Aldrig...

Orkar inte mer, vill inte mer, är beredd att ge upp allt bara för att slippa. Hur är det möjligt att jag när jag borde vara som lyckligast, kär och galen, hela tiden återkommer till tankar om att avsluta mitt lidande? Det är bara för jobbigt, alla känslor, all frånvaro av känslor, all kamp hela jävla tiden, när slutar kampen?
Aldrig...
Vill bara ge upp.
Planerar planerar och försöker stänga av planerna men de gror hela tiden. Bryr mig inte mer, vill inte mer, orkar inte hålla skenet uppe mer men vägrar släppa masken, orkar inte ta kampen, ger upp, ger efter för mörkret och välkomnar den.
Avvisar R, vill bara skrika och gråta och att han ska hålla mig hårt hårt och inte släppa taget men släpper inte in honom utan avvisar honom, blir tvär och ovälkomnande. Avslutade precis ett tfnsamtal med honom bra så där, ganska tvärt, vill göra honom osäker, vill göra honom irriterad på mig, vill såra honom, men vill bara älska honom och pussa på honom och ångrar mig ångrar mig vill ju bara ha honom nära nära men trycker honom bort bort.

Kommentarer
Postat av: matilda

hej igen och tack för din kommentar! känner igen mig. varför är allt kaos inombords? hur ska man göra för att kunna hantera det på ett bra sätt?



hoppas det lugnade ner sig lite till slut. många kramar!

2010-08-16 @ 23:16:07
URL: http://finnsdetenplatsformig.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0