frokenlejon

Herregud vad lång denna dag är. Den tar aldrig slut. Kan inte fatta att den bara är tre, fem långa timmar kvar innan affären stänger. Har lovat mig själv idag (vilken tur i ordningen) att inte, inte, inte.
Minuterna kryper fram och detta trots att jag inte bara suttit och väntat ut dem utan har gjort en massa hemma men det händer inget på klockan.

Mamma kom förbi... varför gör hon så??? Jag har sagt till henne jag vet inte hur många gånger som helst att jag vill att hon ringer först. Hennes ursäkt denna gång var att hon försökt ringa flera gånger utan svar och så var hon sugen på att köra en sväng. HON var sugen på att köra en sväng.
Nu hade hon ju ringt flera gånger som jag inte hört men det spelar ingen roll. Om hon inte får tag i mig så betyder inte det att det är ok att komma, hon har ju ändå försökt verkar hon tycka.
Nu var det iof helt ok att hon kom fick ju lite tidsfördriv men kände verkligen ingen ork eller lust till att vara käck eller glad, orkade knappt se henne i ögonen eller prata med henne.
Men nu har hon åkt och jag sitter här med min bulle med korv-stinna mage och gör allt för att varken gå och kräkas upp det eller köra och köpa mer, har ju redan förstört dagen.

Passar inte in någonstans, kommer aldrig passa in någonstans.
Vad är det då för mening med mig?
Vill ju bara känna samhörighet någonstans med någon.

Orkar inte... kämpa...mer.
Sitter och gråter i min ensamhet.
Vill...inte...mer
Orkar... inte... mer......