64,5 kg, 2 kg upp
Vet inte vad jag ska känna inför det. Mitt friska jag säger att det är helt ok, bara naturligt och bra för min kropp till mina 173 cm, men mitt sjuka jag får panik och ser bara min fläskiga kropp i spegeln.
Kilorna kanske ändå är ok men det jag ser i spegeln är vedervärdigt och äckligt.
Största skräcken är att fortsätta gå upp, att inte kunna hejda det.
Vill ju inget hellre än att bara skita i allt och bara hetsa hela dagarna och inte kompensera. Känner att jag är på väg dit men än så länge kompenserar jag (som tur är).
Har trots allt detta fikat på kanelbulle och pepparkaka med varm oboj till, vägde mig dessutom efter fikan och med alla kläder på.
Ville inget hellre än att stjäla alla hennes kanelbullar och äta äta äta.
Suck
Men trots detta en bra dag, nu är det bara utmaningen att faktiskt laga middag och äta den kvar.
tillägg:
Ska kanske tillägga ang det här med viktökningen så är jag ändå glad att det inte var mer, bävade för minst det dubbla och vågade egentligen inte väga mig men var bara tvungen.
<3 Om du visste vad jag känner igen mig i ditt inlägg..!
Och du, du behöver inte lova mig någonting! Det ÄR ju jättesvårt att hitta positiva saker och jag är inte ett dugg duktig på det själv ska du veta.
Klarar du veckan nu trots ekonomikrisen du är i? Jag lever på lånade pengar från mitt sparkonto. Känns ju jättebra... eller inte! Kram på dig<3<3<3
Jag kunde ha skrivit varenda ord själv! Men när det gäller andra klarar jag ju av att vara objektiv och du har ju ett bra, lågt bmi. Och det man ser i spegeln inte alltid (=sällan) verkligheten.
Roligt att du haft en bra dag, trots allt!
Kramar
Alltså bullar är verkligen bulimins bästa vän..! Att fantisera så är både hemskt och underbart på en och samma gång. Undra hur hjärnan programmeras att hålla på så? Men det är verkligen som du beskriver; maniskt.
jag börjar fundera på om jag är drabbad av hypomani eftersom jag har svårt att sova..? Eller om jag "bara" är stressad. Kroppen är trött men hjärnan går på helvarv och jag kan inte slappna av alls. Påverkar din hypomani sömnen på något sätt..? kram
Tänkte på det du skrev i ditt inlägg om att skräcken är att fortsätta gå upp i vikt, att man tappar kontrollen och det bara fortsätter. Exakt sådan är rädslan..! Du satte verkligen huvudet på spiken där, som man säger..:)
Jag har växlat en hel del i vikt under min tid med ätstörningar och det får mig att känna att "inget är beständigt". Går man ner i vikt är det "bara tillfälligt" och man kan "närsomhelst bli/vara tjock igen". Helt galet hur äs förvränger allt egentligen...
Mat som liksom inte hade någon speciell betydelse för mig innan jag drabbades av det här..! Det är verkligen sjukt.
Började dina problem med ätstörningar? Får nog läsa dina inlägg om hur allt började.. kramar!!
<det är mkt mer tillförlitligt att väga sig direkt på morgonen utan kläder. Egentligen väger du nog lite mindre, och har ett lågt BMI (oavsett såklart). Även med en högre vikt så skulle du inte vara tjock. Förstår att det inte känns bra för det men objektivt är det ju så. Jag försöker väga mig en gång i veckan på morgonen, du kanske tycker det känns för jobbigt men smart om man vill att den ska visa rätt vikt (inte vätska, kläder mm) och hålla lite lagom koll. mer sällan funkar väl också, särskilt om man inte är under behandling. Men den typen av vägning rekommenderas ofta. men det kanske du vet, ville bara tipsa annars. jag är också jätterädd för att gå upp i vikt och inte helt nöjd, men när det gäller någon annan är det ju lättare att se, plus att det börjar fungera bättre för mig att gå emot.
