Tankar
Många tankar som far just nu. Ska man eller ska man inte. Man ska kanske välja sina faighter med omsorg.
Återigen en dag med tjafs på jobbet och mitt självförtroende och självkänsla trillar ännu mer i botten. Ångesten från igår sitter kvar i kroppen. Diskussion med chefen och mina arbetskamrater stöttade mig ej trots att de pratat en massa innan och själva tagit upp saker och hållit med i det jag sa men så sitter vi i möte och de säger ingenting utan snarare nickar medkännande till min chef. Och så än en gång blir jag "the bad guy" och inte får jag något gehör från chefen heller. Hon tänker inte, aldrig, stå sitt kast eller erkänna att det är fel att hennes småsinthet och dåliga humör går ut över oss och ger dålig stämning på jobbet. Denna gången handlade det om semestern i jul. SÅ jävla trött på henne och så besviken på mina arbetskamrater som inte säger något. Frågade dem båda två efteråt varför de inte sa något och den ena tyckte att det hade hon ju visst men att hon kan läsa av chefen när hon börjar bli irriterad, tänk att det kan jag också men jag tyckte det var viktigt att ändå få sagt det som behövde sägas. Den andra tjejen sa att hon inte hade något att säga.
Tre jävla år har jag nu senast gått i terapi och fått lärt mig och tränat på att vara mer öpper, mindre konflikträdd och stå på mig men var hamnar man efter sådant här bemötande? Jo, nere i skiten igen, irriterad och besviken och återigen har man fått bekräftelse på att man inte kan lite på folk.
Får väl sluta stå upp för mig själv så som jag gjort mesta delen av mitt liv. Men då vet jag ju hur det blir, jag exploderar till slut. Och trots att det som vanligt inte blev som jag önskat så är jag ändå glad att jag öppnade käften och sa något istället för att bara snacka skit bakom rygg som mina arbetskamrater.
Hur ska jag kunna bara släppa när det är fel det som sker och när det upprepar sig om och om igen?
Återigen en dag med tjafs på jobbet och mitt självförtroende och självkänsla trillar ännu mer i botten. Ångesten från igår sitter kvar i kroppen. Diskussion med chefen och mina arbetskamrater stöttade mig ej trots att de pratat en massa innan och själva tagit upp saker och hållit med i det jag sa men så sitter vi i möte och de säger ingenting utan snarare nickar medkännande till min chef. Och så än en gång blir jag "the bad guy" och inte får jag något gehör från chefen heller. Hon tänker inte, aldrig, stå sitt kast eller erkänna att det är fel att hennes småsinthet och dåliga humör går ut över oss och ger dålig stämning på jobbet. Denna gången handlade det om semestern i jul. SÅ jävla trött på henne och så besviken på mina arbetskamrater som inte säger något. Frågade dem båda två efteråt varför de inte sa något och den ena tyckte att det hade hon ju visst men att hon kan läsa av chefen när hon börjar bli irriterad, tänk att det kan jag också men jag tyckte det var viktigt att ändå få sagt det som behövde sägas. Den andra tjejen sa att hon inte hade något att säga.
Tre jävla år har jag nu senast gått i terapi och fått lärt mig och tränat på att vara mer öpper, mindre konflikträdd och stå på mig men var hamnar man efter sådant här bemötande? Jo, nere i skiten igen, irriterad och besviken och återigen har man fått bekräftelse på att man inte kan lite på folk.
Får väl sluta stå upp för mig själv så som jag gjort mesta delen av mitt liv. Men då vet jag ju hur det blir, jag exploderar till slut. Och trots att det som vanligt inte blev som jag önskat så är jag ändå glad att jag öppnade käften och sa något istället för att bara snacka skit bakom rygg som mina arbetskamrater.
Hur ska jag kunna bara släppa när det är fel det som sker och när det upprepar sig om och om igen?
Kommentarer
Trackback
