kamp mot klockan
Tycker så himla mkt om honom och vill ha honom hos mig hela tiden men är så rädd att jag börjar känna och öppna mig för honom känslomässigt och så är det egentligen inte realistiskt att vi ska kunna ha ett förhållande ihop. Han har ju en 4årig dotter och jobbar jättemkt när han inte har henne och jag känner att varje gång vi ses så är det med en kamp mot klockan. Aldrig att vi kan vakna ihop en morgon och bara vara utan hela tiden känner man pressen om tiden. Fixar inte det riktigt, hade vi bott närmre varandra (nu är det ändå 7 mil emellan) så hade det varit lättare. Vill ju vara hos honom hela tiden och känna hans armar om mig. Så rädd att jag hänger upp mig på nått som inte är äkta utan att jag lurar mig själv för att jag så gärna vill och behöver ha närhet. Känner att det är såå mkt jag skulle vilja prata med honom om men det funkar liksom inte på tfn, han är ingen direkt medkännade tfnmänniska utan det blir mest ytligt.
Måste verkligen sova nu är ju jobbedag imorn, suck ännu en vecka, hoppas att den blir lite lugnare än den förra. Orkar inte mkt mer av den mentala tröttheten.
Måste verkligen sova nu är ju jobbedag imorn, suck ännu en vecka, hoppas att den blir lite lugnare än den förra. Orkar inte mkt mer av den mentala tröttheten.
Kommentarer
Postat av: My
Sv: Tack, vad gullig du är:)
Ibland är det svårt att veta vad man känner och inte, men samtidigt måste man våga öppna sig. Våga släppa in. Våga tillåta sig känna och våga ge. Det där är en hel vetenskap :S
Förstår att det blir ännu svårare när ni har 7 mil emellan er. Min sambo var inte heller ngn telefonpratare. Så kort som möjligt, säga det nödvändigaste på sin sin höjd. Varför är många män sådana? Tack och lov att min bara bodde 1 mil bort.
Hoppas i alla fall att du inte funderar allt för mycket på detta nu under kvällen. Du behöver all sömn du kan få så du orkar med morgondagen. Natti natt!
Trackback
