frokenlejon

Vilken bedrövlig bloggerska jag är för tillfället. Tror det kan ha med mitt lilla lyckopiller, vovven, att göra. Inget är egentligen bättre eller förändrat på något sätt men lilla fina hon finns där med sin viftande svans och sina bedjande ögon och får mig att skifta fokus om så bara för en kort sekund.
Maten fungerar skit och gjorde det förbjudna häromdan, vilket kändes jätteskönt och förlösande. Tycker jag är äcklig och värdelös och vill bara ge upp men så har jag en liten hund som plirar med ögonen och älskar mig trots att jag är så hopplös och vidrig. Hon bryr sig inte hon gillar mig ändå.
Har inte hört nått från psyk än förresten och väntar mig inget förrän e helgerna. Suck...
Fast givetvis så snurrar det i min hjärna om varför jag inte hört nått än, att de inte tycker jag är värd någon hjälp, att de glömt bort mig, att de inte vill hjälpa mig, att de inte vill ta i mig med tång, jag är inget att ha ens för psykvården, jag hamnar emellan, jag är inget att ha.