frokenlejon

Vet egentligen inte vad jag ska tycka. Vad det gäller Anders då. Han skickade ju ett sms med en ursäkt innan idag och när jag kom hem hade han ringt och bad återigen om ursäkt. Är väl lite blödig men mjuknar så fort jag hör hans röst och visst jag förlät väl honom till viss del efter ursäkterna idag. Men jag hade fortfarande inte fått någon förklaring till hans beteende. Han sa dessutom på tfnsvararen att han skulle ringa igen. Kvällen gick och han ringde inte. När klockan blev 10 skickade jag ett sms att hade han tänkt ringa fick han göra det nu för jag tänkte gå och lägga mig. En halvtimme senare ringde han och försökte i en glättig ton be om ursäkt igen, fortfarande utan förklaring och när jag bad om det hade han ingen att ge. Sa att vädret var bättre på öst-kusten (!) och att han ville gå på stan lite. Han höll dock med om att han borde hört av sig. Fick iaf sagt till honom att jag inte tyckte det var ok och att nonchalans inte var något jag tyckte om. Han försökte skämta om det men jag kände mig inte så road. Resten av samtalet berättade han om sin semester :/.
Vi får väl se om vi hörs igen, vet ärligt talat inte om jag är så sugen på det. Kan inte riktigt känna att han ger mig något som jag kan få ut av av vår kontakt, det handlar mest om honom och han verkar inte så intresserad av vad jag har att säga eller vem jag är och gör. Tiden får väl utvisa vad som händer.

Sen en annan sak, min kära syster ringde mig ikväll och ville ha ett råd. Hon undrade hur jag kände det när jag var i "hennes" ålder (hon är då 4 år yngre än mig). För hon kände sig så nedstämd och hade svårt att känna glädje inför saker som skulle hända. Fick en hård klump i magen när jag hörde henne prata, känner ju så väl igen mig själv och att min lillasyster, som jag vill försvara mot allt ont, känner likadant gör mig så ledsen. Och jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa henne. Vi fick iaf ett bra samtal och hon fick lufta sina tankar lite även om det var svårt att komma med konkreta råd. Vill ju bara krama, hålla om och skydda henne men det är svårt när hon bor 50 mil bort. Allt jag kan göra är att finnas där för att lyssna när hon vill.
Hoppas av hela mitt hjärta att hon snart hittar glädjen igen.