frokenlejon

En gammal trogen vän sparkade in min dörr och stormade in med sin fulla kraft igårkväll.
Det var ångesten, den som jag varit relativ förskonad från den senaste tiden.
Den slog till så hårt att jag ramlade rakti ner i hålet utan att ha något att hålla fast i.
Massor av de allra mörkaste tankarna kom över mig, skrev ner en massa fantasier och planerade.
Inte en enda tår bara väldigt målmedvetet.
Ingen vovve i sängen, inga kisar heller så kunde distansera mig från dem. Allt och alla bleknade bort mer och mer.
Knep mig alldes knallröd i båda armarna och händerna.
All oro över allt kom över mig och kunde inte se någon lösning på något. Allt ifrån glasögonen, till min ekonomi, till min arbetsförmåga, till en framtid. Ingen lösning på något bara mörker och svarta hopplösa hål att trilla ner i.

Ville inte sova men ville bara in i drömmarnas värld och få lov att stanna där för evigt oavsett mardröm eller ej. Fast helst mardröm förtjänar inget annat. Fast i all evighet i skärselden.

Knappt sovit alls inatt, kastats mellan vakenhet och verkliga otäcka drömmar.
Känns bättre idag men modlösheten har mig i ett fast grepp. "Vännen" har gömt sig under sängen för en stund men ligger där och bidar sin tid tills den tar mig i sitt grepp igen.

Vill inte gå upp ur sängen idag, jobbigt att ha hund, vill inte gå upp eller ut. Vill bara att hon ska försvinna, just nu. kan ingen annan ta hand om henne bara för en liten stund? Får dåligt samvete och ångest av att bara tänka tanken och att skriva ner det är så fruktanskvärt egoistiskt och elakt. Fy på mig så får man bara inte känna eller tänka.