Vänskaps och kärleksrelationer
Tack alla för era fina kommentarer, det tinar upp mitt frusna hjärta.
Tänker mycket på det här med relationer eftersom jag har så svårt för dem och dessutom så har i stort sett mina tre senaste års terapi handlat mycket om mig och mina bristande relationer. Det är så svårt att släppa in, och släppa in helt vet jag inte om jag någonsin gjort. Eller kanske att jag ändå försökt ffa i mina mer fasta relationer som med mina ex tex. Men jag har alltid varit livrädd och det har alltid slutat med att jag har backat och slutit mig igen ofta pga att jag blir besviken på deras reaktion eller deras sätt att bemöta mig.
Jag är så totalt urusel på att hantera konflikter och jag tror att jag ofta framstår som väldigt offensiv och det får den andra parten att bemöta mig likdant och så backar jag och blir återigen besviken och arg. Det är mycket pga det som jag och min chef inte funkar, tror jag, jag kan inte kommunicera med henne på ett sätt så får henne att respektera mig och faktiskt lyssna och ta till sig av det jag säger. Sen menar jag inte att allt ligger på mig men jag kan ändå inte låta bli att lägga skulden på min oförmåga att kommunicera med min kropp, mitt tal och mitt hjärta. Det är ännu en anledning till att jag inte letar nytt jobb. Jag är livrädd att jag ska hamna i samma situation igen pga mig själv och min dåliga självkänsla och självförtroende och att jag är så dålig på att stå upp för mig själv och mitt liv.
Vill så gärna tro på era ord om att jag visst kan klara av att ha en man i mitt liv men just vet jag bara inte hur jag ska orka. Visst idag känns det kanske ändå bättre, trots min vovves sjukdom eller kanske snarare tack vare den, jag är inte så tung och ångestfylld mer ledsen och i kontakt med mig själv. Från att i början av veckan inte kunde se hur jag skulle kunna träffa K igen så känns det ändå nu som om det vore en möjlighet och kanske till helgen.
Malin skrev så bra i sin blogg just om det här med relationer och jag känner så otroligt väl igen mig i det:
"...Jag hade så fullt upp med mina egna problem att tanken på att ha någon nära mig som när som helst skulle kunna avslöja mig - fy så hemskt!
Jag tror att jag hela tiden omedvetet letade efter killar som jag kunde hålla på lite avstånd. Killar som bodde i en annan stad, till exempel. Det här tolkade jag då som att jag var så självständig och gillade ensamhet, men nu börjar jag tro att det bara var för att jag helt enkelt behövde kunna hetsäta i fred.
Det är samma med kompisar. Visst har jag alltid haft kompisar, både tjejer och killar, men jag har alltid vara noga med att hålla dem på avstånd. Jag har låtit dem förstå att jag inte vill planera hur vi ska träffa, att jag inte är spontan, att jag inte vill bli överraskad. Surprise parties har varit min allra värsta mardröm, och det vet mina kompisar...."
Tänker mycket på det här med relationer eftersom jag har så svårt för dem och dessutom så har i stort sett mina tre senaste års terapi handlat mycket om mig och mina bristande relationer. Det är så svårt att släppa in, och släppa in helt vet jag inte om jag någonsin gjort. Eller kanske att jag ändå försökt ffa i mina mer fasta relationer som med mina ex tex. Men jag har alltid varit livrädd och det har alltid slutat med att jag har backat och slutit mig igen ofta pga att jag blir besviken på deras reaktion eller deras sätt att bemöta mig.
Jag är så totalt urusel på att hantera konflikter och jag tror att jag ofta framstår som väldigt offensiv och det får den andra parten att bemöta mig likdant och så backar jag och blir återigen besviken och arg. Det är mycket pga det som jag och min chef inte funkar, tror jag, jag kan inte kommunicera med henne på ett sätt så får henne att respektera mig och faktiskt lyssna och ta till sig av det jag säger. Sen menar jag inte att allt ligger på mig men jag kan ändå inte låta bli att lägga skulden på min oförmåga att kommunicera med min kropp, mitt tal och mitt hjärta. Det är ännu en anledning till att jag inte letar nytt jobb. Jag är livrädd att jag ska hamna i samma situation igen pga mig själv och min dåliga självkänsla och självförtroende och att jag är så dålig på att stå upp för mig själv och mitt liv.
Vill så gärna tro på era ord om att jag visst kan klara av att ha en man i mitt liv men just vet jag bara inte hur jag ska orka. Visst idag känns det kanske ändå bättre, trots min vovves sjukdom eller kanske snarare tack vare den, jag är inte så tung och ångestfylld mer ledsen och i kontakt med mig själv. Från att i början av veckan inte kunde se hur jag skulle kunna träffa K igen så känns det ändå nu som om det vore en möjlighet och kanske till helgen.
Malin skrev så bra i sin blogg just om det här med relationer och jag känner så otroligt väl igen mig i det:
"...Jag hade så fullt upp med mina egna problem att tanken på att ha någon nära mig som när som helst skulle kunna avslöja mig - fy så hemskt!
Jag tror att jag hela tiden omedvetet letade efter killar som jag kunde hålla på lite avstånd. Killar som bodde i en annan stad, till exempel. Det här tolkade jag då som att jag var så självständig och gillade ensamhet, men nu börjar jag tro att det bara var för att jag helt enkelt behövde kunna hetsäta i fred.
Det är samma med kompisar. Visst har jag alltid haft kompisar, både tjejer och killar, men jag har alltid vara noga med att hålla dem på avstånd. Jag har låtit dem förstå att jag inte vill planera hur vi ska träffa, att jag inte är spontan, att jag inte vill bli överraskad. Surprise parties har varit min allra värsta mardröm, och det vet mina kompisar...."
Kommentarer
Trackback
