frokenlejon

Borde känna skam och ångest men känner mig mest lugn, lugn och ro i själen men tomt och ledsamt i hjärtat. Första gången på flera månader men idag gick det inte längre. När jag körde från stan hade jag köpt med mig en jättepåse med godis som jag visste skulle sluta med det onämndbara, jag hade redan bestämt mig. Hade redan bestämt mig när jag körde hemifrån, nästan iaf, men bestämde mig helt klart efter att ha suttit och tryckt i mig jordnötsringar och nötter medans vännerna drack drinkar. Fanns ingen annan väg att gå idag. Önskar att R vore här, behöver hans armar om min kropp. Min äckliga vidriga kropp behöver någon som håller fast den så att den inte exploderar. Vill bara gråta men vill inte gråta har inget skäl ingen tillräcklig bra ursäkt för att släppa taget så. Jag är inte värd några tårar. Bara förakt.