finns det några svar
Är det jag själv som låser mig och som inte vågar, kan eller vill låsa upp?
Tänk så kommer det aldrig bli annorlunda eller bättre?
Hur jävlig än äs är så är det nästan värre att inte känna något alls, att vara totalt tom.
Ta inte illa upp men just nu känns monstret litet och överkomligt, just nu iaf.
Tappat hela mig själv och min identitet för vet inte vem jag är längre.
Vad sjutton ska kunna göra att det blir annorlunde eller bättre?
Finns det verkligen någon medicin som skulle kunna hjälpa, för terapi vet jag inte hur ska kunna ändra något ellerkan det hjälpa mig att hitta mig själv?
Återigen alla dessa j-la frågor.
Jag känner så väl igen mig i dina tankar. Den klassiska "borderlinetomheten" känns ibland så överväldigande att jag bara vill ge upp. Det går liksom inte att fylla igen detta vakuum, även om jag provar, bland annat genom att springa långt eller att äta som en gris.
Det skapar också problem med ätstörningen, eftersom ett uppbrott med den mycket väl skulle kunna få det svarta hålet att kännas ännu större. Problemen hakar i varandra, gör sig beroende av varandra.
Jag har bordisvänner som lever fantastiska liv efter många års helvete, så jag vet att det går att leva med och trots det svarta hålet, men jag önskar innerligt att jag visste hur det skulle gå till. För att börja gå i rätt riktning måste man ju veta var målet är.
Men ge inte upp! Det finns KBT, DBT, ACT, ECT, gruppterapi, dagsjukvård, behandlingshem... Jag tror att det finns hjälp åt bordisar, det är bara svårt att finna den och ännu svårare att tjata sig till den... Jag tror på oss!
Jag har bland annat en x-pojkvän som varit diagnostiserad i över 10 år innan han fick hjälp med DBT-terapi och till slut vågade sig på att utbilda sig, någonting han inte hade trott att han skulle klara av. Idag är han färdig med sin utbildning, har familj och "normala" fritidsintressen och han mår bra, åtminstone lika bra som en person utan borderline. Han har aldrig medicinerats så vitt jag vet.
Sen har jag en nära kompis som mer eller mindre klarat att ta sig upp ur "bordisträsket" själv. Hon får SSRI mot sin depression, men idag uppfyller hon inte ens kriterierna för borderline längre. Hon hittade sitt kall i livet kan man säga (hundar) och när hon hade någonting hon trodde på och ville kämpa för så blev hon väldigt mycket bättre. Hon har absolut kvar vissa bordisdrag, som det typiska svart-vita tänkandet och lite taskig impulskontroll, men skillnaden mot tidigare är enorm.
Jag förstår hur du känner inför medicinerna, jag är väldigt kluven själv. En klassisk bipoläritet tjänar man nog oftast på att behandla, antingen med lithium, antiepileptika eller en kombo, men jag tvivlar på att det finns någon omfattande forskning på atypisk bipoläritet. Jag har förvisso haft hypomanier, men väldigt korta episoder och definitivt inte illa nog för att jag ska tycka det vara lönt att behandla i preventivt syfte. Jag blir inte helt från vettet och spenderar en miljon på en jorden runt-resa eller så ;).
Nog vore det skönt om det fanns exakta lösningar även för oss som har flera och/eller vaga diagnoser... Som det är nu blir det mycket gissande, prövande och misslyckanden för såväl patienter som vården.
Kram
