Det som kändes så bra i helgen
Sen har det bara rasat. Hade lite ångest när jag körde till jobb igår, var nervös för hur min chef skulle vara och samtidigt frustrerad och irriterad både på hennes sett att vara och hur det får mig att må. Jag utvecklas inte över huvud tagen på jobbet snarare tvärt om och så ska man dessutom stå ut med hennes dåliga humör och otydliga idéer. Sen maler det givetvis i huvudet ang K men jag försökte låta det bero och vänta till nästa dejt innan jag funderar något vidare.
Gårdagen blev trots allt helt ok med stavrunda och styrkeövningar på kvällen.
Men sen kom idag, det har varit jobbigt idag. Jag har haft en stor klump av riktig ångest i magen och hjärtat hela dan och jag har känt mig så låg och orkeslös samtidigt som jag varit på dåligt humör. Visst jag ska ha mens i dagarna men idag har varit ett riktigt lågmärke. Så jobbigt att känna ångesten över mitt liv och inte hitta viljan att fortsätta leva. Sen blir det så att jag projecerar allt just nu på min chef, visst inte rättvist alls men för tillfället känns det verkligen så att det är mitt jobb som gör att jag mår dåligt och då min chef. Jag hatar att inte kunna lita på människor och i vanliga fall skulle jag sortera bort en sådan männsika ur mitt liv men det går liksom inte riktigt med sin chef. Och tro mig jag funderaroch har funderat om och om igen om att byta jobb men jag orkar det bara inte, jag vill inte byta jobb igen det är för jobbigt och jag tycker om mina arbetskamrater. Dessutom är mitt självförtroende i botten vad det gäller min kompetens, jag har ingenting att komma med. Jag vet ju rent intellektuellt att jag har det men jag kan inte stå för det.
Vad tror ni då att jag gjort ikväll? Gråtit ut min förtvivlan? gått en långrunda i skogen? Nejdå, det blev en tripp till affären för äckelmat som jag tuggat frenetiskt på ikväll. Under tiden hann jag både avboka körsjungandet ikväll och dejt imorgon. Visst är det lysande, som jag kan ordna det för mig?
Vill verkligen inte tro på det Pee sa om att jag inte är redo att träffa någon än men just nu känns det verkligen så, även om jag just nu är totalt avtrubbad på mina känsor pga all mat, hur ska jag kunna träffa någon när mitt mående svänger så och när jag som nu bara vill stänga in mig själv i en svart garderob och inte orkar träffa någon människa alls än mindre vara pigg och käck. Sen känner jag själv att mitt mörker är för mörkt för att våga dela med mig av till någon jag knappt känner.
Jag blir själv förskräckt över mina svängningar och förstår och accepterar dem ej även om jag låter mig flyta iväg med dem. Varför blev det så här nu, nu när jag köpt ny bil och träffar en trevlig man? Är det "bara" pga mensen? förstorar jag upp allt med chefen (hela kroppen skriker NEJ!!!!) ?
Jag känner igen det där med de extrema humörsvängingarna och att försöka få en partner att förstå, men vet du? Det går! Jag och min sambo har stundtals krisat rejält, och mycket på grund av att jag då mådde dåligt och inte hittade de rätta orden för att berätta för honom varför jag betedde mig som jag gjorde. Men när jag väl förklarade för honom om min ångest så förstod han, och det blev mycket lättare för oss bägge. Så det går... Så jag tycker inte du ska stänga kärleken ute :)
Hittade din blogg och vill skicka en värmande tanke, och en go kram. Det är så, det går upp och ner och fram och tillbaka med denna jäkla sjukdom. Det är så orättvist och förbannat irriterande, men det är nog bara så att vi får acceptera det.
Det bästa är att det kommer nya dagar, nya dagar som vi kan påverka och förändra. Och jag är övertygad om att vi måste förlåta oss, när vi inte orkar, inte stanna kvar och grubbla utan ruska av det och gå vidare.
Det fixar du! Älskar din varma blogg och hejjar på dig!
Katarina Göransson ([email protected])
Massa kram på dig Linda!
Vilken fruktansvärd jobbsituation du är i, förstår verkligen att det påverkar dig negativt men du får försöka, hur svårt det än är, att skydda dig mot det där. Ditt liv och din hälsa är sååå mycket viktigare och din knäppa chef ska inte få komma och förstöra det!
Jag tror absolut att du kan vara i ett förhållande om det är det du verkligen vill och du ser till att dela med dig om dina problem i den mån du vill men också ser till att du inte blir beroende av någon annan för att bli lycklig själv. Så länge ni båda kan vara två individer i förhållandet(och inte blir patient och vårdare som det ibland blir) så tror jag att kärlek faktiskt kan göra underverk!
Och det där med att inte orka vara käck och glad hela tiden känner jag verkligen igen. Du behöver inte vara käck och glad jämt, det är bara du som tror det.
