frokenlejon

Det enda positiva med att vara inne i ångestsvängen är att jag inte äter så mkt, stimmar mest runt och får ingen ro att sitta still och äta. Jobbigt att det inte släpper, ångesten finns där hela tiden och gör det jobbigt att andas och fungera. Tur jag har lilla vovven som är ett litet lyckopiller.

Så idag var det dags, hade tid till psykologen. Som sagt så har den senaste tiden varit fylld av ångest men så igår åt jag bort allt och så blev det bara tomt, hade inget att säga idag kändes det som, bara ekande tomt. Men imorse vaknade jag igen som vanligt med stimm, stress och ångest och på nått skruvat sätt var det lite skönt att det iaf inte bara var tomt.
Träffade en jättetrevlig psykolog, säkert 10 år yngre än mig, som lyssnade och ställde rätt frågor. Kontentan av det hela var att hon sa att jag mår verkligen inte bra (jobbigt att höra) och att hon kommer skicka en remiss till psyk för vidare utredning och att hon ville att jag skulle få tid så fort som möjligt.
Jobbigt som fn och kunde inte hålla tillbaka tårarna, är så rädd för vad det här kommer innebära, vad som kommer att hända. Känner mig också lite lättad, nu ligger det inte bara i mina händer. Psykologen sa också att den läkaren jag träffat var jättebra och det känns ju skönt.
Anade väl att jag skulle bli skickad vidare till psyk men hade varit så skönt att slippa det stora maskineriet, man försvinner så lätt. Men antar att det har med min långa historia med ångest och depression och så äs, fantastiska äs ;/ att göra. En psykolog på en vårdcentral har kanske inte riktigt de resurserna, eller jag vet inte. Hon skulle dessutom sluta i januari, tyvär. Hon verkade riktigt bra.
Nu ska jag till jobb, är helt slut och mosig i ansikte och kropp av alla tårar men kan inte vara hemma.