se en fågel som lät lustigt och detta utan att känna minsta lilla stress :). Om det har med Zeldoxen eller att jag fick lätta på trycket så ordentligt i måndags vet jag inte men försöker intala mig om att det inte spelar någon roll även om det här med att medicinen skulle ha verkan skrämmer mig.
Igår skickade jag ett meil till min körledare om att jag inte ville fortsätta och med en massa bra argument och idag har jag skickat ett meil till en arbetskamrat som min chef pratade om när jag hämtade mina saker om att hon pga min otrevlighet har velat sluta flera gånger det senaste halvåret :( vilket har sårat mig jättemycket ffa efter som hon varken visat eller sagt något. Hoppas hon svarar.
Och sen att det ändå kändes bra att skriva om mitt liv och mående på Aftonbladet.
Har även bestämt mig för att ringa mamma och helt enkelt förklara för henne varför det blir som det blir och säga att det har med att göra när jag mått dåligt tidigare och verkligen försökt öppna mig och prata så har reaktionerna och responsen inte blivit något som gagnat mig eller fått mig att må bättre. Har för det mesta fått mig att känna mig stressad och med dåligt samvete.
Puh, om ni orkat läsa allt detta är jag imponerad och tacksam.
Kram
Visst har jag orkat vännen, men däremot har jag en del innan att ta igen :)
Skit i om det är medicinen eller genombrottet hos sjukgymnasten som gör dig lugnare. Det viktiga är att du faktiskt är det, så skitsamma vad som gör det. Det känns som att du kanske är på gång in i liten bättre period nu. Hoppas det.
Det är tyvärr inte alltid våra nära och kära förstår, när vi äntligen försöker oss på att förklara hur måendet egentligen är. Jag hoppas att du kan få ett bra samtal eller i alla fall positiv respons, om inte, ta inte ut det på dig själv. Du behöver inte ha dåligt samvete. Du behöver inte känna dig stressad. DU gör ju allt du kan för att må bättre. Om de nära inte kan ta emot vår information, så kanske det helt enkelt är så att det är de som har problem med det, och att vi försöker tänka så. Det är INTE du i så fall. Kom ihåg det vännnen.
Stor kram och jag hoppas du får en bra dag idag. Verkligen <3
