frokenlejon

Många fler tankar som far idag.
Har länge funderat på det här att jag nuförtiden så sällan kompenserar jämfört med när jag var yngre. Jag överäter och hetsar fortfarande men det är ändå ganska sällsynt att jag kräks. Det är inte jämt utan mer i korta perioder, en vecka typ. Sen är väl mitt mående i och för sig inte bättre precis snarare sämre.

Kan det vara så att jag då åt för att slippa känna och när jag åt kom ångesten och då var jag tvungen att kräkas för att komma undan ångesten?
Medans nu är det så att jag lever ett liv med en hel del ångest, jag känner ångest på ett sätt som jag inte gjort tidigare och det enda sättet för att mildra ångesten är att döva den med mat. Maten fungerar som ångestdämpande medicin istället för att framkalla ångest även om det givetvis ibland kan bli så också men inte så ofta.
Tänkte på nått som någon skrev ang att man liksom gett upp och inte orkar kompensera längre men jag vet inte om jag tror det är så även om det nog kan vara så vissa dagar. Det är väl kanske så det är, överätningen, hetsen, kompensationen skiljer sig från gång till gång. Och jag kan alltid känna igen tecknen för hur det kommer sluta, jag vet alltid om jag kommer kräkas eller inte, om det är början, slutet eller i mitten av en hets. Den är ju min allra bästa vän och jag känner den bättre än vad jag känner mig själv.
Usch vad flummigt det känns det jag skriver och jag känner inte riktigt att jag får fram hur jag menar, vet det knappt själv, bomull i hjärnan som vanligt.

På tal om det så är jag rädd för att min tilläggsmedicin T3 inte har fullt den effekt jag hoppades den skulle ha. Jag är kanske lite piggare men ångsten och bomullen i hjärnan och ffa bristen på livslust finns där fortfarande. Ska jag trots allt prova antidpp, är så vansinnigt ambívalent i vad jag tycker och tror mig vet om det. Kan verkligen en tablett ge mig bättre självkänsla och en vilja att leva?