Funderingar
Håller å ena sidan med Bullen i hennes kommentar till mig att det kanske är en sådan man som han som kan hjälpa mig på rätt köl igen och det hade ju varit underbart. Men problemet är nog kanske inte egentligen orden han sa utan inställningen och attityden han har. Vill ju ha en man som älskar mig för mig och just för att jag är jag inkl en ryggsäck full med allt möjligt. Känns inte bra att redan känna att jag befinner mig i underläge till honom och som sagt han ger inte uttryck av att vara så särskilt empatisk eller förstående och ffa så lyssnar han inte. Men, detta betyder inte att jag tänker avsluta kontakten med honom, jag känner honom alldeles för lite än för att veta. Vi har ju inte ens träffats.
Sen håller jag också med Pee ang att jag borde fokusera på mig själv och se till att få hjälp med mig själv först innan jag inleder någon relation. Att jag måste lära att älska mig själv först innan jag letar efter att någon annan ska älska mig och att risken då är att jag inte kan ta det till mig. Så sant så sant. Men..jag har varit själv i 7!!! låånga år och tror faktisk att det skulle hjälpa mig att träffa någon. Känner mig ibland som de där rumänska barnhemsbarnen som förtvinar och dör pga för lite mänsklig ömhet och närhet.
Usch var rörigt detta inlägg blev, men det är lnog lite så jag känner just nu inför det här med Anders och att dejta/träffa män. Mkt förvirrande..
Tack för era kommentarer och stöd Bullen, Pee och Tokerina.
Ja, men din ryggsäck av gamla bekymmer är ju inte du.. Och om den här Anders nu skulle börja tycka om dig på riktigt så är det ju DIG han tycker om, inte ditt bagage, eller bristen på det.
Jag tror att om man älskar någon på riktigt så spelar det ingen roll vad den personen har med sig sedan tidigare (så till vida han eller hon inte är en mördare eller våldtäktsman eller liknande..., det viktigaste är vilken inställning man har till framtiden och hur mycket vilja man har till att må bra. Och det verkar ju inte vara något fel på varken din inställning eller din vilja! Eller?
Måste bara få berätta, jag var på date igår. Och i samtalet så blev det naturligt att jag berättade att jag var sjukskriven för ätstörning. Han sa inte hejdå och stack utan vill träffa mig igen. Vet inte om jag är så intresserad (har ju svårt att tyda mina känslor) men jag insåg att det finns karlar som kan se hela personen. Jag som alltid utgått från att alla ska bli äcklade av mig om jag berättar...
Vet inte än om fortsättning på det hela men bara igår gjorde att jag börjar tänka om. Jag ska vara ärlig när jag träffar någon. Och är det något att ha ska han se hela mig och inte bara min ryggsäck.
Jag tycker du ska låta Anders själv bestämma, inte bestämma åt honom att han inte kommer att tycka att du lever tillräckligt sunt. Jag tror inte heller att du ska hoppas att an ska komma som en vit riddare och hjälpa dig att bli lycklig. Låter det hårt? Vad jag menar är bara att känn efter om DU gillar honom och tycker att HAN duger åt dig. Om svaret är ja så får du lämna övriga beslut åt honom. Han är vuxen, han får själv avgöra vad han tycker om dig.
Vilken harang, jag menar det vänligt, hoppas du förstår det. Kram!
