frokenlejon

Åt frukost lite för sent idag, typ vid 10 och nu ska jag iväg snart för promenad innan läkarbesöket och insåg att jag måste äta nått innan. Jobbigt då inte hungrig än. Meen har ätit 2 knäckebröd med mkt leverpastej och egen tomat från trägårn. Tar även med mig en banan och 2 morötter. Känns bra hade lika gärna sruntat i knäckisarna nu och varit vråålhungrig vid mötet och mått illa efteråt och det hade garanterat blivit mcdonalds och sen en tur till affären. Hoppas jag nu förhindrat det och kommer laga laxen, jag tagit fram för tining, ikväll eller typ när jag kommer hem. Det jobbiga blir då kvällen. Så svårt med måltidstiderna nu när man e hemma och dagarna känns som dom är alldeles för långa för många mål mat som ska få rätt på och inte ställa till det för sig själv.
Men har gott hopp inför denna dag.

Sen har jag gjort mig "ovän" med min mor. Hon vet ju att jag är sjukskriven men hon tror att det är pga "lite deppighet" som hon själv uttryckte det :/. De gånger tidigare som jag försökt prata om mitt mående med mina föräldrar har det minst sagt varit en negativ upplevelse både med äs och senaste sjukskrivningen. Deras empati och försök till förståelse slår helt fel. Mamma får för sig att om hon bara tränger sig på och vänder allt till att prata om sina egna eller sina vänners problem. Etc etc. Och pappa säger som vanligt ingentint.

Det började väl nu senast i fredags då hon bad om skjuts och jag sa att jag hade svårt att hinna skjutsa henne dit men gärna kunde skjutsa henne hem. Hon frågade direkt varför och jag sa att jag skulle till sjukgymnasten. När jag lämnat av henne hemma kom frågan om vem jag gick till och varför jag gick till sjukgymnast. Ville verkligen inte säga nått men inte hellre ljuga. Så sa att jag inte ville prata om det utan i så fall en annan dag. Märkte direkt hur sur och tillknäppt hon blev så efter några minuter sa jag att det var basal kroppskännedom samma som jag gick på för några år sedan. Återigen denna tillknäpphet och sen säger hon -var det här den andra dagen? Och jag bara, ja det var det trodde du jag ljög? -Nä det vet jag inte.
Orkade bara inte med henne och efter en stund körde jag hem efter att ha känt hur pulsen ökade och ångesten stegrades snabbt.

Sen igår skrev jag på facebook att jag var trött efter en känslomässigt tung dag. Givetvis ringer hon på kvällen och inte frågar utan ifrågasätter vad som hänt idag och varför. Jag sa att det varit en tuff dag och återigen kom frågan om varför och mitt svar blev bara att det är så det är ibland det finns en anledning till varför jag är sjukskriven ibland blir det extra tufft. Jaha, säger hon men varför då? Mitt svar blev då att jag inte ville prata om det och att jag inte hade mer att säga och att om hon ska reagera så här på vad jag skriver på fb så kan jag inte ha henne där. Sur som ättika blev hon och sa att som mor var det ju hennes plikt att bry sig(kanske hon inte sa så men så hörde jag det). Har inte tagt bort henne på fb men har lärt mig av läxan och inte skriva nått där... Suck.