frokenlejon

Försöker glömma, förtränga, ignorera denna dag och allt jag ätit och fokusera på att jag istället för att hamna på toa kände lusten och hade kraften att ge mig ut på en härlig arbetsam stavrunda i kvällsljuset. Försöker glömma, förtränga, ignorera känslan av att nu är allt förstört, allt slit förgäves, lika bra att ge upp, inte lönt och istället fokusera på att jag trots allt lyckades vända dagen till ett någorlunda lyckligt slut. Vill inte ge upp nu, nu på min semester när jag äntligen har lite energi över och orkar ta hand om min kropp och träna. Inser nu hur trött och sliten jag verkligen varit under våren. Det har varit arbetsamt att komma tillbaka.

Hade ju så när klarat av att lämna struman bakom mig när jag läser en artikel i senaste Amelia om en tjej med struma och vips så är allt tillbaka. Alla frågor, all ovisshet, all frustration och all hopplöshet. Ska jag orka hoppa på det tåget igen, kan jag verkligen låta bli. Förtjänar inte min kropp att jag tar hand om den (vet om , snacka om dubbelmoral) och göra allt för att ta reda på vad som är bäst och vad som kan få mig att må bättre.
SUCK!!!!!