Kamp
Man skulle ju kunna tänka sig att det kunde vara ganska bra just nu. Jag träffar K, en mysig pussgo man, min vovve är frisk, jag är igång och tränar och har gått ner några cm så att mina kläder iaf inte är alltför små längre. Men fasiken vad jobbigt det är. Hela tiden.
Det är en konstant kamp mot att släppa efter och bara äta. Jag tänker på mat oavbutet. I stort sett varje vaken stund går åt till att antingen längta efter att äta mängder eller till att försöka bekämpa sådana tankar. Och det är inte så att jag inte äter, jag äter alla måltider som jag ska bara det att jag skippar allt det där extra extra som ½kg godis, flera påsar kakor, 15 mackor etc, ja ni vet.
Hur länge måste man stå ut med denna ständiga kamp mot suget innan man kan slappna av och faktiskt lägga energi på något annat? Vet ju av erfarenhet att det som regel aldrig försvinner, suget alltså även om det kan vara mer avslappnat mellanåt. Men vad är bäst? Ska man fortsätta kämpa för att inte falla dit eller ska man våga äta det man är sugen på, det är bara det att jag inte kan sluta om jag börjat, jag äter upp hela påsen och sen fortsätter jag med vad jag än kan hitta i skafferiet.
Nej, just nu är jag inte i läge att släppa efter, det är för stort, det får bli till att kämpa ett tag till.
Sen kan jag ju äta snask någotsånär bra i sällskap, så får väl satsa på det till helgen.
Varför ska det behöva vara en sån stor grej i mitt liv. Jag är ju så mycket mer än min äs, min struma och min utbrändhet men jag känner hur jag identifierar mig med dem. De är jag. Men jag är ju så mycket mer och det är ju i det andra som jag finner det jag tycker om med mig själv och det är i det andra jag kan finna styrka.
Men i min hjärna kretsar de flesta av mina tankar kring äs dvs mat, mat, mat, inte ge efter, inte ge efter, struman med frågor kring min ämnesomsättning och mitt humör och så till sist utbrändheten och ovissheten om vart delar av min intelligens tagit vägen, när kommer jag kunna ta till mig ny kunskap igen, komma ihåg mina gamla kunskaper, förstå och kunna koncentrera mig ordentligt, när kommer jag inte vara så "blond" längre?
Missförstå mig nu rätt, jag är ganska glad och nöjd ändå. Jag kan glädjas åt mycket i mitt liv just nu. Det är bara det att kampen är så tung och så konstant och jag vill verkligen att det ska kunna få lov att vara bra med maten nu och jag vill kunna slappna av ffa med K. Och det är rädslan som är det värsta, rädslan för att falla dit igen, att inte vara stark nog eller ffa att jag ska att ge upp.
Det är en konstant kamp mot att släppa efter och bara äta. Jag tänker på mat oavbutet. I stort sett varje vaken stund går åt till att antingen längta efter att äta mängder eller till att försöka bekämpa sådana tankar. Och det är inte så att jag inte äter, jag äter alla måltider som jag ska bara det att jag skippar allt det där extra extra som ½kg godis, flera påsar kakor, 15 mackor etc, ja ni vet.
Hur länge måste man stå ut med denna ständiga kamp mot suget innan man kan slappna av och faktiskt lägga energi på något annat? Vet ju av erfarenhet att det som regel aldrig försvinner, suget alltså även om det kan vara mer avslappnat mellanåt. Men vad är bäst? Ska man fortsätta kämpa för att inte falla dit eller ska man våga äta det man är sugen på, det är bara det att jag inte kan sluta om jag börjat, jag äter upp hela påsen och sen fortsätter jag med vad jag än kan hitta i skafferiet.
Nej, just nu är jag inte i läge att släppa efter, det är för stort, det får bli till att kämpa ett tag till.
Sen kan jag ju äta snask någotsånär bra i sällskap, så får väl satsa på det till helgen.
Varför ska det behöva vara en sån stor grej i mitt liv. Jag är ju så mycket mer än min äs, min struma och min utbrändhet men jag känner hur jag identifierar mig med dem. De är jag. Men jag är ju så mycket mer och det är ju i det andra som jag finner det jag tycker om med mig själv och det är i det andra jag kan finna styrka.
Men i min hjärna kretsar de flesta av mina tankar kring äs dvs mat, mat, mat, inte ge efter, inte ge efter, struman med frågor kring min ämnesomsättning och mitt humör och så till sist utbrändheten och ovissheten om vart delar av min intelligens tagit vägen, när kommer jag kunna ta till mig ny kunskap igen, komma ihåg mina gamla kunskaper, förstå och kunna koncentrera mig ordentligt, när kommer jag inte vara så "blond" längre?
Missförstå mig nu rätt, jag är ganska glad och nöjd ändå. Jag kan glädjas åt mycket i mitt liv just nu. Det är bara det att kampen är så tung och så konstant och jag vill verkligen att det ska kunna få lov att vara bra med maten nu och jag vill kunna slappna av ffa med K. Och det är rädslan som är det värsta, rädslan för att falla dit igen, att inte vara stark nog eller ffa att jag ska att ge upp.
Kommentarer
Trackback
