frokenlejon

3 dagar, 3 dygn, 72 timmar...innan...

Hålet gapar så stort och jag står på kanten och kan inte hålla balansen, ingen håller i min hand, ingen kommer springande, jag faller, ser rep och stegar på vägen ner men når dem inte och de jag når rycker jag undan händerna för.

Jag vill falla.

Lyssnar på underbar musik för att hålla bort dementorerna men klumpen växer sig stor, så stor så snabbt. Känner mina handleder mot datorns kant och fantiserar och föreställer mig hur det skulle kännas att skära sig, skära sig riktigt djupt upp mot armen så att det händer nått, inte diagonalt det vet man ju, har ingen effekt. Kan inte föreställa mig någon smärta utan bara befrielse och lugn.

Tryckt in numret till psykakuten men vill inte ringa vill inte ta tag i den stegen, vill lida, vill falla.

Kliar vovven bakom örat och får en blick och en våt puss på handen. Vet att jag inte kan, att hon och kisarna är den livlinan, det repet, den stegen jag kan ta tag i och vet att jag aldrig kommer att släppa.