frokenlejon

Så ligger jag då här igen, till sängs, tidigt för jag är trött efter en hektisk dag på jobb med vissa irritationsmoment. Ändå trots att det varit så fullt upp och som sagt en hel del energi lagd på arbetskamrat som inte gör sitt jobb så smyger ändå ångesten in överallt, hittar alla små utrymmen och tillfällen att slå till. Allt kan bli till ångest, oro och självförakt.
Känner mig så speedad fast med ett stenhårt stillastående skal utåt.
Ångesten är som ett monster i min mage som bara vill ha mer och mer och får den inte det den vill ha så gnager den sönder mig inifrån, gnager sönder min möjlighet att andas, gnager på mitt hjärta så att det rusar av skräck fram tills det att jag ger monstret det den vill ha, äckelmat i mängder. Och inte ens då är den nöjd för då skickar den ut sina tentakler till hjärnan som sprider tankar om hat och självförakt och när jag försöker ta kontrollen gen om att kräkas så får jag bara några sekunders respit innan monstret ger igen ännu värre. Hur mkt jag än kräks så kan jag aldrig kräkas upp monstret.