frokenlejon

I morse när jag körde hemifrån hade jag tagit med mig en påse med all överbliven mat från igår för att ge till min allra bästa vän T. Det är så underbart att ha en vän som hon som jag vet inte skulle tveka eller ens ifrågasätta utan bara ta emot min kasse med mat och så är det bra med det. Hon är den som vet mest om mig, hon kanske inte förstår allt men hon dömer inte och för det är hon guld värd. Nu blev det inte så att jag gav henne maten för det har varit superkörigt på jobb idag och det enda jag ville göra efter vår promenad  var att köra hem och äta upp resten av mackorna. Dumt jag vet, men jag kunde inte få mig till att ge henne det. Hon vet varken om mina tankar om att hon skulle få maten eller att det inte blev så.

Bara en sådan här sak som med den här bloggen. Hon har en egen blogg och vi pratade någon gång om att jag funderade på att börja skriva en blogg, just för att kunna vädra allt som brinner i mitt inre och kanske kunna få en förståelse som är svår för dem som inte varit med om samma sak. Så skaffade jag denna blogg och sade det till henne. Men så sa jag att denna blogg ville jag ha för mig själv för att ha ett ställe där jag kan våga öppna mig på ett sätt jag inte klarar annars. Allt det jag skriver här kanske jag inte berättar för henne men det mesta och då vill jag kunna säga det till henne personligen och inte att hon skall läsa det här. Det är ju det som är det bästa med henne, hon förstår och respekterar det, jag kan få lov att ha detta som mitt andrum där jag kan säga precis allt utan att behöva möta någons ögon efteråt. Sen har hon fått läsa en del iaf men jag vill nog även fortsättningsvis ha detta som min personliga dagbok.

Och nej, jag blir nog tvungen att byta design igen, känns jättekonstigt att ha samma som T.