Strömavbrott

Hej go vänner!

Stormen slog ut all el och telefon i söndags och först idag har internet kommit tillbaka.
Har haft en jävulsk helg minst sagt, ångesten har varit fruktansvärd varje dag och jag har känt som om jag skulle gå i tusen bitar. Mycket, mycket mörka tankar och fantasier. Min kärlek till min vovve har suddats ut och det är det värsta som kan hända, hon är min livlina.

Fredagen var jättetrevlig och ritten bra. Men minsta lilla sekunds tystnad eller vila, både när jag red och sen på kvällen när vi var ute och åt, så kom ångesten tillbaka och likaså tankarna om döden.

Sen måste jag bara berätta en annan sak som faktiskt är lite tragiskt. Efter en stund på kvällen med flera goda skratt så fick jag huvudvärk bak på huvudet, gjorde riktigt ont. Kände efter där bak och kom på att det måste vara något senfäste el nått som sitter där och som var ovant att användas, mao jag skrattar så sällan att jag får ont i huvudet av det ;(.

Lördagen fortsatte med en jäkla ångest som inte gav med sig ens när jag umgicks med min bästis, malande tankar hela tiden. Söndagen fortsatte i samma anda, skulle sjunga på adventsgudtjänsten och fick tvinga mig kvar i bänken men hjälp av bitande i kinden och knipande i armen. Ville bara springa därifrån. Måndags kommer jag inte riktigt ihåg mest ett surr av mörker, var hos psykologen och gjorde nog något mer den dagen.
Kulmen kom igår med möte hos facket, promenad i skogen med kompis, hem till bästis efter det och sist kören på kvällen. Var helt skakig och mådde så jäkla dåligt och återigen vid varje paus om så bara för en sekund härjade ångesten hej vilt med mig. Var tvungen i fikapausen att gå iväg och hoppa, studsa och slå på mig själv för att klara sista timmen. Var sååå stressad genom hela övningen.

Idag har det varit lite bättre tror jag, har träffat min läkare och nu ska vi sätta in de stora artilleriet. Får strunta i att de kan ge viktuppgång, skitläskigt men har inget val.
Fått Zyprexa(stämningsstabiliserande) och Sobril(ångestlindrande). Som sagt läskigt men nya mediciner och helt plötsligt tror jag att jag bara inbillat mig allting, jag överdriver nog. Men det vet jag ju att jag inte gör, bara för att det inte är så intensivt idag så kan jag inte glömma bort helgens och ffa tisdagens helvete.

Kommentarer
Postat av: Jenny

Hej gumman!! Åh vad skönt med livstecken, den där strömmen alltså... grr!



TACK som bara den för din lista..!!! Det hjälper mig, det blir konkret. Tack<3



Vad skönt att vården tar dig på allvar i detta. Man blir riktigt orolig när man sitter här på andra sidan skärmen och förstår hur mycket ångest du faktiskt har - ingen ska behöva ha det så!



Och du gör helt rätt som skiter i viktbiverkningar (jag har låtit mig påverkas av sådant bara nu det senaste och det är inte precis ett steg i rätt riktning. Jag känner dock inget förtroende varken för min läkare eller nån just nu.



Fast har bestämt mig för att söka samtalskontakt snarast! Om inte annat så ligga på min chef att han ska skynda på förloppet med den jag ska få prata med via företagshälsovården.



Vad är det som hänt med vovven? Orkar du inte med? Jag ska ha vår hund själv nu i två dagar. Men jag tvivlar på att jag är tillräckligt mentalt stabil för att klara det.



Fatta! Jag kan inte ens ta hand om vår hund. Det är skrämmande... hon har så mycket energi (nervös energi, alltid spänd och vi lyckas inte få bort det beteendet hur vi än försöker) och jag påverkas väldigt negativt av det.



Nä nu ska jag inte prata på mer, men det är så kul att du är tillbaka i "etern". Kram Jenny

2011-11-30 @ 17:03:49
URL: http://bortomljusochmorker.blogg.se/
Postat av: H

Hej! Sedan mina ätstörningar började för över tio år sedan har jag ständigt haft mycket stark ångest´och ätstörningen har bara bytt skepnad under åren. Jag har varit som en slags försökskanin då olika läkare testat dom flesta mediciner i alla former och olika doser på mig och inget har funkat. I våras fick jag zyprexa utskrivet och flög i taket av ilska då jag läste om både viktuppgång och diabetes. Men efter en tid valde jag ändå att testa den, jag menar vad hade jag att förlora!? Det visade sig vara det bästa beslutet jag någonsin fattat! Ångesten försvann, jag fick energi och livslusten tillbaka, hela min värld förändrades! Både läkare, familj och vänner såg sådan skillnad och trodde knappt sina ögon. Efter alla år jag slängt bort på ångest och deppression och varit sjukskriven ska jag nu ut i arbetslivet och är så uppspelt på att få upptäcka världen! Så jag råder dig att verkligen ge zyprexan en ärlig chans! Och viktuppgång? Nej inte ett minsta gram! :) KRAM!

2011-11-30 @ 20:34:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0