frokenlejon

Har så jäkla tråkigt. Igår gick varje minut så långsamt och jag hade inget att göra, ville inte göra något heller. Idag ska jag iaf ner till Malmö ikväll och stanna till imorn. Men timmarna fram till att jag ska dit går i ultrarapid. Återigen känner jag mig ofantligt ensam och onödig. Kunde likaväl jobbat även om jag vet att jag behöver vilan efter alla veckors jobb.

Ensamheten söker mig, grubblerier om jobbet äter upp mig, min trötthet på morgonen skrämmer mig och det enda jag vill är att få äta till tröst och sällskap.

Skriver med en kille på nätet och skulle görna träffa honom, väntar på att han ska ta initiativet. Skulle väldigt gärna vilja att han tog initiativ, vill inte göra det själv. Vill känna mig lite önskvärd.

 

Den förlamade tröttheten jag känner vissa mornar är skrämmande och jag kan inte komma ifrån känslan av att det kommer sluta med en olycka. Vet inte vad jag mer kan göra åt det. Pratade med en sjuksköterska på psyk idag och han visste inte heller vad jag skulle göra eller vad anledningen kunde vara förutom att jag sover för dåligt och jobbar mer än jag klarar av. Ligger väl något i det och kanske det kommer bli bättre nu när jag ska gå ner i tid. Tycker ju att sömnen fungerar bättre nu och klarar mig ju utan sömntabletter men visst sover jag ibland väldigt oroligt och har svårt att somna. Men jag tycker inte att det är någon skillnad de dagar jag sovit bra eller dåligt. Kan mycket väl ha sovit bra på natten och ändå knappt kunna hålla uppe ögonen. Eller?