frokenlejon

Jag väntar på någonting, väntar på något sorts beslut, lever mitt liv i väntan på att det ska ta slut, väntar på att något utanför mig ska hända så att jag själv slipper göra det. Inte ens det har jag karaktär att klara av utan väntar på att något annat ska fixa det till mig. Att jag ska bli sjuk i cancer, att jag ska bli påkörd, att jag ska bli mördad, att jag iaf ska bli hjärndöd.
Min nya psykläkare berättade för mig att man kan få cancer i matstrupen eller magsäcken av att kräkas som jag/vi gör. Han sa det i avskräckande syfte men min kommentar var: Och det berättar du för en som önskar att dö i cancer och är avundsjuk på sin vän som har bröstcancer.
Usch hör verkligen hur omogen jag låter men i min hjärna bor ingen vuxen förnuftig klok eller lycklig person utan ett barn som inte vill vara med längre, som vill gå och gömma sig och bara försvinna.