sitter i soffan
Har en fin liten hund hemma hos mig... hämtade henne igår för att prova i helgen. Hon e så go, snäll mot katterna, lagom stor, hänger snällt med på promenaderna. Sååå underbart skönt att vara ute och promenera igen. VARFÖR känner jag då ett sånt tvivel, kan liksom inte ta beslut att hon ska få stanna. Finns inga skäl till att inte behålla henne.
Men...mina mörka tankar hindrar mig från att ta henne till mig. Behåller jag henne måste jag finnas till inte bara för kisarna utan även för henne. Kan ju inte behålla henne för att hålla mig själv i liv. Ett steg in i evigheten togs i våras när min fina Douglas försvann och skaffar jag vovve igen tar jag ett steg tillbaka. Det låter kanske som en självklarhet att det skulle vara nått positivt men det är det inte för mig.
Känner mig så stressad för tillfället minsta ljud får min puls att skena och jag har svårt att andas. Får ingen ro att vila heller utan stimmar bara runt.
Men som sagt otroligt skönt att röra på mig lite igen och andas frisk luft.
Var hos nya doktorn i torsdag. Var såå nära att avboka, hade satt klockan på morgonen endast för att avboka tiden men när jag vaknade tog jag mig ändå i kragen och åkte dit. Vet inte riktigt vad vi pratade om jag känd emig mest tom men hon skulle prata med deras psykologer och återkomma om de ville träffa mig el skulle skicka remiss till psyk. Vet inte vad jag vill, vet inte vad för hjälp jag vill ha eller om jag vill ha hjälp. Tomheten gör även att min lilla röst som brukar göra sig hörd är helt tyst.
Får väl se vad som händer med allt. Just nu e jag glad att jag klara av att sitta still i soffan med en varm mysig kise i famn och en gossig vovve vid sidan om (i soffan såklart)
Men...mina mörka tankar hindrar mig från att ta henne till mig. Behåller jag henne måste jag finnas till inte bara för kisarna utan även för henne. Kan ju inte behålla henne för att hålla mig själv i liv. Ett steg in i evigheten togs i våras när min fina Douglas försvann och skaffar jag vovve igen tar jag ett steg tillbaka. Det låter kanske som en självklarhet att det skulle vara nått positivt men det är det inte för mig.
Känner mig så stressad för tillfället minsta ljud får min puls att skena och jag har svårt att andas. Får ingen ro att vila heller utan stimmar bara runt.
Men som sagt otroligt skönt att röra på mig lite igen och andas frisk luft.
Var hos nya doktorn i torsdag. Var såå nära att avboka, hade satt klockan på morgonen endast för att avboka tiden men när jag vaknade tog jag mig ändå i kragen och åkte dit. Vet inte riktigt vad vi pratade om jag känd emig mest tom men hon skulle prata med deras psykologer och återkomma om de ville träffa mig el skulle skicka remiss till psyk. Vet inte vad jag vill, vet inte vad för hjälp jag vill ha eller om jag vill ha hjälp. Tomheten gör även att min lilla röst som brukar göra sig hörd är helt tyst.
Får väl se vad som händer med allt. Just nu e jag glad att jag klara av att sitta still i soffan med en varm mysig kise i famn och en gossig vovve vid sidan om (i soffan såklart)
Kommentarer
Postat av: Anni
Om du känner så önskar jag verkligen att du behåller vovven! Jag förstår precis vad du menar. Det enda som håller mig vid liv är barnen. Men jag hoppas att någon gång, när jag kravlat mig ur det här mörka hålet, så kommer jag vara glad över att det var så. Och jag tror att detsamma gäller för dig. Och jag tror att en hund kan få dig att må bättre snabbare.
Vad bra att du tog dig till doktorn. Nu har du gjort ditt, nu kan du vänta och se vad som händer. För något kommer att hända och det är bra!
Kram!
Trackback
