Söndagsmörker

Omtumlande helg.
Fredagen vet vi ju att den gick åt skogen. Igår var jag i Malmö och gick på stan, åt gott och såg Les Miserables. Gick ganska bra på stan vi gick inte i så många affärer utan gick mest och strosade och tittade på folk och det är helt ok. Åt en gräddig pasta som var supergod, däremot höll personalen på att få mig få ett riktigt raseriutbrott. De var så otrevliga så jag aldrig har varit med om maken. Ingen service så långt ögat kunde nå och snäsiga kommentarer. En av servitörerna sa till och med vid ett tillfälle att de hade sååå mycket att göra att de inte kunde ge någon service!!!!!!! VA, har ni någonsin hört på maken? Sen såg jag dessutom en av servitörerna ta en pizzabit som en gäst lämnat kvar och stoppade den i munnen..... så äckligt och han kunde ju iaf varit lite diskret med det. Men maten var superb, men lämnade ingen dricks.

Hade verkligen sett fram emot kvällen och musikalen var heeelt fantastisk, levde upp till alla mina förväntningar och mer därtill. Däremot gjorde inte mina känslor det. Om och om igen kom känslorna av misslyckande och hopplöshet över mitt liv över mig och att jag inte har något alternativ det finns inget hopp. Känner förakt över mig själv som inte gjort något bra av mitt liv. Skulle vilja sjunga som dem, skulle vilja synas(inte kanske på scen), skulle vilja kunna göra min röst hörd. Fast vet inte vad min röst är, vet inte vad jag har att säga.

Varit och hämtat min vovve hos föräldrarna och återingen blev det otrevligt och otrevlig stämning. Jag förstår ärligt inte hur mamma står ut. Jag hade varit helt knäckt av att leva med pappa utan någonsin någon uppmuntran eller glädje över saker hon föreslår eller säger. Hela tiden negativitet och han säger aldrig några snälla saker. Känner hur jag bara vill resa mig och gå därifrån, vill inte vara kvar.
Mamma är ju som hon är och även om det ofta kan bli lite tokigt och fel så menar hon alltid väl(även om hon alltid vänder saker och ting till om henne), hon tror att hon visar att hon bryr sig även om det bara känns påträngande och nyfiket.
Tycker båda mina föräldrar i olika situationer visar tecken på att vara så homla bittra och jag förstår verkligen inte varför de håller ihop eller har hållit ihop i så många år. Det måste ju finnas något där som de inte visar, något som finns mellan dem två men som aldrig syns utåt.
Ganska tragiskt...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0